Anonym (X)

Äldre 12 Jan 22:13

9 svar

Maniskt hårryckande

Jag har maniskt börja plocka/dra av hårstrån från huvudet. Det började med att jag tog bort några hårstrån som jag tyckte hade en helt annan färg, sen fick jag plötsligt för mig att fler och fler hårstrån såg likadana ut. Jag mår så dåligt över detta, då jag säkert fått av en fjärdedel av mitt hår nu och jag har kala fläckar på flera ställen över huvudet. Det går än så länge att gömma under det håret som tack och lov sitter kvar och jag har även klippt det kort för att det inte ska se så uttunnat ut. Kan inte ha håret uppsatt utan att det syns och jag vet inte hur jag ska kunna klippa mig i framtiden och förklara bort det för frisören. Och värst av allt, det kommer ta sjuk långt tid för håret att växa ut igen. Jag river och kliar i hårbotten och orsakar mig sår som tar lång tid på sig att läka, tillräckligt länge för att jag ska vara där och pilla och riva upp dem igen gång på gång.

Jag har en lång historia av depression och ångest bakom mig, men jag har inte upplevt någon förbättring med den hjälp jag fått för det (antidepressiva och terapi). Förra året var särskilt påfrestande då jag mådde dåligt i princip hela året (brukar ha några månader då jag mår lite bättre) och jag tänker att ha långvarig stark ångest till slut gör att den kanske tar sig nya uttryck, som detta nya med håret.

Är det trichotillomani jag har? Finns det någon som går igenom liknande? Hur tar jag mig ur det? Kan tillägga att jag haft och har en del tvångsbeteenden när jag är särskilt ångestfylld, är detta bara ytterligare ett?

Anonym (Släng av)

Äldre 12 Jan 22:34

#1

Jag säger att jag har en släng av trili.

Jag har dragit hår i ca 15 år och det började i högstadiet.

Stress, oro, mycket att tänka på.

Jag glr mitt bästa att bara leta efter kluvna hårtoppar och sedan dra isär håret. En del perioder kan jag dra mycket och i andra ingenting.

Sedan har set även blivit en riktigt ful ovana!!

Fingrarna är så vana att leta efter strån som känns fel, de letar efter kluvna hårtoppar

Kan rycka utan att tänka på det då det är lugnande. När en nära familjemedlem gick bort då hade jag ryckt så mycket att håret var ojämt långt.

När jag känner att det går överstyr så klipper jag gåret jätte kort.

Anonym (X) Trådstartaren

Äldre 12 Jan 22:56

#2

Anonym (Släng av) skrev 2020-01-12 22:34:14 följande:

Jag säger att jag har en släng av trili.

Jag har dragit hår i ca 15 år och det började i högstadiet.

Stress, oro, mycket att tänka på.

Jag glr mitt bästa att bara leta efter kluvna hårtoppar och sedan dra isär håret. En del perioder kan jag dra mycket och i andra ingenting.

Sedan har set även blivit en riktigt ful ovana!!

Fingrarna är så vana att leta efter strån som känns fel, de letar efter kluvna hårtoppar

Kan rycka utan att tänka på det då det är lugnande. När en nära familjemedlem gick bort då hade jag ryckt så mycket att håret var ojämt långt.

När jag känner att det går överstyr så klipper jag gåret jätte kort.

Jag har nog också en släng då. Men det är något helt nytt. Hår har aldrig stört mig innan. Nu vill jag helst bara raka av mig allt och börja om från början, men det vågar jag inte och skulle absolut inte passa i. Så jag klippte av mig längderna (iochförsig skönt) och hoppas jag ska härda ut.

Anonym (Kalla)

Äldre 13 Jan 00:39

#3

Anonym (X) skrev 2020-01-12 22:13:46 följande:

Jag har maniskt börja plocka/dra av hårstrån från huvudet. Det började med att jag tog bort några hårstrån som jag tyckte hade en helt annan färg, sen fick jag plötsligt för mig att fler och fler hårstrån såg likadana ut. Jag mår så dåligt över detta, då jag säkert fått av en fjärdedel av mitt hår nu och jag har kala fläckar på flera ställen över huvudet. Det går än så länge att gömma under det håret som tack och lov sitter kvar och jag har även klippt det kort för att det inte ska se så uttunnat ut. Kan inte ha håret uppsatt utan att det syns och jag vet inte hur jag ska kunna klippa mig i framtiden och förklara bort det för frisören. Och värst av allt, det kommer ta sjuk långt tid för håret att växa ut igen. Jag river och kliar i hårbotten och orsakar mig sår som tar lång tid på sig att läka, tillräckligt länge för att jag ska vara där och pilla och riva upp dem igen gång på gång.

Jag har en lång historia av depression och ångest bakom mig, men jag har inte upplevt någon förbättring med den hjälp jag fått för det (antidepressiva och terapi). Förra året var särskilt påfrestande då jag mådde dåligt i princip hela året (brukar ha några månader då jag mår lite bättre) och jag tänker att ha långvarig stark ångest till slut gör att den kanske tar sig nya uttryck, som detta nya med håret.

Är det trichotillomani jag har? Finns det någon som går igenom liknande? Hur tar jag mig ur det? Kan tillägga att jag haft och har en del tvångsbeteenden när jag är särskilt ångestfylld, är detta bara ytterligare ett?

Vad skulle hända om du inte drog av stråna? Om du bara stod emot frestelsen?

Anonym (X) Trådstartaren

Äldre 13 Jan 02:38

#4

Anonym (Kalla) skrev 2020-01-13 00:39:41 följande:

Vad skulle hända om du inte drog av stråna? Om du bara stod emot frestelsen?

Jag skulle ha fler kvar? Nej men det skulle inte hända något, mer än att jag skulle ha ångest och känna att jag bara ville ta bort det från kroppen. Har gått igenom liknande tidigare då jag klämde på och inte lät huden i ansiktet vara, dock kunde det ju döljas med smink om det blev märken. Men det slutade jag med för ganska längesedan. Men samma där, jag ville att min kropp skulle vara så ren som möjligt och fri från det som störde mig. Haha det här låter konstigt. Svårt att förklara mina skumma tankar.

Anonym (Kalla)

Äldre 13 Jan 04:01

#5

Anonym (X) skrev 2020-01-13 02:38:41 följande:

Jag skulle ha fler kvar? Nej men det skulle inte hända något, mer än att jag skulle ha ångest och känna att jag bara ville ta bort det från kroppen. Har gått igenom liknande tidigare då jag klämde på och inte lät huden i ansiktet vara, dock kunde det ju döljas med smink om det blev märken. Men det slutade jag med för ganska längesedan. Men samma där, jag ville att min kropp skulle vara så ren som möjligt och fri från det som störde mig. Haha det här låter konstigt. Svårt att förklara mina skumma tankar.

Du får ju ta och väga dina olika ångestkänslor du har: den ena om du inte får rycka ut dem och den andra när du får kala fläckar. Vilken känns mindre hemsk liksom.

Den första är ju bara tillfällig, mitt i stunden antar jag. Den andra är ju långvarig och bestående. Tänk på att rötterna kan förstöras permanent med ett konstant utryckande, då växer inget nytt ut.

Barbro45

Äldre 13 Jan 07:05

#6

För att bryta ovanan så kan du se till att det blir krångligt att hålla på med håret. Ta på dig ett par vantar, när du sedan känner impulsen att ta tag i håret gör något annat istället. Jobba in en ny ofarligare vana, gå och drick ett glas vatten, ha en dammtrasa framme som du tar tag i och dammar av något, ha ett pussel på gång och gå och lägg några bitar, börja med en stickning som du kan ta till. Vilken vana som helst som hindrar dig att dra, peta, klämma på din egen kropp.

Anonym (A)

Äldre 13 Jan 13:13

#7

Anonym (Kalla) skrev 2020-01-13 04:01:58 följande:

Du får ju ta och väga dina olika ångestkänslor du har: den ena om du inte får rycka ut dem och den andra när du får kala fläckar. Vilken känns mindre hemsk liksom.

Den första är ju bara tillfällig, mitt i stunden antar jag. Den andra är ju långvarig och bestående. Tänk på att rötterna kan förstöras permanent med ett konstant utryckande, då växer inget nytt ut.

Håller med

Anonym (hårpill)

Mon 31 Jan 2022 19:24

#8

Anonym (Släng av) skrev 2020-01-12 22:34:14 följande:

Jag säger att jag har en släng av trili.

Jag har dragit hår i ca 15 år och det började i högstadiet.

Stress, oro, mycket att tänka på.

Jag glr mitt bästa att bara leta efter kluvna hårtoppar och sedan dra isär håret. En del perioder kan jag dra mycket och i andra ingenting.

Sedan har set även blivit en riktigt ful ovana!!

Fingrarna är så vana att leta efter strån som känns fel, de letar efter kluvna hårtoppar

Kan rycka utan att tänka på det då det är lugnande. När en nära familjemedlem gick bort då hade jag ryckt så mycket att håret var ojämt långt.

När jag känner att det går överstyr så klipper jag gåret jätte kort.

Jag gör detsamma....letar efter trasiga/torra hårtoppar och pillar på dem tills jag får tovor som jag måste klippa bort. Det har gått i vågor sedan 20-års åldern, men nu har det varit riktigt illa i ett år. Jag gick och klippte mig rejält för att inte ha några mer spröda hårtoppar att pilla på, men det hjälpte inte. Till frisören brukar jag säga att det är pga saltvattensbad och camping som jag har såna tovor, men nu har jag ingen vettig undanförklaring.

Det som funkar för mig är att hålla händerna sysselsatta med annat, tex stickning eller annat handarbete.

Trudy86

Mon 31 Jan 2022 19:34

#9

Har du pratat med en psykolog om detta? Kan finnas något som är ouppklarat inom dig som åstadkommer denna ångest som får dig att dra i håret.

Att du bara vill ha bort håret kan va ett tecken på att det är något annat du vill ha bort.
När du får dina känningar på att dra i håret ta fram papper och penna och antinge skriv eller rita ned det du känner just då. Eller rita just en person med hår och sedan ta en sax och klipp bort håret (det kan representera det du känner att du vill ha bort håret). Detta kan hjälpa dig från att dra bort hår men samtidigt får utlopp för det du känner.

ett annat alternativ är att du skaffar en sådan där styling huvud (ett sådant de med enbart ett huvud med ansikte och hår) och när du känner för att dra i håret så drar du i dockans hår. Kanske låter lite barnsligt men det är ett sett som du kan dra bort hår utan att det går ut över ditt huvud.

annars så är de andras ider om stickning och liknande jätte bra allternativ. Syssel sättning är det bästa mot ångest och depritioner.

Maniskt hårryckande

INNEHÅLL