Hur får ni med småbarn ihop vardagen?

Med lite mindre krav, planering och samarbete så går det. Vi har en snart 3-åring och hund. En av oss lämnar på förskola och en hämtar. Som tur är kan vi båda anpassa våra arbetstider med flex så att det funkar. Vi veckohandlar så att man inte behöver lägga tid på det. Sköter städning på helgerna (Med lite plock i vardagarna såklart). Och så har vi inte så höga krav på oss själva med t.ex. städningen just nu. Vi har även gått ner i tid med hjälp av föräldraledighet, hett tips!

Jag förstår inte heller hur folk får ihop det som jobbar heltid eller har tidskrävande hobbies.

Jag jobbar 26 timmar i veckan och min sambo 34. Vi lägger inte mycket tid på våra hobbies numera och ändå känns det svårt att hinna med allt vi borde som föräldrar. Fast vi har iofs ganska krävande barn. Vissa barn är enklare men man vet ju aldrig i förväg vilken sort man får.

Jag har fyra barn och är ensamstående. Tränar själv tre ggr i veckan och ett av barnen har aktiviteter fyra dagar i veckan. Jobbar ca 60procent.

Det funkar de oxå

Och jag tänker snarare åt andra håll - vad är det som tar så lång tid när man har barn. Nu iofs har vi bara ett barn (aktivt valt att inte skaffa andra tätt inpå just för att slippa onödiga stressen), men ändå, när dottern var liten (och hon var rätt så krävande - ammade var tredje timme dygnet runt i minst ett halvt år, aldrig sovit hela natten, samt blivit opererat vid 4 mån ålder), så hann vi mer än vanligt - vi var bland de första i affärerna på morgonen, då hon vaknade tidigt. Maten beställdes ibland på mathem.se eller liknande, städade på helger. Båda jobbade heltid när hon började på dagis - som tur är kunde vi flexa så att den ena lämnade och den andra hämtade (har man ett kontorsjobb så tycker jag är det helt värdelöst att gå ner i tid, då man får så mycket mindre betald, medan man stressar mycket mer för att hinna med, eftersom det ändå förväntas från en). Nu har vi inte haft några dyra/tidskrävande hobby, men vi skulle klara av det också, eftersom vi är ju två att dela allting på.
Så, TS, se inte problem i allting utan istället försök att hitta lösning till dem

Jag hade aldrig skaffat barn med en hästmänniska, men bara för att jag sett så många fall där paren gått isär p.g.a. hobbyn. Och det har sedan ändå slutat med att hästpersonen fått ge upp hästlivet efter skilsmässan för tiden finns inte kvar för barn OCH häst som singel.

Sorry att jag är så pessimistisk... Det var bara otroligt jobbigt för en person i min närhet som i slutändan förlorade "allt" p.g.a. hobbyn. Kanske fungerar bättre om båda personerna i paret är hästmänniskor och har gård? Så finns intresset, viljan och förståelsen från bådas sida.

Tid "skapar" man (prioriterar helt enkelt). Sänka kraven på hemmets skick, träffa vänner mer sällan än tidigare, gå ner i arbetstid o.s.v. Är inte barnet allergiskt så får det ju följa med till stallet.

Äldsta barnet är 16 och yngsta 7 så dom klarar sig själv en stund

Detta påhittade "livspussel".... Vi gör det så mycket svårare för oss än vad det är. Vi har moderna hjälpmedel till allt, dagis finns och bi har ofta inte mer än två barn. Gå hundra år tillbaka och inga direkta hjälpmedel fanns, ingen direkt barnpassning och familjen hade åtta ungar. Skärpning och sluta gnäll. Och tycker du stt en häst går före barn så kan man bara säga grattis till globalismen som lyckats hjärntvätta dig bra.

Vi har sex barn(som inte gått på dagis), men inget "livspussel". Vi gör inte livet svårare än vad det är och ser inte motgångar som slutet av världen. Vi inser också att livet är flytande och var sak har sin tid, dvs mer ansträngande perioder kommer inte att vara för evigt. Man hanterar det, sitter still i båten och sedan är det vips över.

Dessutom kan du ta i betänkande att det inte är meningen att vi ska ha två heltidskarriärer och samtidigt ta hand om barn och hem(och dessutom ta haaand om oss själva med träning, hobbys, vänresor och denna eviga egentid). Du kan välja att ställa dig utanför den bestämda mallen.

7 år är väl ganska småbarn tycker jag