Skaffa syskon med AST i bilden

Jag vet verkligen inte om vi bör skaffa ett barn till eller inte. Jag och sambon har varit ett par i 5,5 år. Tillsammans har vi en dotter som jag älskar ONÄNDLIGT. Vi har världens finaste band och relation och hon är 2 år. Vi har så kul ihop och jag älskar att ge av mig själv till henne och få stå på första parkett och se och glädjas över varenda litet framsteg och utveckling hon gör. Från dag 1 har jag älskat henne innerligt.

Med oss i familjen bor också min sambos dotter på fulltid. Hon är 8 år och har diagnoser (autism/adhd). Syskonen har en del utbyte av varandra och kan busa, men bonusdotter har iom hennes diagnoser svårt för samspel, att leka mer ?avancerade? lekar och hon kan heller inte föra konversationer med en röd tråd :( (ledsen gubbe är för hennes skull)

Även om de har en fin relation som så, så kommer de aldrig ha den ?djupa ? relationen, att min dotter kan söka stöd hos henne när något går fel (pga inte så väl utvecklad sympati eller tal då, hos bonus) och jag sörjer att de inte kommer kunna ta typ ett glas vin och snacka skit om triviala problem och bara allmänt minnas och prata om sin barndom ihop. DÄRMED inte sagt att det är allt som utgör en syskonrelation. Trots rätt förutsättningar blir man kanske inte alls särskilt bundis med sitt syskon tex..

Däremot har jag funderat på om vi skulle skaffa ett barn till. Fördelar; jag hade absolut älskat ihjäl även nästa unge. Dottern hade fått en mer jämnårig ?lekkamrat?, och kanske ett syskon att stå nära på ett annat vis (missförstå mig inte, jag underskattar inte relationen m min bonusdotter, men jag själv är uppväxt med ett syskon jag stod nära där kommunikationen och att man kunde älta och allt vad det var, var A&O)

Rädslan är dock, att just för ATT dottern har ett syskon med särskilda behov, så är det kanske rätt skönt att ha ?en egen mamma? och inte behöva dela mig med fler? Eller är det tvärtom, vore det skönt att ha ett syskon till, då bonus kan bli väldigt intensiv och att dela ?ansvaret? med? Självklart har hon inget ansvar för sin syster, jag hoppas ni förstår mig rätt. Jag tänker mig när hon är vuxen och storasyster kanske förlitar sig väldigt mkt på henne (då hon har svårt att skapa relationer med andra...) då vore det kanske skönt att inte vara enda syskonet?

Men samtidigt tänker jag mycket på att min dotter kanske behöver mig mer, än ett syskon till? Hur vet man vad som är rätt och fel? Givetvis försvinner jag ju ingenstans om hon får ett syskon, men egentiden blir ju desto mer sällsynt... men med ?bara mig? får hon en lite tryggare oas. Hon har även sin pappa såklart men bonus är väldigt pappig så tyvärr är det ibland lite uppdelat även om vi alla i slutändan ändå har en fin familj ihop och tycker om varandra allihop, vi har ju levt tillsammans väldigt länge nu.

Nån i liknande familjekonstellation med erfarenhet? Barnet behöver inte vara bonus, men just det här med att ena har diagnos och andra inte, har ni skaffat fler? Avstått? Hur har ni resonerat??