Kommit ur en livskris?

Jag hade en rejäl livskris när jag fyllde trettio och blev dumpad. Allt kändes svart och hopplöst. Jag insåg att jag behövde ta tag i mitt liv och göra vissa förändringar. Jag tog mig ur det genom jävlar anamma: sa till mig själv att inte ge upp. Åkte på en resa ensam, vilket var skitläskigt. Tränade, började dejta, träffade en psykolog, gjorde en skönhetsoperation. Efter åtta månader lyckades jag börja må bättre och sen startade jag en vidareutbildning, tog körkort och träffade mannen jag numera har barn med. Jag vågade! När vi fick vårt första barn hade jag en till livskris, att bli mamma ställde mycket på ända. Även då så tog jag hjälp av en psykolog och tränade mycket, pratade med vänner. Tog hand om mig själv extra mycket. Men inga yttre förändringar. Träning och att prata om problemen är bra! För mig i alla fall.

Jag hade en rejäl livskris när jag fyllde trettio och blev dumpad. Allt kändes svart och hopplöst. Jag insåg att jag behövde ta tag i mitt liv och göra vissa förändringar. Jag tog mig ur det genom jävlar anamma: sa till mig själv att inte ge upp. Åkte på en resa ensam, vilket var skitläskigt. Tränade, började dejta, träffade en psykolog, gjorde en skönhetsoperation. Efter åtta månader lyckades jag börja må bättre och sen startade jag en vidareutbildning, tog körkort och träffade mannen jag numera har barn med. Jag vågade! När vi fick vårt första barn hade jag en till livskris, att bli mamma ställde mycket på ända. Även då så tog jag hjälp av en psykolog och tränade mycket, pratade med vänner. Tog hand om mig själv extra mycket. Men inga yttre förändringar. Träning och att prata om problemen är bra! För mig i alla fall.

Skönt att höra att man inte är ensam.

Tack för att du delar med dig.. behöver detta då jag känner att jag är där nu i livet... skönt att du ändå gjorde bra för dig. Vad det att du blev dumpad som va det som utlöste krisen ordentligt eller att du hamna i ett tillstånd där du undra va du håller på med i livet?

Ingen orsak, alla går vi igenom kriser :) Hoppas att du tar dig igenom det, ofta blir man starkare och mer stabil som människa av att ha klarar sig igenom något svårt. När jag var trettio så undrade jag nog mycket vad jag egentligen ville i livet, vem jag var, jag hade pojkvän men var inte nöjd med förhållandet, hade inte fått barn ännu och var stressad över det, hade en osäker jobbsituation. Åldersnoja. Att bli dumpad utlöste en massa jobbiga känslor ovanpå det andra.

Va bra att du säger det!. Får jag fråga hur det märks att man tagit sig ur en kris?

Det brukar ju gå långsamt mot det bättre. Man känner sig plötsligt gladare, mer modig, mer tillfreds med livet :) Man sover bra och vaknar glad.

Du är till stor hjälp! Jag har känslorna lite upp och ner och vet inte vad jag vill riktigt eller var jag hamnar. Jag är gladare för insett att jag gjort saker på fel sätt i mina dagar. I övrigt så vill jag bara rymma från mitt inre. Låter kanske inte riktigt som jag är helt frisk?

Det låter som om du är osäker på vem du är och var du ska i livet. Har du partner, barn? Jobb? Utbildning? Lägenhet? Om du vill rymma från ditt inre så är det en signal att allt inte står väl till inombords. Jag kan bara tala för mig själv, men det var först vid 30 som jag började mogna som vuxen och verkligen ta ansvar över mitt liv. Många lär sig det redan i tjugoårsåldern men jag var nog sen.

Det låter som om du är osäker på vem du är och var du ska i livet. Har du partner, barn? Jobb? Utbildning? Lägenhet? Om du vill rymma från ditt inre så är det en signal att allt inte står väl till inombords. Jag kan bara tala för mig själv, men det var först vid 30 som jag började mogna som vuxen och verkligen ta ansvar över mitt liv. Många lär sig det redan i tjugoårsåldern men jag var nog sen.

Det låter som om du är osäker på vem du är och var du ska i livet. Har du partner, barn? Jobb? Utbildning? Lägenhet? Om du vill rymma från ditt inre så är det en signal att allt inte står väl till inombords. Jag kan bara tala för mig själv, men det var först vid 30 som jag började mogna som vuxen och verkligen ta ansvar över mitt liv. Många lär sig det redan i tjugoårsåldern men jag var nog sen.

Jag hade en rejäl livskris när jag fyllde trettio och blev dumpad. Allt kändes svart och hopplöst. Jag insåg att jag behövde ta tag i mitt liv och göra vissa förändringar. Jag tog mig ur det genom jävlar anamma: sa till mig själv att inte ge upp. Åkte på en resa ensam, vilket var skitläskigt. Tränade, började dejta, träffade en psykolog, gjorde en skönhetsoperation. Efter åtta månader lyckades jag börja må bättre och sen startade jag en vidareutbildning, tog körkort och träffade mannen jag numera har barn med. Jag vågade! När vi fick vårt första barn hade jag en till livskris, att bli mamma ställde mycket på ända. Även då så tog jag hjälp av en psykolog och tränade mycket, pratade med vänner. Tog hand om mig själv extra mycket. Men inga yttre förändringar. Träning och att prata om problemen är bra! För mig i alla fall.