Kvinna 33 år, ingen relation, barnlös och en eventuell livskris på gång??
Hej!
Nu vänder jag mig hit eftersom jag sitter ensam och grubblar endel och vet att man kan få många kloka svar här och bolla sina funderingar med.
Jag är en kvinna på 33 år, bor på en väldigt liten ort där alla känner alla. Barnlös och ingen relation. Jag har helt fastnat i min vardag, utan vardagsglädje (även fast vardagen är stabil och bra). Känner att jag håller på blir mer och mer trött/ledsen/bitter.
Det känns som att jag stannat i ett ekorrhjul som maler på dag ut och dag in med samma saker som jag inte vet om jag är riktigt tillfreds med.
Det som gnager mest är att jag så gärna vill ha en relation med en man, det är något jag längtar efter väldigt mycket just nu tillika som jag behöver mycket egentid och trivs bra själv. Dock är det svårt att träffa någon känns det som. Jag är väldigt kräsen, känner mig lätt kvävd och har svårt att få rätt känslor.
Jag tycker om att flirta lite oskyldigt, har en social personlighet, ser bra ut och har kroppen i bra skick. Jag har alltid fått mycket uppmärksamhet (men oftast inte besvarat från min sida bortsett från två tidigare relationer). Sen när det kommer till kritan så får jag tunghäfta och vet inte hur jag tar kontakt med någon som jag tycker verkar intressant för mig? Jag tror att jag tycker att det skulle bli jobbigt om jag blev avvisad och sedan behöver träffa personen igen.
Barn vill jag gärna ha men inte riktigt än, känner mig inte redo just nu. Dock gnager det hårt inombords och jag är rädd för att allt vad familj och barn är rinner i från mig med tiden vid den här ålder..
Jobbet har jag tröttnat på rejält. Dålig ledning och så har jag jobbat på samma ställe i 12 år men kommer mig inte för att söka varken nytt jobb eller till skola då detta är min trygghet. Trygghet är bra men denna trivs jag inte speciellt bra med.
Dessutom är det jobbrist i den lilla stad jag bor så det finns inte mycket att söka. Då detta är en ö så blir det svårare då jag inte känner att jag är flyttbar så långt.
Vänner har jag några få riktiga, eller rättare sagt två st. Det kan jag sakna ibland att ha flera men samtidigt har jag inte tiden för det när det väl dyker upp. Så den sociala biten kan bättras på men jag vet inte hur. Jag umgås ofta med min familj för det mår jag bra av. Och jag trivs väldigt bra av att vara hemma och pyssla på och bara vara då jag är en ganska trött person och inte har lika mycket energi som jag borde i min ålder även fast jag jobbar och har en vanlig vardag (kronisk smärta som drar energi). Allt med fest och tillställningar har jag också tröttnat på helt.
Jag kan känna en ledsamhet och avundsjuka när det går bra och framåt för mina vänner och bekanta. Jag är självklart glad för deras skull och unnar dem allt gott i livet, samtidigt som jag själv påminns om ledsamheten och en saknad att gärna vara i deras situation med relationer och allt vad som hör till.
Det som gnager mest i mig är att jag verkligen längtar efter en relation med en man jag har rätt känslor för. Känner att det behöver finnas mer än vänskap för mig för att starta en relation. Eller får man försöka att bara nöja sig fast det inte känns helt rätt? För mig tror jag att det inte skulle fungera så.
Sen är barnfrågan en stor grej för mig. Det är inte därför jag vill ha en relation, utan de är för att jag vill dela alla ups and downs, få älska och känna mig älskad. Men sen är det klart att barnfunderingen dyker upp med tanke på åldern och den biologiska klockan. Även fast jag inte är redo precis just nu för barn vill jag inte missa hela tåget att kanske kunna få barn.
Kan det vara en livskris på gång?