Hur ska jag hitta tillbaka till livet efter flera missfall?

Hej.

Jag är en 28 årig tjej som Under 2019 drabbades av 2 missfall på 6 månader. Senaste var innan jul.

Nu försöker vi igen, men mensen kommer varje månad trots regelbundet sex där vi båda faktiskt njuter och inte känner nån större stress.

Vet att det kan ta tid att bli gravid, men varje gång mensen kommer blir jag väldigt ledsen.

Jag påminns om missfallen... blödde exremt mycket och sista missfallet fick jag både tabletter (som gav sjuka smärtor och blödningar) men som misslyckades så jag fick skrapas.

Idag fick jag mens återigen och ligger nu och gråter och har sjukt ont i själen... saknaden kommer av det jag inte fick.

Klarar inte av pluggandet längre pgr depressionen så jag gör inget på dagarna. Vänner har lämnat sedan länge, då jag är sån person som mest håller mig till ytterst få men nära vänner och är nöjd så, men nu saknar jag att ha någon att prata med när jag är ledsen.

Hur kommer man vidare? Vågar jag hoppas på en lyckad graviditet?

Varför hoppas jag varje månad och blir så ledsen vid varje mens :(

Jag vet vad du går igenom och du har all rätt att vara ledsen. Trösten är att du kan bli gravid och kommer allra troligast bli det igen. Du kommer vara rädd för fler missfall, men förhoppningsvis går det vägen denna gång och du kommer till en punkt där du vågar slappna av.

Jag kan bara uppmuntra dig att fortsätta försöka så länge det är vad du vill. Och trösta dig med att när det väl går vägen kommer smärtan från tidigare förluster inte kännas lika svår längre.

Du kommer och ska våga hoppas på en ny graviditet.

Jättetråkigt med dina missfall. Det är en hemsk upplevelse.

Men det är värt att försöka för att sedan, förhoppningsvis, ha en liten en i famnen.

Jag och min sambo förlorade 2 barn och gick igenom ett ma innan vår lilla Stella kom till världen i december.

Hennes storebror Dylan föddes i v.25 men somnade in efter 11 dagar. Hennes storasyster Ellen somnade in i min mage i v.25.

Och innan graviditeten med Stella så gick jag igenom ett ma i v.9.

Det går inte en dag utan att jag sörjer mina änglar men jag känner personligen att jag skulle svika dom om jag bara gav upp. Att deras bortgång skulle bli mitt sett att ge upp.

Nu har vi våra änglar och vår stjärna och visst hade jag hellre velat ha dom alla här, men tyvärr så blev det inte så.

Tråkigt dessvärre att du inte har någon vän att luta dig mot. Finns det ingen gammal vän som du vet skulle finnas där för dig just nu?

Jag fick samtalsstöd genom min BM. Det har hjälpt mig enormt.

Rekommenderar det!

Hoppas stickan visar ett plus snart!

Jag har varit i liknande situation som du. Är också 28 och örsökte i flera år och förlorade 4 stycken innan jag till slut fick levande barn i somras. Det enda som hjälpte mig psykiskt var att bara fortsätta försöka. Varje månad jag av någon anledning var tvungen att hålla upp med försöken var en total plåga och gjorde bara depressionen, ångesten och stressen värre. Så för mig hade det verkligen inte hjälpt att pausa ?bebisberkstaden? som någon annan nämnde, men där är man olika så känn efter vad som passar dig/er när det gäller det. Det kan vara en bra idé att söka psykologhjälp för det är enorma trauman och kriser man lever i konstant.

Jag har varit i liknande situation som du. Är också 28 och örsökte i flera år och förlorade 4 stycken innan jag till slut fick levande barn i somras. Det enda som hjälpte mig psykiskt var att bara fortsätta försöka. Varje månad jag av någon anledning var tvungen att hålla upp med försöken var en total plåga och gjorde bara depressionen, ångesten och stressen värre. Så för mig hade det verkligen inte hjälpt att pausa ?bebisberkstaden? som någon annan nämnde, men där är man olika så känn efter vad som passar dig/er när det gäller det. Det kan vara en bra idé att söka psykologhjälp för det är enorma trauman och kriser man lever i konstant.

Det är skillnad på att må dåligt och vara deprimerad. Är man deprimerad är man sjukligt nedstämd. Då behöver man läka och man blir inte botad för att man blir gravid.

Jag tycker du ska akta dig för att uttala dig om hur saker funkar för andra. Jag mådde så dåligt att jag gjorde flera självmordsförsök och ibland låg i sängen och grät nästan dygnet runt i dagar, veckor och även månader. Kunde absolut inte sköta utbildning och jobb. Ingenting, absolut ingenting, var roligt och jag orkade inte ens sköta min hygien riktigt. Slutade älska folk. Ingen matlust. Deprimerad ABSOLUT. Inte ens ?bara? deprimerad utan väldigt svårt deprimerad. Det lättade varje gång jag blev gravid (och krashade tillbaka varje gång jag givk missfall) och sedan jag blev gravid med, och fick mitt barn, har jag inte känt så mer. Så ja, jag vet vad det är att vara deprimerad och jo, jag blev botad av att bli gravid och få barn.

Har varit med om precis samma sak, 2 missfall senaste halvåret. Är snart 27. Vill du prata?

Det är skillnad på att må dåligt och vara deprimerad. Är man deprimerad är man sjukligt nedstämd. Då behöver man läka och man blir inte botad för att man blir gravid.

Håller med, för många använder "jag är deprimerad" som ordval när dem är nedstämda o inte alls sjuka.

Jag skulle inte gå o säga att jag har lungcancer för att jag hostar mycket