Att vara närstående till någon som är deprimerad/sörjande

Vänder mig hit med förhoppning att få lite vägledning i det såkallade livet.

Såhär, min sambo miste sitt syskon som valde att begå suicid för drygt ett år sen efter många år av droger/alkohol & framförallt psykisk ohälsa..

Det är såklart jättetragiskt & ledsamt & svårt att förstå sorgen, smärtan..

Min sambo & jag inkl barn & bonusbarn varannan vecka är en ganska vanlig Svensson-familj..

Jobb, ta hand om barn går ju mesta tiden till åt.

Både jag & min sambo har sen innan bortgången tampats en del med psykisk ohälsa.. Vår relation har varit mkt upp o ner innan den tragiska händelsen.

Vi behöver jobba en del med oss själva.

Sen händer då detta, & min sambo hamnar i djup sorg, i en slags kris. Hen var sjukskriven första må aderna. hen har professionell hjälp osv.

Men är fortf. I en krissituation. Orkeslös. Ingen motivation. Instängd. Ofta arg. Sen kommer det perioder som håller i en vecka ca där hen har mer energi, vill ha närhet, där vi kan prata & nå varann.

Sen vänder det igen & då stängs allt av mellan oss..

Jag vet mycket väl att hen måste få sörja, Men jag känner mig maktlös, o också meningslös.

Tar jag upp detta så tycker hen att jag är ego & inte förstår.

Men jag känner att livet för oss måste få fortsätta. Hen har trots allt sina barn & sambo som behöver hen.

Ska tilläggas att det svängiga beteendet har vart med i bilden innan det tragiska skedde, men det är mkt starkare & i längre Destruktiva perioder nu.

Hur ska man göra för att kunna hjälpa, orka med själv?

Känslan är att man vill dra det korta strået & fly från detta, men samvetet tillåter inte det.