Humörsvängningar

Haha OM jag hade humörsvängningar. Inte roliga sådana heller som man ser på film typ, utan mina gjorde mig verkligen galen. Varken jag eller min sambo kunde minnas den jag en gång varit. Det var nog det jobbigaste, att inte känna igen sig själv, reagera på saker jag aldrig förr reagerat på osv. Gråtit för saker jag normalt aldrig skulle gråtit över. Bli arg och verkligen bli RASANDE. Usch. Så många gånger jag bara velat ge upp. Så många gånger jag varit nära på att slänga ut sambon. Så många gånger jag bara ville göra graviditeten ogjord. Och tyvärr, har jag inga som helst tips eller något mer att säga än att det går över <3 kan bara hoppas att din partner(om du har) behandlar dig bättre och har mer förståelse för ditt humör än va min hade. Det hade underlättat extremt om han bara förstått och inte dömt mig så hårt, skita i mig när jag grät osv. I vissa fall så var det ?bara hormoner? och i andra fall var det ?du är sjuk i huvudet vem har du blivit?, och självklart var det han som bestämde vilket som var vilket, när osv. Noll förståelse :/ jag blev dessutom väldigt svartsjuk, orolig och kände mig övergiven så fort min sambo inte var hos mig.. mycket oklart. Men det gick över.

du är inte ensam iallafall!. Trodde jag hade blivit sån for good haha.. sån lättnad när det gick över, tog typ 5v efter förlossningen att bli normal igen, men normal blev jag! Visste inte att man kunde påverkas SÅ mycket av hormoner, ingen hade sagt något om det, men tydligen :O

Försök att inte låta de ta för mycket energi av dig, GRÅT om du måste gråta, skrik om du måste. Det är okej, lovar! Grattis till bebisen i magen och lycka till, allt blir bra, allt är värt de i slutändan. :)

Tack, vi väntar tvillingar, kanske därför det är så extremt nu!

Har en väldigt förstående sambo, även om han kan bli irriterad tillbaka ibland när jag varit irriterad och gnällig.

I början var han nästan förtvivlad när jag bröt ihop och grät, för han är inte van vid det (Hans fd som han har dottern ihop med hade en väldigt lätt graviditet och hade inte dessa humörsvängningarna plus att jag normalt inte gråter så ofta inför folk).

Värst är att när jag väl blivit minsta irriterad över nått, så kommer jag inte ur det förrän jag varit irriterad och jävligt så pass länge så jag blir less på mig själv och istället börjar gråta.

Och då tycker jag det är jobbigt, för då vill jag inte visa det.

Ja att det går över vet jag, så himla jobbigt just nu bara.

Svartsjuk har jag märkt av att jag blivit också, och extra nojig och rädd att min sambo ska tröttna och/eller träffa nån annan.

Va skönt att han är förstående iallafall!

Ja men så var jag med, var jag irriterad så behövde jag få vara ?irriterad klart? , inget jag bara kunde vifta bort :/ himla jobbigt..

och jag var nog tvärtom, blev jag ledsen över något så visade jag det ibland genom att bli arg istället. Arg på hur han/det/någonting kunde göra mig ledsen haha.. nu i efterhand fattar jag att jag ibland var himla galen bara, men där och då så är allt så himla äkta. Vetskapen att det är hormoner ändrar ingenting, jag var fortfarande ledsen på precis samma sätt som annars, det blev inte mindre äkta så att säga..

Men du, som jag skrev, GRÅT - gör det! Skrik också. Skäms inte överhuvudtaget, du är gravid med allt vad det innebär, det ÄR okej, mer än okej. Lovar. så länge du inte skadar någon bara.. :)

Skönt förresten att man inte är ensam om att bli svartsjuk under grav, det va något av de jobbigaste kan jag tycka. För inte fasen visste jag att hormoner kunde visa sig på det viset också, trodde jag blivit sån bara.. :O

och samma här, med tanke på hur jag betedde mig så var jag BOMBsäker på att min kille skulle tröttna, tappa intresse/inte orka med, och visst tog det på vårt förhållande men allt ordnar sig tillslut. Stå ut, det blir bättre även fast det känns förjävligt, känner med dig.. <3 försök fokusera på allt som är bra istället! Fokusera på målet, era barn.

(Och wow tvillingar förresten, häftigt!)

Ja man vet ju om att det är hormonerna, men det gör ju inget.

Gråter för minsta lilla också.

Vi skämtar med varandra lite "elakt" ibland (svårt att beskriva, inte elaka men vi dummar oss ganska mycket med varandra) och normalt kan vi sitta och skatta åt varandra när vi skämtar, nu tål jag det inte alls och kan börja stotjuta fastän jag VET att det är skämt.

Att man är dödens trött hela tiden och har ont gör inte saken bättre heller

Är bara att härda ut