Ni som hittat tillbaka efter separation...

Jag och min sambo skulle efter många om o men bli särbo för o försöka rädda oss. I början av december gick flyttlasset. Mellan jul o nyår vill han separera. Jag får panik! Sån chock. Vi skulle ju jobba på det! Jag kan inte kontrollera mig själv i en sån situation o smsar - MASSOR! Han ville sen ha paus o vi inte träffa andra men han behövde tid. Men jag i panik ville ha svar. Fick liksom respons där han gav mig komplimanger o kysste mig. Sen va han off igen när jag åkt hem. Panik igen o bombade med långa sms. Aldrig nån ilska eller smutskastning bara förklaringar, önskningar, kärleksförklaringar osv. Så vi har inte varit osams. Men det har gått i en berg och dalbana för mig den här månaden. Panik o ångest. Inte kunnat bara låta det vara. Det slutade nu med att han sagt att det är över... Innan pratade han om att ev hitta tillbaka osv. Han ringer mig fortfarande oså men inte som innan. När jag ser tillbaka nu fanns ju hopp men jag klarade inte av det och tabbade mig så jävla mycket! :( Så nu är jag livrädd. Kanske, kanske hittar vi tillbaka så småningom ändå då han fått sin tid. Men chansen känns mindre nu. Finns det NÅGON solskenshistoria som varit liknande?!?! Dom flesta verkar kunna hantera separationen så bra gentemot ex så det inte blivit såhär men ja, inte jag ???????? Konstant ångest nu för jag sabbat för mig själv! Kunde jag inte bara bitit ihop och tagit väntan........ Jag vill bara ha tillbaka honom om det så dröjer! ???? Men känns helt kört nu....

Han typ ska säga till mig hur bra livet är nu utan mig osv. Livet leker. Vara dryg o spydig ibland. Sen säger han förlåt o ångrar sig. Fattar ingenting. Ibland känns det som ett spel o att det inte alls är så jävla bra. Men önskar jag stannar där när han visade mig LITE känslor o pratade om o hitta tillbaka o bara ha en paus. Det va hans initiativ o jag sabbar det!! Hoppas inte för gott.... :(