Olycklig

Vet ej om jag valt rätt kategori. Vet inte om jag behöver råd och tips eller mest skriva av mig. Tar det snabbt från början. Jag bodde utomlands i Asien ett tag. Alltid varit en glad väldigt social tjej som alltid haft mycket folk runt omkring mig. Mycket vänner och älskar äventyr. Rest och flyttat runt mycket. Var ?hemma? en vända i Sverige skulle jobba lite över sommaren och där träffade jag min man. Valde att stanna kvar och starta ett liv med honom. Trots mycket motgångar från hans familjs sida där dom inte accepterade mig. Ingen ville prata med mig, dom var otrevliga mot mig. (Måste tillägga att det är dom fortfarande) Jag hade och har fortfarande ej inte en enda vän här. (En småstad där alla känner alla och jag tillhör då en av dom ?konstiga? människorna andra valde att frysa ut under skoltiden och prata dåligt om.) Min familj är jag inte så nära själv förutom min bror som bor i usa. Trots detta följde jag mitt hjärta och stanna här med honom och vi gifte oss och skaffade barn. Efter vår dotter kom var det precis som han blev trygg med att ha mig här och jag blev satt åt sidan och han tar mig för givet. Han är som en helt annan person. Han har blivit en riktig slacker. han jobbar och så men kan ej hantera sina pengar så jag får jobba extra (är fransstylist) så fort han kommer hem från jobbet eller på helgerna för att kunna ha pengar för mat osv. Han plockar inte undan efter sig längre. Bara kastar saker respektlöst efter sig. Han kan inte ens duscha eller ens borsta sina tänder utan att jag säger till honom. Helt seriöst. Han hjälper aldrig mig med något och gör ej fortfarande om jag inte når punkten att jag totalt bryter ihop av trötthet och får gråta mig till hjälp. För att ja, jag är så fruktansvärt slut. Jag är även trött för jag ligger vaken om nätterna för jag är så fruktansvärt stressad över ekonomin, ja hela livet hur det kunde bli såhär? Jag bara går här hemma och städar efter honom efter vårt barn och våra hundar som också ska rastas tar upp hela mina dagar. Jag har ingen tid för mig själv. Hinner knappt duscha. Ibland kan jag tjata mig till att få träna någon timme i helgen när han är ledig från jobbet men bara det känns meningslöst när det bara händer någon gång i veckan. Ibland inte ens det.. Får ständigt plocka här Hemma hela dagarna. Samt går ut med hundarna men bara det är ett projekt i sig att få ner vår dotter plus barnvagn och två hundar ner för trapporna i lägenheterna där vi bor. Väl ute möter jag bara människor som skakar på sina huvud åt mig och är sura som fan och kan inte ens hälsa på en. Jag känner mig så sjukt ensam. Ibland ringer min mamma mig men då klagar hon också på mig. Allt jag gör, hur jag gör med mitt barn jag gör fel och hon tycker synd om min dotter. Även min mans familj kritiserar mig varje gång jag träffar dom. Dom får mig att tänka att jag måste vara en sån fruktansvärt dålig mamma hur kan dom annars säga så? Jag vill flytta här ifrån, flytta utomlands. Ha tillbaka mitt gamla liv. Även om jag saknar det jag skulle aldrig byta min dotter mot något. Hon är hela min värld men jag mår så fruktansvärt dåligt här och är så fruktansvärt olycklig. Har gått runt såhär ett år nu. klarar dagarna igenom för min dotters skull och när jag berättar hur allt ligger till, hur jag mår, och hur mycket jag vill här ifrån så det enda min man säger är bara varsågod jag kan flytta om jag vill men dottern ska vara hos han och hans familj då och det finns inte en enda chans i världen att jag lämnar henne. Känns som jag nu är tvingad att leva här emot min vilja men jag måste för min dotters skull. Vad ska jag göra?