Varför kräkningar/illamående? Ångest?

En gång är ingen gång så det behöver du kanske inte tänka på. Däremot med det psykiska hoppas jag du sökt hjälp?

Jag försöker bara ta en dag i taget. Har försökt prata lite med min pojkvän men det känns inte riktigt som att han förstår då hans situation är helt tvärtemot min.

Sök hjälp, du behöver inte må så här! Börja hos primärvården, så får de leda dig vidare!

Hej,

Det låter som panikångest eller svår ångest... jag kan också kräka när jag mår väldigt dåligt eller känner mig spänd inför något... nerverna...
Gör något avkopplande som inte får dig att fungera så mycket, för då brukar det bara bli värre... sitt och rita dina känslor, träna lite smått hemma... läs en bok som känns intressant... prata med någon nära om dina känslor...viktigt med stöd!

Googlade på ångest och fick fram nåt test som jag gjorde. 10p eller mer tyder på "allvarlig ångest". Jag fick 16p.

Försöker hitta på saker som att ex träna. Känns bra för stunden. Men helt plötsligt triggas det igång, ångesten. Ibland sker det när jag är ensam, ibland om pojkvännen säger nåt "fel" (som jag normalt sett inte skulle reagera på). Har fått sämre självkänsla än vad jag hade tidigare vilket såklart också påverkar. Känner mig kass, meningslös.

Sorry om jag blev lite otydlig nu. Men tack för ditt svar iaf!

hej, du behöver få hjälp... Samtalsterapi, medicin, verktyg att hantera din ångest tänker jag...Undrar också hur ser din livssituation ut....du säger att du fått sämre självkänsla....om du inte har jobb, dålig ekonomi eller dylikt så påverkar det ju dig. Om inte du har det så försök skapa rutiner som du kan göra morron middag kväll som du mår bra av. Gör dem även om det tar emot. Till exempel lyssna på musik på morronen när du vaknar som piggar upp....säg till dig själv att jag tycker om mig själv och jag är värdefull när du borstar tänderna framför badrumsspegeln...
Jag tror ångest är symtom på att något inte är bra, men ibland kan man ha ångest utan förklaring också men var snäll emot dig själv och ställ inte för höga krav. 
Att samtala med någon och att inte behöva vara själv tror jag är bra...och motion kan vara bra också...till exempel ut och gå en liten promenad även om det tar emot....

Hej igen, migrän anfall kan också orsaka yrsel och kräkningar och man behöver inte ha huvudvärk som symtom. Och om man är stressad o har ångest så kan man säkert lättare få migrän också...så kolla upp om det kan vara det...

Jag tog examen i januari. Typ 80-90% av alla i klassen har fått jobb med bra lön (tillsvidaretjänst eller vikariat främst på annan ort). Själv har jag varit mer eller mindre arbetslös till mitten av feb. Är nu tim-anställd på tre olika ställen, varav två av dom inte är relaterade till mitt nya yrke. Där jag arbetar mest är det jättedåligt betalt, fick liksom ut mer pengar av CSN än nu.

Kan inte flytta pga delad vårdnad vilket ställer till det jobbmässigt.

Fyllde jämnt för nån månad sen, skulle fira nu i mars men det lär inte bli av pga dålig ekonomi och ångest (vilket jag egentligen sett fram emot att göra).

Känns bara som att det går utför istället för tvärtom. I min ålder hade jag förväntat mig att ha ett fast jobb, okej inkomst, att äntligen kunna göra sånt jag tidigare inte haft råd med (köpa hus, resa, "skämma bort" mitt barn, äntligen ha semester osv). Det går liksom bra för "alla andra" förutom mig. Kan liksom inte glädjas för andras framgång. Som min pojkvän ex. Han pratar om resor med polarna i sommar, resa med familjen när han fyller år, att han har jobbat så mycket att han typ har dubbla inkomster, beställer hem nya kläder/saker för jämnan. Kan inte rå för det men det sticker i mina ögon för att jag inte kan göra allt det. Jag sitter istället hemma och "roar mig" med promenader/gymmet istället.

Vill gärna inte träffa familj/vänner då det ger mig ångest. Orkar inte prata om detta och är rädd att jag ska bryta ihop. Har bara pratat med pojkvännen om min ångest men märker att han börjar tröttna på det.

Migrän är det inte. Jag har migrän med aura och det kändes inte alls så.

Känns som bröstet ska sprängas ibland. Vill bara SKRIKA rakt ut. Vet inte vad jag ska göra. Hur gör man?

Det kan vara din livssituation som gör att du mår dåligt och känner ångest. Jag har exakt samma.
Tog examen förra sommaren, 3 årig högskoleutbildning med kandidatexamen, men jag får inget jobb. De flesta i klassen har fått. Sliter nu inom ett annat yrke, går på timmar. Detta har fått mig att bli deprimerad och har fruktansvärd ångest, mår skit för det mesta. 
Jag tycker du ska gå till läkare och kanske börja med antidepressiva. Tränar du?

hej, du har det ju jättetufft hör jag. Jag tänker ändå att det har inte gått så lång tid sen utbildningen blev klar och du har ju faktiskt fullföljt den inte dåligt. Den ser bra ut i ditt CV oavsett om du kommer arbeta inom utbildningens område eller inte, den visar på att du har kapacitet och disciplin att genomföra en längre högre utbildning. Och då blir man mer aktuell för mer avancerade jobb med mera betalt. Visa jobb får man ju lära upp sig på arbetsplatsen. 
Jag tänker ändå att var tacksam för det du har så att du inte stirrar dig blind på det du inte har. Du har kanske de fysiska hälsan?!  Friska barn?! Tak över huvudet och mat på bordet.....något många fattiga gatubarn inte har.
Du behöver hitta positiva tankar, sysselsätta dig när du inte jobbar/tar hand om barnen, umgås med folk som får dig att må bra. 
Du skriver att vänner och familj ger dig ångest. Är det för att du inte vill berätta hur du känner. Jag tror att dom skulle förstå om du förklarar till viss del iallafall men också att man ska kanske försöka att inte prata för mycket med dem om allt som är jobbigt. Utan umgås och försöka ha trevligt och glömma bekymren och att man även bryr sig om deras bekymmer. Så isolera dig inte....det skapar mer ångest och depression det är min erfarenhet. 
Tråkigt att din pojkvän verkar oförstående. Han borde väl kunna bjuda dig litegrann, till exempel hjälpa till att göra något för dig på din födelsedag när du fyller jämnt. Förstår han inte att det inte blir positivt i dina öron om han skryter om att ha dubbla jobb. I alla fall du är inte mindre värd för det och du är inte misslyckad. Fråga din pojkvän om vad han uppskattar hos dig? Karriären kan ju inte vara det viktigaste. Du kan ha misslyckats med saker men du är inte misslyckad kom ihåg det. Och kris betyder möjlighet på kinesiska. Så res du upp och ta nya tag....Se dig om efter möjligheter, var inte rädd för att säga till människor att du söker jobb....kontakter är jättebra. Utveckla någon hobby som du kan må bra utav, personlig utveckling är bra för självkänslan och snyggt på CVt.... tex dans, körsång, schack...(tänk vad som lockar dig). 
Kram!

Hej igen, jag kanske läste in lite för mycket när det gällde din pojkvän. Det är inte lätt för honom heller att ni befinner er i så olika situationer. Och du behöver andra att prata med, det blir jobbigt för honom om han är den ändå du pratar med tänker jag....Han kanske inte menar att skryta heller....men det är bra om han tänker lite på hur det låter i dina öron hur han uttrycker sig...

Det är garanterat min livssituation som får mig att känna såhär. Har kandidat + yrkesexamen. Vad tuff du är som var kämpat sen i somras. Håller verkligen tummarna för att det är din tur snart att hitta drömjobbet!

Jag tränar ca 2-3ggr i veckan, försöker att inte lägga det åt sidan även fast jag känner för det ibland. Har alltid tränat och jag vet att jag behöver det för att må bra.Tack snälla för att du tagit dig tid att läsa och svara.

Absolut så är det, det finns dom som har det värre. Tyvärr är det ibland svårt att tänka så även om jag försöker.

Blev lite misstolkat angående min pojkvän. Han försöker stötta, uppmuntrar mig att prata om det med honom (inte så lätt för mig). Självklart förstår jag att han vill uttrycka sin glädje över att det går så bra för honom. Det är bara så jäkla känsligt för mig just nu vilket jag inte kan rå för. Men det gäller egentligen alla, inte bara honom.

Jag tycker det är svårt att prata med vänner och familj om min situation för att jag skäms. Jag skäms för att jag är där jag är idag. Vet inte varför egentligen men jag hade väl kanske högre förhoppningar om mig själv. Trodde inte alls att det skulle vara några problem för mig att få jobb vilket jag, mitt dumhuvud, gick runt och sa till alla strax innan examen...