Varför har jag så svårt att lämna?

Ingen som har någon idé? 

Så vad är det egentligen som får dig att stanna? Du skriver att du känner ansvar för honom, varför?

Du vet att du inte trivs i er relation och att du vill ut. Det är den logiska biten. Men känslor är inte logiska och i detta läge kan du inte låta dem styra. Du ansvarar inte för honom och du kan inte påverka hans mående. Enbart han kan. Han tar inte tag i saker för att inget tvingar honom till det. Han är fast i en ond spiral och det enda sättet att vända på den är att HAN gör det.

Du är inte självisk för att du lämnar honom. Man måste sätta sig själv först.

Jo, jag har en ide:

Kvinnor anses som "bra kvinnor" i vårt ojämställda samhälle om de ger upp allt för en (dum djävla patetisk och egocentrisk) man.

Mitt råd: Skit i han och skit också i vad andra tycker om att du skiter i han. Han bryr sig inte om dig det minsta. Han vill bara ha en kvinna som tar hand om honom, så att han slipper ta tag i sitt liv.

kram!

Nä, du har rätt känslor är inte logiska. Jag är en sån som vill hjälpa alla, men jag kan inte hjälpa någon som inte vill. Jag är en del av problemet, jag har varit så lyhörd för hans mående att jag har underlättat hans liv så mycket jag kan för att han ska orka ta tag i sitt liv. Men han gör ändå inte det utan blir bara mer och mer som mitt barn. Nu har jag slutat göra saker för hans skull på det viset. Inte så att jag bara lagar mat till mig och mina barn, men om de inte är hemma och jag inte vill ha nåt annat än en macka och fil, då gör jag inget till honom heller. Eller om jag vill ha soppa så lagar jag soppa och vill han inte äta det får han göra nåt själv. 

Ja, jag håller på att bli sjuk av detta. Det känns som att jag har haft mitt liv på vänt för att vänta in honom, att han ska må bra och vilja dela alla möjliga roliga saker med mig. Det har jag också slutat med, vill jag göra en rolig sak så gör jag det oavsett om han är med eller inte. 

Ja precis! Jag vet att han älskar mig, men han älskar även vårt liv ihop när jag gör allt. Om jag tjatar varje dag på att han ska ta disken så tror jag att han gör det, men då kommer han att må dåligt. Så jag har lagt bollen hos honom och påtalat att detta behöver jag för att vi ska kunna fortsätta som par. Du behöver göra vad som måste göras för att du ska klara av det. Men jag tror att han inte fattar att denna gång lämnar jag honom, för jo, dumt nog har jag gett honom chans förut att strunta i att förändras eftersom jag själv började må så dåligt strax efter mitt krav. 

Börja med att skaffa eget boende
Du kan fortsätta var ihop / stöja honom / hjälpa honom om du vill

Jag tror att många i din situation, män som kvinnor, har svårt att lämna av rädsla för ensamheten. När man väl lämnat och sitter där ensam i sitt nya boende så måste man också klara av att vara ensam med sin egna tankar. I ett förhållande finns alltid något att göra, glädjas över eller störa sig på. Man blir aldrig riktigt själv med sina egna innersta tankar.

En del blir tokiga och måste träffa en ny partner fort som satan då ensamheten är för jobbig

Men för andra (som jag själv) som överlever ensamheten så blir livet plötsligt fritt och fullt av möjligheter.

Man har svårt att tänka sig ett samboskap igen. En annan person som ska in och inkräkta i ditt fantastiska liv. En person som du ska ge det dyrbaraste du har, din tid. Då är det bäst att den personen är värd din tid. En fantastisk person, annars får det vara.

Bostaden är odiskutabelt min så det är en del i det hela, vart ska han bo? Han kan troligen bo hos sin kollega ett tag. Jag tror inte han vill stanna på orten där vi bor utan han vill nog närmare sitt jobb. Men det är ju eg inte mitt bekymmer, ändå bekymrar jag mig för det.

Att vara ensam är inget som skrämmer mig, tvärtom, jag längtar efter ensamhet. Att kunna göra vad jag vill, när jag vill utan krav från någon annan. 

Men, jag vet att jag också vill ha någon, jag måste inte bo med någon, men jag vill ha något att ha bra sex med och gå på bio med etc. Har få vänner här där jag bor och det är långt till de jag har. Men det går ju att skaffa fler vänner tänker jag. 

Jag är man och skulle kunnat ha skrivit den här trådstarten.

Jag har också svårt att lämna. Jag känner också ansvar för henne. Rent intellektuellt förstår jag att jag inte har nåt ansvar för henne men det är ändå svårt. Vi närmar oss pension och hon kommer att få det svårare ekonominskt än jag. Inte så att jag är nån slags höginkomsttagare utan för att hon var mer hemma med barnen. Dock inte våra gemensamma, för vi träffades efter skilsmässor. Jag kommer inte heller att få det fett, så att vara två när pensionen kommer skulle vara en stpr fördel.

Men med åren har vi glidit allt längre ifrån varandra. Nästan inga gemensamma intressen utom att se på vissa TV-serier och filmer. Jag vill bo kvar på landet men hon vill bo i lägenhet. Hon har inte några ambitioner utan har blivit räddhågsen och avstår ifrån en massa saker genom en irrationell oro för allt möjligt.

Jag känner att jag håller på att kvävas av hennes inaktivitet och jag blir tidvis helt handlingsförlamad av hennes blotta närvaro.

Sexet har blivit väldigt mycket sämre de senaste åren och hon har totalt tappat intresset.

Så jag förstår din tveksamhet till att lämna eftersom jag känner likadant.