Att förbereda sig för förlust av nära anhörig?

Se till att ta vara på tiden, det är det enda man kan göra.

Som tidigare svar : ta vara på tiden och gör saker tillsammans som skapar härliga minnen. Sen spelar det mindre roll om ni reser jorden runt eller bara hänger tillsammans och bakar bullar. Att prata om döden och om vad som händer sedan är också viktigt, även om det kan kännas konstigt. Att berätta vad man vill ska hända efter att man är död, att testamente är skrivet, att ha valt hur man vill ha sin begravning, att man har ordning på sina fotoalbum så du vet vem som är vem när mamma inte längre kan berätta vem det är, att skriva en "framtidsfullmakt" medan mamma/du är friska och kan ta beslut om framtiden. Otroligt tråkiga och jobbiga saker att prata om men så ohyggligt viktigt att ha gjort när det tråkiga väl händer. Att då kunna slappna av och göra som sin nära/kära önskar utan att behöva ta besluten själv och undra om det var så han/hon önskade. Har nära anhöriga som var gifta i 49 år när hon plötsligt avled. Maken stod helt handfallen, de hade aldrig någonsin pratat om vad hustrun önskade skulle ske. Det blev många jobbiga beslut att ta under sorg och viss stress. Kram och var rädd om dig och din mamma!

Tack för era svar. Ska definitivt ta tag i de juridiska delarna och annan formalia.

Men rent psykologiskt då? Alltså hur förbereder jag mig? För blotta tanken av att hon skulle försvinna någon gång får mig att börja gråta och känna mig ensam.

Men du. Hon är bara 65 och har magont. Det behöver inte betyda att hon har obotlig cancer och kommer att dö inom kort.

Jag har varit svårt sjuk två gånger, så jag har haft tid att fundera över de här sakerna. Det enda jag har kommit fram till är att man får ta livet dag för dag och inte tänka längre fram än man orkar med. Mitt råd är alltså att ta livet i mindre bitar och dela upp det. Orkar man bara med en timme framåt, så är det allt man orkar. Jag har också konstaterat att alla ska dö, vi vet inte när och den man minst av allt tror ska leva länge kan leva länge och den man minst av allt tror ska dö kan dö i en olycka eller liknande innan vi vaknar imorgon. Livet är så oförutsägbart och hur väl vi än ordnar det för oss kan allt kastas omkull på några minuter. Då är tanken om att ta en dag i sänder ganska trösterik. Det förflutna har redan hänt, vi kan inte ändra på det. Framtiden vet vi inget om. Det enda vi har är nuet. Lev nu, älska nu, säg allt du vill säga och njut av dagen. 

Hon har ont i magen och du tror att hon ska dö?
Jag tror att du skulle må bra av att gå till en psykolog och bearbeta dina rädslor. 

Krass sanning, det kan du inte. Jag har förlorat de flesta anhöriga jag har på alla tänkbara sätt, plötsliga dödsfall som kommit som en blixt från klar himmel till utdragna processer orsakade av sjukdom. Och givetvis slår de plötsliga dödsfallen andan ur en på ett annat sätt, men även de väntade dödsfallen kommer med en chock i början.

Håller med föregående om att du borde gå och prata med någon för att lära dig hantera de här känslorna för att gå runt och försöka förbereda sig på döden bara för att en anhörig har buksmärtor känns inte sunt eller hållbart.

Jag tror att du skulle må bättre av att gå och prata med en psykolog. Du kommer gå under mentalt om du ska gå och oroa dig sådär. Din Mamma är 65 år och kan antas leva länge än. Att hon har ont i magen och ryggen kan bero på precis vad som helst. Det behöver man inte vara gammal för att ha och det behöver absolut inte vara orsakat av någon allvarlig sjukdom.

Min far dog i levercancer och han hade inte speciellt ont förrän på slutet. Och då var det inte att han ringde mig och sa att han hade ont utan då låg han på sjukhus och var knappt alls vid medvetande.

Om det kan lugna dig något så kan jag säga att allvarliga sjukdomar som är så allvarliga att de hotar ens liv, upptäcks sällan genom smärta. Smärta kan bero på sjukdom men det behöver inte göra det. Och om det gör det, så är det ofta andra typer av sjukdomar och inte de värsta tänkbara.

Boka tid hos en psykolog för din skull.