Har någon genomgått livskris?

Min första (och jag förväntar mig fler men efter denna vet jag att jag överlevde) var när jag var runt 20. Utan att dra heeellaa historien kan man lugnt säga att hela min tillvaro rasade samman samtidigt. Problemet var inte att det rasade utan min maskerande. Jag lät ingen veta hur illa det var. Inga vänner kvar, dumpad, bodde hemma i byn mm. 
Framför allt var det att jag var så ensam. Så ensam. Tillslut blev det så illa så jag lamt försökte ta mitt liv. Men var ett rop på hjälp.
Träffade en annan person på psyket (inlagd 10 dagar), festade mycket och tillsut blev det bättre. 

Min tillfriskand berode på att jag fick mer vänner tack vare personen jag festade men så var inte ensam, resten klarade jag på egen hand för är tuff i grunden.

Min första (och jag förväntar mig fler men efter denna vet jag att jag överlevde) var när jag var runt 20. Utan att dra heeellaa historien kan man lugnt säga att hela min tillvaro rasade samman samtidigt. Problemet var inte att det rasade utan min maskerande. Jag lät ingen veta hur illa det var. Inga vänner kvar, dumpad, bodde hemma i byn mm. 
Framför allt var det att jag var så ensam. Så ensam. Tillslut blev det så illa så jag lamt försökte ta mitt liv. Men var ett rop på hjälp.
Träffade en annan person på psyket (inlagd 10 dagar), festade mycket och tillsut blev det bättre. 

Min tillfriskand berode på att jag fick mer vänner tack vare personen jag festade men så var inte ensam, resten klarade jag på egen hand för är tuff i grunden.

Okej så man kan säga att din kris berodde på typ yttre faktorer? Det va inget du fick nog av livet sådär?

Skönt att höra att du kom ur det hela iallafall.. kom känslorna på sin rätt när du blev frisk från det?

Jag har haft flera olika livskriser. De flesta pga ekonomi och ohälsa. Alltid haft svårt med försörjning och anpassning på arbetsmarknad och i relationer och haft kroniska sjukdomstillstånd med psykisk labilitet och känslighet så gott som hela livet. Hade en trasig barndom med mycket våld och otrygghet och diagnoser som jag fick först i vuxen ålder som hade kunnat förklara en del.

Har också separerat flera gånger, och förlorat många närstående i dödsfall och då hamnat i djupa kriser som de allra flesta. Att återta sig själv och ensamheten är smärtsamt. Livet är återkommande kriser och man vet aldrig vad som väntar. Enda man kan vara säker på är att man aldrig går säker och att förluster väntar. Vi vill invagga oss i att vi har kontroll just för att vi inte har det.Få människor klarar sig undan kriser. På många sätt blir man starkare och utvecklas av motgångar så länge det finns pauser emellan och hopp.