Vad ska man göra?
Hallå hallå!
Jag är en tjej på 25 år och har bara några månader kvar till min examen som personalvetare. Jag sitter på ett litet dilemma, mitt förhållande. Det känns lite som att det drar mig tillbaka till det jag vill göra i livet. Låt mig förklara:
Min kille är 30 år, har ingen lägenhet och bor hos sin mamma, han arbetar på en godsmottagning i ett företag, han har ingen utbildning och hans intresse är öl och att spela datorspel. Vi flyttade ihop i ett halvår då jag kände att jag inte kan bo med han och hans morsa. Så vi hyrde i andrahand. Idag har vi fått nycklarna till vår egna lägenhet som jag har kämpat för att få i snart ett år.
Problemet är att jag känner min kille håller mig tillbaka, jag ska börja arbeta snart efter examen, börjar bli sugen på att skaffa barn och allt som livet innebär. Men han.. han är kvar på sitt pojkrum hemma hos mamma. Har sagt till honom ett antal gånger att försöka söka nya jobb, eller kanske till och med börja studera. Men varje gång kommer han med ursäkter som exempelvis: ?Det finns inga jobb som är bra nog, mitt jobb jag har nu suger, jag vill inte bo hos mamma (men han söker inga lägenheter), jag vill inte ha barn på min lön (han söker inte heller nya jobb), jag vill inte bo på första våningen (vi har fått lägenhet på första våningen), jag vill inte skaffa barn när jag bor i det området, jag jobbar 40 h i veckan, livet suger, jag hatar mitt jobb. Ja ni kanske fattar.
Jag däremot, jag pluggar heltid, tränar 5 gånger i veckan, arbetar vid sidan av skolan, söker jobb varje dag, letat lägenhet i snart över ett år (det är jag som sökt lägenheter, kontaktat hyresvärden och annat för att vi ska ha nån stans att bo). Han har inte ansträngt sig överhuvud taget i varken lägenhetssökande eller jobbsökande. Så min fråga är: är jag dum som känner att han håller mig tillbaka? Jag kan ju inte gå och vänta på att han ska ändra på sig eller att nåt mirakulöst ska ske om inte han anstränger sig att ändra sin livssituation? Eller? Vi har varit tillsammans i över ett år men inte en enda gång har jag inte sett honom söka jobb eller lägenhet. Känns som jag är den som gör allt och får bära allt själv. Jag har fixat nätverk till vår nya lägenhet, jag har köpt en massa möbler och grejer. Hans ursäkt? ?Jag jobbar 40 h i veckan det räcker?. Men hur många arbetar inte 40 h i veckan och ändå gör saker?!
Blir tokig. Hur känner ni?