Kommer jag klara det här?

Låter som att du får acceptera hennes frigörelse. Din dotter liksom många tonåringar behöver den här perioden för att lära sig stå på egna ben.

Låt henne göra sina misstag men visa att ni finns där för henne om hon behöver er.

Detta är ytterligare fas som ungdomarna går igenom och jag tror att ju mer man försöker knyta fast dem ju svårare blir det.

Jag antar hon säger att hon är vuxen också ( been there done that) så behandla henne som en. Ge henne frihet under ansvar.

Lyxfällan? Har hon studiebidraget så låt henne se på konsekvenserna om hon handlar och inte har mer pengar. Det går rätt fort att fatta nör pengarna är slut och inte kan göra allt. Ge inte mer pengar utan håll garden uppe. Hon har fått som hon velat och det är dags att lära sig av konsekvenserna.

Lånar hon pengar av kompisar och måste betala tillbaka, låt gå för det men berätta att den summan dras från nästa utbetalning av studiebidraget.

Jag menar om hon inte vill lära sig när ni berättar så får man lära sig av konsekvenser av sina handlanden. Då går det fort ;)

Jag kan faktiskt känna igen min och min mammas relation i det du beskriver. Hoppas att jag kan förklara så att du förstår.

Jag kan känna mig kvävd av min mammas kärlek. Det är svårt att förklara men det känns som att hon försöker för mycket för att allt ska bli så bra som möjligt. Min bror upplever samma. Det känns som tjat när hon vill att man ska komma och hälsa på. När vi hälsat på så har hon sen beklagat sig över att vi stannar så kort tid. Hon har börjat sluta med detta då jag tagit upp det med henne om att ett sånt beteende gör inte att vi vill komma oftare eller stanna längre när hon ändå bara blir besviken för att saker inte blev som hon hade tänkt sig.

Hennes man är likadan och även hans barn upplever honom som klängig. Ett exempel är när min bonussyster bor där när hon jobbar extra. Detta berättat av min mamma då hon varit "orolig" för att Klara bara är på rummet när hon är hos dem och vill inte umgås. Dem försöker och försöker. Varje gång dem ska göra något eller fika/äta så frågar dem Klara.

Jag tror att mycket handlar om vad ovan nämnt om att börja bli mer självständig och vuxen. Försök inte så mycket med din dotter utan ge henne utrymme. Du har ett gott hjärta men du försöker för mycket och då blir det påtvingat. Att du köper hem snacks som hon gillar upplevs mer som en muta att hon ska stanna längre. Gör mindre helt enkelt. Låt henne få växa upp. En dag kommer hon att behöva dig, men just nu är du mer av en fästing.

Jämför heller inte er relation med någon annan mor och dotter relation. Utan uppskatta det du har och vem hon är. Ni kommer nog aldrig att bli som dem mammorna och döttrarna som är bästa vänner och det måste man inte vara. Det är ju helt fantastiskt att hon har egna vänner, pojkvän och ett eget liv. Va inte det målet med att uppfostra henne? Hon kommer att göra misstag ex med att spendera alla pengar på ute mat. Men låt henne göra dessa misstag så att hon lär sig. Hon kommer inte att göra som du säger så sluta bråka om det. Lär dig att hålla tyst ibland. Bara för att hon är din dotter så betyder det inte att du kan säga allt till henne.

Jag hoppas att jag kunnat ge dig lite perspektiv på hur hon kan känna. Jag är idag 29 år och min och min mammas relation är lite ansträngd eller vad man kan säga. Jag älskar henne men helst på avstånd och att träffas i små doser. Det är svårt att förklara varför men det blir inte avslappnat när hon är hos mig eller jag hos henne. Jag har en bättre och mer avslappnad relation till min pappa. Där blir det ingen stor grej om man hälsar på. Inget att vi måste hitta på saker utan jag kan ligga och sola medan min pappa snickrar på något. Vi kanske knappt pratar med varann ena gången men andra gången kanske vi kommer in på ett intressant samtalsämne. Det är inget påtvingat med honom.