Förälskad i annan trots familj

Vill lägga till skillnaden mellan han jag träffat och min sambo. Min sambo är lite äldre än jag, väldigt belevad, erfaren och en intressant person. Han har varit yrkesmilitär i många år och även levt och arbetat utomlands. Han har gjort extremt mycket i sitt liv, är utbildad läkare tex och mycket intelligent, En väldigt snäll person som i princip skulle göra vad jag än säger.

Mannen jag träffat via jobbet är YNGRE (aldrig kollat på yngre killar innan) än jag, dvs strax över 30) och långt ifrån lika erfaren. Han har bott i en mindre stad (nu i storstad sedan ett år), inte "gjort" så mycket utan verkar mest hänga med sina kompisar och påverkas mycket av dem. Han är UNG på nått sätt men har ändå väldig pondus och självsäkerhet som är fängslande. Han är aktiv och levnadsglad.

Det har absolut inte hänt nått mellan oss men vi har väl pratat lite om att det finns nånting där men att vi inte ska göra något med det, eftersom det INTE är en bra idé, för nån inblandad. Detta gör det ännu mer förbjudet. Och ännu mer spännande. Moment 22...

Låter som "jag är inte riktigt nöjd med rollen som småbarnsmamma, det var festligare som ung"-projicerande.

Så typiskt för många kvinnor. Nej, du har det bättre som det är, även om det inte är så spännande just de här åren. Det blir inte bättre på annat sätt heller, bara 
krångligare.

Jag är lite i samma sits. När min sambo och jag skulle på en förfest hos en kille han tränar med. Jag vart helt fast i den här killen på engång. Han var otroligt charmig mot mig också, men han har också flickvän. Så vi har liksom flörtat på skämt med varandra, men som dock blivit allvar. Känns som att båda känner lite för mycket för varandra. Och nu kan jag knappt titta eller säga hej till honom utan att bli knäsvag. Försöker verkligen att glömma honom, för vill absolut inte såra varken hans flickvän eller min sambo. Vi har barn som jag inte vill såra. Min sambo och jag har ett jättebra förhållande. Men känner att jag är avtänd nu på honom på grund av detta. Vet verkligen inte vart jag ska ta vägen, känns som hela jag går sönder av alla dessa känslor. De har varit såhär i 3 år nu.

Oj, låter verkligen som vi är lite i samma båt...

Jag blir också knäsvag och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag gillar ju egentligen mitt liv, jag trivs och allt är väldigt bekvämt och tryggt. Men har sådan extremt jäkla åtrå till den här andra mannen. Vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor, vet ju inte vad som är det rätta. Kanske är det nått tillf'älligt bara, en prövning så att säga. Och om jag skulle ge vika, skulle jag ångra mig varje dag för resten av mitt liv då. Eller inte... SÅ himla svårt.

Jag har varit förälskad i flera personer under mitt tioåriga äktenskap. Vid sista tillfället initierade jag en dejt med den jag var intresserad av. Men jag insåg att han var för osäker att satsa på så jag kontaktade honom inte igen, även om han var öppen för det. Jag har dock aldrig varit otrogen "fysiskt".

Mitt tips är att inte göda relationen. Undvik all kontakt eller input från den det pirrar för. Jobbar ni ihop: Undvik att äta lunch ihop, ta trappan ist för hissen, Stalka honom inte på Insta eller facebook, inled inga samtal, kommentera inte honom under möten.
Fokusera på din relation hemma istället. Vad kan ni göra bättre? Hetta till sexlivet? Ge varandra mer uppmärksamhet eller gos? Lyssna bättre? Ge varandra tid? Gå i familjerådgivning. Vad var det som du föll för med din partner? Är det borta eller kan du hitta det igen?

Det ÄR SKITSVÅRT! Men du måste fatta ett beslut. Vill du bryta upp eller vara kvar med din partner? Vill du det senare så behövs det rejäl rannsakning och att både du och din partner GÖR något annorlunda.

Under min senaste crush var det otroligt nära att jag lämnade min man. Otroligt nära. Men eftersom vi har barn så kände jag att jag var skyldig dem att försöka förbättra relationen först. Så vi kämpar på och det är så mycket bättre nu. Men det tog typ ett halvår att få ur förälskelsen ur huvudet. Det var helt sjukt hur jag kunde vara så besatt av honom, men att det gick över till slut.

Till saken hör att min man inte är en otrevlig typ alls, utan snarare att vi fått det lite tråkigt i relationen. Hade han varit en dryg jävel hade jag förstås inte tyckt det var värt att kämpa för.

Tack att du delade med dig. Jag är i liknande situation och blev för ca 1 år sedan förälskad i en annan man. Han har sagt att han är jätte intresserad av mig men har inte kontaktat mig aktivt utan det har varit jag som hört av mig. Han har kysst mig en gång. Jag bestämde för 3 månader sedan att inte mera göra av mig till honom. Mest på grund av att jag helt enkelt inte är säker på om han är tillräckligt intresserad. Jag kan medge att det kunde varit annorlunda ifall han skulle ha pushat på mera men förstår att han inte vill vara orsaken till min skilsmässa. Men nu är det såhär och jag har verkligen försökt satsa på min man. Men det är så svårt. Jag tänker på den andra mannen ännu dagligen. Och väntar på att det skall ta slut. Jag försöker samtidigt förbättra relationen med min man, men tycker det är svårt då jag ännu har känslor för den andra mannen. Hur gjorde du? Blev det bättre med din man fast du ändå hade känslor för den andre?

I takt med att jag fokuserade på relationen md min man istället och fick bra respons från honom, så svalnade förälskelsen för den andre. Men det tog ett halvår som sagt. Var så jävla svårt att ?stänga av? tankarna på förälskelsen. Men eftersom min man började ge mig det jag saknade så ?behövde? jag inte de känslorna jag hade för den andre längre.

Var i samma sits för ett tag sedan och det höll i sig länge. 6 mån - 1 år i blandad styrka. Själv fick jag för mig jag fick intresse för 2 olika män. En fysiskt och en känslomässigt. Blev irriterad och avtänd på min man men något hände som gjorde att jag insåg jag inte kände ett skit för de andra utan hade en minikris över det förutsägbara småbarnslivet, att aldrig få vara nykär igen och var allmänt stressad av jobb. Är så glad jag aldrig agerade på mina ?känslor?. Ändå visste jag under tiden att ingen egentligen var bättre än min man men jag blev rädd att attraktionen och kär-känslorna försvunnit.

Med detta vill jag ha sagt, gör inget dumt mina damer, ni kan komma att ångra er.

Men åh vad skönt att det finns fler ändå som känt såhär. Har känt mig så ensam i det, och har inte kunnat prata med någon om det.

Jag och sambon har ett bra tryggt förhållande, men kanske inte så vi är kära så, de är väl det jag saknar antar jag.. Försöker liksom vänta ut att mina känslor för den andra mannen, att de ska svalna, de går bra när jag inte träffar han på länge, sen när vi ses så blommar de upp igen. Får sån ångest efter också. Jag kan inte helt undvika honom heller, då sambon tränar med han och träffas ibland då vi har gemensama vänner. Så känns som att det tar längre tid, bara för att vi ses ibland. Så sjukt jobbigt.

Sen är jag ofta på dejter med min sambo, men de hjälper liksom inte så länge den andra är kvar i mitt huvud...

Men ni har nog rätt, de är mitt förhållande jag ska fokusera på.

Men åh vad skönt att det finns fler ändå som känt såhär. Har känt mig så ensam i det, och har inte kunnat prata med någon om det.

Jag och sambon har ett bra tryggt förhållande, men kanske inte så vi är kära så, de är väl det jag saknar antar jag.. Försöker liksom vänta ut att mina känslor för den andra mannen, att de ska svalna, de går bra när jag inte träffar han på länge, sen när vi ses så blommar de upp igen. Får sån ångest efter också. Jag kan inte helt undvika honom heller, då sambon tränar med han och träffas ibland då vi har gemensama vänner. Så känns som att det tar längre tid, bara för att vi ses ibland. Så sjukt jobbigt.

Sen är jag ofta på dejter med min sambo, men de hjälper liksom inte så länge den andra är kvar i mitt huvud...

Men ni har nog rätt, de är mitt förhållande jag ska fokusera på.