Autistisk utåtagerande flicka

Har själv autism och jag kunde ha ett j*vla humör när jag var liten. Inte som flickan du beskriver men var riktigt jobbig ändå.

Min mamma tolererade inte vad som helst, slutade med att hon släpade in mig på mitt rum och så fick jag komma ut när jag lugnat ner mig.

Tror det är överdrivet att säga att man inte får skälla på barn bara för barnet har autism.

Hade min mamma inte skällt på mig och gett mig konsekvenser för mitt agerande så hade jag nog bara blivit värre och värre. Det är nog tack vare att hon satte gränser så lärde jag mig hur man beter sig.

Ja det är inte ovanligt, och det är helt rätt att man inte skall skälla eller ge konsekvenser till autistiska barn på det sättet som man gör till barn utan funktionsnedsättning.

Tanken med det hela är att autism är en nedsättning. Utåtagerandet är en reaktion av barnet på att denne satts i en orimlig situation för denne. Tänk dig jämförelsen att omgivningen kräver att en stum människa ska prata för att få vara del av gemenskapen. Tillslut brister den stumme ut i gråt eller ilska för att omgivningen är så oförstående till dennes nedsättning och ställer orimliga krav. Ska den stumme få ett straff för sin reaktion, eller ska omgivningen ta reaktionen på allvar, inse sitt misstag och anpassa och ställa mer rimliga krav på den stumme?

Om föräldrarna har kontakt med habiliteringen är det något som dom hjälper till med. Man kan inte ge konsekvenser till ett barn med autism på samma sätt som till "normala" barn, autism är en funktionsnedsättning som handlar om att barnet inte förstår och kan bearbeta olika sociala sammanhang.
Ofta om barnet är utåtagerande är det för att det inte mäktar med situationen.
Barnet får för många intryck, kan inte sålla och det blir för mycket, barnet reagerar med frustration.
Föräldrarna får ta hjälp av habiliteringen att få verktyg att jobba med för flickan när hon får utbrott eller för att undvika ett utbrott.
Det hjälper inte med att straffa flickan för hon kan inte behärska sig, det visar sig just genom att hon ångrar sig efteråt men i stunden klarar hon inte att behärska sig.
Hon är 4 år och klarar inte av vissa situationer, att blir arg på henne kommer inte att funka som på andra barn, klarar man det är det det bästa att själv hålla sig lugn och prata lugnt med henne och försöka tona ner utbrottet men det är inte alltid lätt.
Men som sagt föräldrarna måste be om hjälp av habiliteringen om hur dom kan hjälpa flickan med utbrotten. 

Bra inlägg, här har vi ju ett levande facit. Även om jag förstår att alla inte fungerar på samma sätt så visar ändå ditt svar att man inte alltid måste tippa på tårna och anpassa sig.

Fast det handlar inte om att anpassa sig utan på vilket sätt man bemöter om man vill att det ska bli en förändring.
Det lönar sig oftast inte att ge samma konsekvenser till barn med autism som till normala barn men det innebär inte att man inte ska ge konsekvenser utan på ett annat sätt.
Är ju meningslöst att ge konsekvenser som inte leder någonstans eller gör saken värre.
Det är ju därför habiliteringen kan hjälpa till med hur man kan bemöta dess utbrott och vad man kan göra för att försöka undvika att det dom går så långt.
Ingen varken föräldrar, andra barn eller vuxna eller det autistiska barnet mår ju bra av utbrott och ingen vill bli utsatt för dom.
De ingår i diagnosen att bli frustrerad av situationer men inte klarar av och efteråt skäms barnet för att det inte kunde behärska sig.
Då är det väl bra om man kan få hjälp av proffs så att barnet och vuxna kan förstå situationen och lära sig hur man undviker det.
Om man bara bestraffar eller ger konsekvenser som inte ger något är det ju inte någon mening med det och det blir bara värre med tiden.
Än så länge är flickan 4 år och får hon hjälp nu är det väl bättre än att göra på fel sätt så att allt är värre när hon är äldre.

Man kan tvinga barn med dålig syn att läsa även om det har problem med det men det är väl bättre då att ge dom glasögon så att inte synen blir sämre.

Autism är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning alltså en "skada" i hjärnan, det går inte att bemöta dom barnen på samma sätt som andra eller ge samma konsekvenser men det är inte lika med att tassa på tårna runt dom eller att inte göra något eller att inte ge konsekvenser bara på ett annat sätt som ger resultat och dom kan ta in.

Det är en 4åring med svårigheter som antagligen inte direkt mår bra när hon gör dessa saker. Oftast blir det lättare att kommunicera och hitta strategier med ålder. Klart att man kan sätta gränser men är det ett meltdown så har knappt barnet kontroll över sig själv...