• Linfor

    Bonuspappan Svår....

    Har levt med min man i snart 6 år. Jag har två söner på 14 och 15år. Han en dotter på 11år. Mitt problem är att min äldsta son inte vill vara hos sin pappa så mycket utan vill helst vara hos oss. Han har eget rum och vänner nära här hemma. Hos hans pappa delar han rum med sin bror och har längre till skola osv. Jag förstår honom och för mig skulle han kunna bo här mer. Men för min man är detta ett stort problem då han säger att han värdesätter vår egentid tillsammans och han vill inte ha barn här när det är våran ?barnfria vecka? Har förklarat för honom att jag tycker att man måste försöka möta sina barn utefter deras behov. Ingen av våra två andra har detta behov. Så nu gäller det bara den äldsta än så länge.. Har nu föreslagit att min äldsta son ska få komma en dag tidigare. Detta skapar dålig stämning mellan mig och min man då han inte alls kan förstå varför. Inte för att detta ska höra till saken, men min son är en snäll och väluppfostrad kille som inte gör mycket väsen utan är nöjd med att bara få vara i sitt rum.. men ändå tycker min man att det stör. Min fråga är.. är detta normalt? Vet inte hur jag ska göra. Min son är ju mitt allt. Och jag älskar min man. Men känner att detta är jätte konstigt... Hur skulle ni göra? Är det fler som känner som min man?

  • Svar på tråden Bonuspappan Svår....
  • Anonym (Mamma)

    Om din man inte fattar att ditt barn går först och är välkommen när och hur mycket den vill så är han faktiskt inget att ha.

  • Anonym (Gladiator)

    Jag tror din man har andra egenheter för sig också. Fler än du vill berätta här.
    Barn har rätt att välja fast boende vid från 12 års ålder. Inte ovanligt att de väljer att bo 100% hos den ena föräldern just av den anledningen du tar upp.
    Säg du åt din man att lösa sina psykproblem och rätta in sig i ledet.

  • Anonym (Förälder på heltid)

    Man är förälder på heltid och att tro att man som frånskilda har rättighet till en veckas egentid är absurd. Det kan möjligtvis ses som en bonus när det funkar med den typen av växelvis boende i övrigt.

    Jag tycker din man har fått det hela om bakfoten. Visst kan man få sörja litegrann att all den ?fria tid? man hade innan försvann. Men det är inget att reta upp sig över. Sedan är ju pojken så stor så han sköter sig ju rätt mycket själv, vilket gör din mans respons ännu mer löjlig.

    Jag förstår att detta är ett dilemma för dig men jag hade haft ett allvarligt samtal med mannen om detta och sagt att sonen är välkommen och om maken inte kan acceptera detta och uppföra sig så får ni separera. Jag har två separata bekanta (en pappa och en mamma) som har varit tvungna att ta den diskussionen med sina nya partners. I det ena fallet ledde till och med till en tillfällig separation.

  • Linfor

    Tack snälla för att ni tar er tid! Jag behöver verkligen få höra av andra att jag inte är ute och cyklar vad gäller detta. Ibland så ifrågasätter man sig själv trots att man tänker helt rätt kanske. ????

  • Rudbeckius
    Barn är vikitga men vårt jobb som vuxna äör att ha egna gränser och att lära barnen dessa.

    Ni har en överenskommelse ni två vuxna föräldrar till barnet om att inte leva tillsammans längre och at tha gemensam vårdnad med boende och umgänge varannan vecka. Detta bör respekteras, de tär en konsekvens av era tidigare beslut. Ni behöver vara överens om detta ska ändras, alla inblandade. Du eller barnent bestämmer inte över alla andra.

    Ni två vuxna som nu lever smman har en överenskommelse om hur tillvaron med och utan barn
    Som vuxen är det mycket i relationer och boende som man behöver hantera med överenskommelser och gränser. Manga är många som ska respekteras och lyssnas på.

    Du och barnets far har en överenskommelse om att leva skilda med gemensam vårdnad och barnen bonede varanann vecka. Ska detta ändras måste alla vara OK med förändringen. Du och ert barn bestämmer inte detta helt själva.

    Du och din sambo har en överenskommelse om boendet och förhållandet som innebär att det finns barnfria veckor. Ska överenskommesen ändras behöver ni vara överens om förändringen. Det är inte du och barnet som ensamma bestämmer detta.

    Barn mår bra av vanliga enkla vardagsregler och gränssättningar. Det är tyvärr inte alltid så at tman får som man vill. Vuxna som har ansvar för barn, boende och ekonomi gör klokt i att resonera först vuxna emellan innan barn tas in i diskussionen. Barn ska lyssnas på men är inte myndiga ännu.

    Om du trinagulerar och gör överenskommesler om den här sortens viktiga saker direkt med barnet utan att vara överens om nya alternativ och ändrade gränser med de andra vuxna som berörs kan jag faktiskt förstå att de inte är helt nöjda med ditt beteende. Varmt lycka till! Jag har varit i din situation med.
  • Linfor

    Tack för ditt svar! Har inte tagit nåt beslut om detta själv med mitt son. Givetvis har jag pratat med min man om detta först. (Han själv var med om att tycka till om detta från början) men nu har han ändrat sig.Det ett svårt ämne tycker jag. Men som du skriver ska alla vara nöjda. Dessvärre känns det Inge bra i mitt hjärta då det handlar om att mitt son ska komma en kväll tidigare efter sin träning som slutar Kl 20.15(han har närmre till oss därav att det skulle underlätta för honom)Min son är väldigt medveten om att han inte får bestämma detta. Men alla är olika såklart, och tänker olika.

  • Rudbeckius
    Linfor skrev 2020-03-06 09:58:23 följande:

    Tack för ditt svar! Har inte tagit nåt beslut om detta själv med mitt son. Givetvis har jag pratat med min man om detta först. (Han själv var med om att tycka till om detta från början) men nu har han ändrat sig.Det ett svårt ämne tycker jag. Men som du skriver ska alla vara nöjda. Dessvärre känns det Inge bra i mitt hjärta då det handlar om att mitt son ska komma en kväll tidigare efter sin träning som slutar Kl 20.15(han har närmre till oss därav att det skulle underlätta för honom)Min son är väldigt medveten om att han inte får bestämma detta. Men alla är olika såklart, och tänker olika.


    Gott att dialogen kunnat föras på det sättet. Jag har trasig tonårsson som kommer lite oregelbundet med ungefär varannan vecka. Min sambo och bonuspojke är lite småirriterade och jag förstår ju som farsa och sambo/bonuspappa att givna rutiner är bäst. 

    För mig liksom för dig är ju våra pojkar de mest sårbara här och jag vill ju alltid framhålla att han har ett av sina hem här hos oss, alltid välkommen hemma förstås.

    Sårbarheten är ju också något som en tonåring kan passa på att utnyttja lite extra - som praktisk anledning att inte göra vardagmiddag på sin tilldelade dag, att inte göra disken för han mår dåligt osv. Som farsa försäker jag ju coacha tonåringarna så att någon sorts planering görs och att överenskommelser oftast följs.  Helst skulel de ju vilja ha full service vuxenpersonal hemma ständigt medan de gör som de vill med sina liv. Nåt sorts hotell...Glad Må dåligt kortet funkar ju rätt bra på oss vuxna med - och de mår ju dåligt och deppar ibland riktigt sorgligt.
  • Anonym (Mamma)
    Linfor skrev 2020-03-06 09:58:23 följande:

    Tack för ditt svar! Har inte tagit nåt beslut om detta själv med mitt son. Givetvis har jag pratat med min man om detta först. (Han själv var med om att tycka till om detta från början) men nu har han ändrat sig.Det ett svårt ämne tycker jag. Men som du skriver ska alla vara nöjda. Dessvärre känns det Inge bra i mitt hjärta då det handlar om att mitt son ska komma en kväll tidigare efter sin träning som slutar Kl 20.15(han har närmre till oss därav att det skulle underlätta för honom)Min son är väldigt medveten om att han inte får bestämma detta. Men alla är olika såklart, och tänker olika.


    Alla ska vara nöjda men barnets önskan ska gå först om det är möjligt. Föreställ dig diskussionen att nej, du får inte bo hos mamma när du vill för vi vuxna har bestämt att vi vill ha det så, du är inte välkommen då. Vi har valt att skiljas så det får du lida för, för vi har minsann en överenskommelse. Absurt.
  • Rudbeckius
    Anonym (Mamma) skrev 2020-03-06 10:20:56 följande:
    Alla ska vara nöjda men barnets önskan ska gå först om det är möjligt. Föreställ dig diskussionen att nej, du får inte bo hos mamma när du vill för vi vuxna har bestämt att vi vill ha det så, du är inte välkommen då. Vi har valt att skiljas så det får du lida för, för vi har minsann en överenskommelse. Absurt.
    Så absurt och ovänligt skulle nog ingen vusen uttrycka sig. Istället skulle det låta så här.

    Du är alltid välkommen och kan bo i båpda dina hem. Men vi har en översnkommelse om att det funkar enklast om du bor halva tiden var hos dina föräldrar som båda älskar dig mycket. Det är bra om vi kan planera och veta åtminstone lit ei förväg. Vi vuxna förelsår att du bor en vecka i taget eller kansek två veckor i taget hos varje förälder. Det är ju så som man brukar göra i skilsmässofamiljer. Bonusarna och jag är också intresserade av att veta någotsånär i förväg så att vardagen kan planeras. Min nya sambo t ex tycker att det är viktigt med vuxentid varannan vecka med mig, det behöver vi också ta hänsyn till. Och ditt syskon vill träffa dig med och veta... osv..

    Lyckas mean med detta kan man coacha och inkludera både barnet och övriga. Men vuxna måste sätta ramar och alternativ först.

    Det är inte så att barn och en vuxen ska gadda ihop sig och köra över övriga vuxna och barn om inte skälen är oerhört starka. Det kallas tirangulering och parentifiering ocj skadar barns utveckling. Ofta görs det just med stridsropet om att barnen är viktiga och ska lyssnas på och allt annat ska tryckas undan. Det är en ful härskarteknik och det finns gott om studier som visar att det inte gagnar sund utveckling.
  • Anonym (Bonusmamma)

    Ts, vet pojkens pappa om att sonen vill gärna bo hos er? Vad tycker han om det?

Svar på tråden Bonuspappan Svår....