Stormigt förhållande, vet inte vad jag ska göra

Jag lever med min sambo sen snart 1årntillbaka. Vi träffades för 2 år sen. Det har varit allt annat än bara nykära och fastklistrade i varandra. Han var otrogen redan efter 5 månader. Han förnekade det i 4 månader fast jag frågade han sååå många gånger då min magkänsla sa åt mig samma dag det hände att nått var så fel. Jag blev gravid (oplanerat) och när jag var på gyn tog don klamydia test som visade positivt. Vi bodde i varsin lägenhet, vi har varit barn sedan tidigare, och en massa annat runtom som gjorde att jag redan bestämt mig för abort när jag testade pos på gravtestet hemma.

Jag ringde honom och frågade hur många han varit med under tiden vi varit tillsammans. Han fortsatte att förneka det och svara INGEN. Trots att jag stört grät i telefonen och tillslut sa åt honom att bara snälla sluta ljuga för jag har klamydia, jag har aldrig haft det och båda vi hade testat oss innan vi bestämde oss för att vi var tillsammans.

Sen har hans ex en extrem förmåga att försöka få det att se ut och verka och till och med låta som att dom fortfarande är tillsammans. Trots att vi bor med varandra, att vi lever och delar våra liv med varandra (ja jag vet att jag borde ha lämnat honom när jag fick reda på otroheten men valde att stanna. Jag är känd för att ge för många chanser åt alla omkring mig).

Men just den biten med han & hans ex. Min sambo blir purken direkt jag säger att mitt barns pappa ringt och frågat om han får ha vårat gemensamma barn en helg eller en dag eller något på min vecka och det får han göra hur mkt han vill. För även om vi ej är tillsammans så är han en kickass farsa utan desslike. Men när då min sambos ex ringer 40 gånger om dagen, skriver, ska komma förbi bara för att lämna typ en socka.

Jag brukar inte bry mig men börjar faktiskt bli less. Jag har gjort lite efterforskningar och kommit fram till att det är han som uppmuntrar beteendet, det är han som mest troligt inte släppt taget till 100% och att det oftast är han som hör av sig.

Jag vet inte vad jag ska göra för jag har fubderst så mycket på detta och börjar helt ärligt bara inse hur mycket han utnyttjar mig för att det är bekvämt med djur och barn med någon som har full fokus och energi för dom när som helst dom. Vill göra något.

Kan det vara så att jag är kvar för att jag någonstans tycker synd om honom, och jag vet att det låter sjukt. Men jag älskar honom fruktansvärt mycket men börjar ärligt tro att ingen lösning finns. För mins veckor då mitt barn är hos oss så finns inget "familjen först" utan allt annat omkring. Men när hans barn är här så är det en självklarhet att jag ska närvara på aktiviteter, skjutsa & hämta från skola, you name it. Annars är det kris i Paris direkt. Det känns som. Att han nästan får panik när han inte vet vars jag är eller jag inte svarat i telefon för att jag inte hört att han ringt.

Jag får panik när jag känner mig kvävd och är en person som måste få göra de jag gillar. Vara utomhus, umgås med vänner, köra bil och lyssna musik. Vad som helst. Bara inte sitta hemma i ett koppel hela dagarna.

Jag är så osäker på honom.

Hoj nu när jag skrev ner bara dehär lilla känner jag mig bara trög som ens är med honom.

Man prioriterar väl ändå det som man värderar?

Ja

. Alla tips mottages.

Prata med honom är omöjligt för han blir 12 år och i puberteten direkt. Men nått måste ju fungera tycker jag.

.