Hur fan kommer man över detta helvete?

Jag har varit i samma sits några ggr. Ena tog ärligt talat 2-3 år att komma över då det var en skolkamrat som jag såg varenda dag. Men en gemensam nämnare vid varje tillfälle har varit att hitta någon annan. Det är det enda (tyvärr) som hjälpt mig. Nån typ av förändring iallafall. Kan ju vara en ny vän också. Nått som snor tanken från vardagen.

Att prata ut med nån vän har faktiskt hjälpt lite (för stunden) liksom dela sorgen lite.

Vill tillägga en. Sak som inte alls hör till din fråga. Men att skriva dikter eller texter kan vara ett bra knep att rensa tankarna lite. Mina bästa verk kom ur hjärtesorg faktiskt.

Vi är många som varit där, jag vågar nästan säga att de flesta upplevt det minst en gång i livet. Man kommer över det genom att ge det tid och det bästa är att bryta all kontakt med personen. Det kan kännas hur jobbigt som helst, det kan tom göra fysiskt ont och kännas som att hjärtat slits ut ur kroppen. Men en dag märker man att det för en stund gör lite mindre ont och sakta blir det bättre och bättre. En del hjärtesorger bär man med sig hela livet även om smärtan såklart minskar med tiden. 

Jag har svårt att få riktigt känslor. Jag kan bli förälskad, jag kan bli attraherad men riktigt kär/älskat har jag bara gjort 3 gånger. Första gången tog det 5-6 år innan jag var över honom. Andra gången tog det runt 4 år innan jag var helt över honom. Nu sitter jag igen med hjärtesorg. Det är ett halvår sen det tog slut och det gör fortfarande ont alla dagar. 

Intressant läsning ...flera år innan du kommer över någon....jag har varit tokig kär i över 2 år ...man blir knäpp ..men känslan som finns är nånting helt fantastiskt som ger en grym energi och man blir ju så positiv.

Men men .,jag är gift och kärleken är inte 100 % besvarad men jag vet att det finns något där ..eftersom hon hela tiden hör av sig och vill prata med mig. Jag är äldre än Fig ts och har aldrig haft dessa känslor för någon ...inte ens min fru. Känns konstigt speciellt ...men har kommit fram till samma slutsats som du ...att avsluta den vänskapliga relationen , klippa bandet och förlora en själsfrände för alltid. Och då är jag snart 50 basst å har aldrig upplevt nåt liknade i mitt liv , det är en sorg.

Fy

När mitt ex lämnade mig efter ett 16 års långt förhållande tog det mig hela 6 år att komma över honom... Jag gjorde allt för att glömma honom, mycket motion, umgås med vänner, blev hundvakt etc. 

Nu är det så skönt att vara fri!

Blev lämnad för 1 år sedan efter ett flera år långt förhållande där vi var särbor. Har inte kommit över han alls utan är lika kär fortfarande trots att jag verkligen inte VILL vara det, smärtan att det inte är vi längre och saknaden och längtan efter honom är både fysiskt och psykiskt smärtsam.

Försöker aktivera mig så mycket det går genom att jobba för mycket, träna varje dag och mina stackars vänner och familj får stå ut med mycken hjärte sorgs klagan och gråt från mig.

Men ändå finns han i mina tankar dygnet runt.... Känns som jag aldrig riktigt kommer kunna över han, han var och är mitt livs största kärlek.

Vi har inte setts sen det tog slut och haft lite kontakt sen dess, men nyss tog jag bort han från alla sociala medier och svarade inte på hans sista mess. Känner att jag måste bryta ALLT med honom för att ens ha chans att försöka må bra och kunna gå vidare.

Ordspråket "Tiden läker alla sår" tror jag inte ett skit på, det kanske dämpar smärtan lite men aldrig helt.

Hej! Jag förstår hur jobbit det är, det kan faktiskt vara brutalt smärtsamt. Svårt att komma på nåt råd direkt som kan göra underverk då detta är väldigt, väldigt känsligt samtalsområde. Vissa glömmer väldigt fort och vänder på bladet medans andra lider nåt fruktansvärt. Separationer är alltid jobbigt och kommer alltid att vara det., tyvärr, jag tror dock stenhårt på att tiden läker alla sår. För vissa är tiden 1 månad för andra flera år, men jag lovar dig, en dag kommer du vara fri, kärkek är svårt och det finns inga garantier, varken för mig, dig eller nån.annan, man kan bara hoppas och göra sitt bästa. Livet är full av överraskningar, vem vet vad nästa dag bär med sig, kanske ny förälskelse som kommer vara livet ut! Oroa dig inte!

Plötsligt, så händer det!

Jag säger kortfattat: tid och bearbetning

I princip alla kärleksrelationer jag haft som lett till en separation har jag kommit över ganska omgående, bortsett en där vi avslutade all kontakt.

Det tog två år efter det att vi brutit kontakten tills det att jag började sörja, vilket i sig var något märkligt. Sen tog själva sorgeprocessen och bearbetningen drygt tre år. Under de värsta peakarna trodde jag aldrig att det skulle gå över. Jag såg honom överallt, och allt påminde mig om honom.

Men sorgen kom till en ände. Visserligen kan sorgen återaktiveras ibland, under kortare stunder, men försvinner lika snabbt som den kom. 

Återigen: tid och bearbetning

 

I mitt fall är det inte efter en separation utan en kille som varit min vän ett tag som jag blivit kär i. Han är dock inte kär i mig.

För mig har alltid distans fungerat bäst. Alltså att klippa all kontakt med föremålet för den obesvarade kärleken. Och, såklart, fokusera på annat och hålla sig sysselsatt med jobb, fritidsintressen, familj vänner osv. Tvingas man träffa personen dagligen eller tex veckovis är det svårare. Kan verka drastiskt, men för mig är det det som hjälpt, att bryta kontakten.

Håller med, det är ett helvete.

Mitt livs stora kärlek och jag gjorde slut för över 10 år sedan.
Jag är idag gift och har barn, och den här mannen har väl alltid funnits i bakhuvudet, men jag har trott att jag gått vidare.
Nu sedan ett tag arbetar vi tillsammans, det är ett helvete.
Jag lyckades hålla känslora i schack ett tag, men nu försöker de sluka mig fullständigt. Jag drömmer om honom var och varannan natt.
Vill bara att det ska försvinna!