Vad är kärlek? Hur känns det? Förklara

Det är inget man går runt och känner hela tiden, det är mågot man väljer att göra.

Tex, alla som älskar någon är ibland arga på dom, trötta på dom, behöver en paus osv. Det är inte som ett konstant rus i hjärtat. Men är den personen i fara gör man allt för deras skull. Och om man väljer att finnas där för dom och ge det nya chanser, oavsett hur man KÄNNER, så är det att älska. Det är ett verb. Något man GÖR, inte ÄR.

Du kan välja att älska din pojkvän. Nej, inte välja att du ska känna en viss sak 24/7, du kan välja att satsa på honom, anförtro dig åt honom, gå närmare när du inte känner för det, ge honom kärlek när du är sugen på nån annan osv.

Och om du gör så ett längre tag, så kommer du garanterat upptäcka att du älskar honom.

Kärlek skulle jag säga är något som byggs upp av tid, av saker man delat och gjort för varann. Testat varann i olika situationer, inte vill ändra på varann, vill varandra väl och kan se en framtid med denna. Inte att irritera sig, känna att man är olika och inte förstår varann.

Jag tror att känslorna du beskriver för din kille är att du hellre än att älska din kille, älskar kärleken, fast du älskar inte honom och han och du är inte rätt för varann. Efter nyförälskelsefasen om man nu hade nån sån så vet man oftast om man vill gå vidare, om det finns något att bygga på, ifall kärleken fördjupats. Men jag tror inte ens du varit förälskad i din kille, snarare nöjt dig trots att du vetat att han var fel redan ganska tidigt. Sex kan man ha med folk man inte är kär i men för det behöver man inte älska. Samtidigt kan du älska någon du inte vill ha sex med...

Kärlek är komplicerat men känns starkt i hjärtat oftast vid kriser och när man gjort slut då det blir tydligt. Men det är en stark känsla av samhörighet, att man kan vara sig själv mestadels, att man är intresserad av varandra, skulle gör allt för varann iallafall i känslan, längtar efter dem när de är borta och att man ser det som en slags självklarhet att vara tillsammans. Sex är en stor del men det avgör inte om jag älskar någon eftersom jag haft riktigt bra sex men många jag inte älskat. Det räcker att vara riktigt kåt och ha bra kemi, men kärlek är djup acceptans och samhöringhet och bra kommunikation!

Hoppas du känner dig klokare:P

Samt att man litar på varann och känner sig trygg!

Jag skulle väl sammanfatta det som en känsla av att man hör ihop, att man vill vara med varandra, tycker om varandra väldigt mycket samt attraktion. På dig låter det som att du är attraherad av killen och vill få det att fungera, men att ni kanske inte är helt rätt för varandra. Ni verkar inte ens känna varandra särskilt väl och ha svårt för att komma dit.

Det du skrev verkar stämma. Jag är attraherad av honom och jag vill få det att fungera, han också, men jag tror helt ärligt inte att vi är rätt för varandra. Det känns inte som att jag känner honom helt, nej. Ibland känns det som att jag inte vet vem jag är tillsammans med och ja, det verkar vara svårt för oss att ta oss dit.

Vi hade en dålig start och jag var osäker från början och lämnade en gång under dejtingfasen, men kom senare tillbaka och det blev bättre, men även då har alltid en osäkerhet funnits och det har varit svårt att känna sig säker. Jag tror att jag är mer rädd för att bli övergiven och vara singel, att inte ha någon att dela vardagen med, än att faktiskt förlora just honom. Lite så känner jag.

Jag känner ingen stark känsla av samhörighet, jag känner inte att jag kan vara mig själv fullt ut (även om jag kan det till viss mån), intresserade av varandra - det är vi, jag skulle göra allt för honom, tror jag. Kanske inte offra mitt liv, men jag vet inte. Vi umgås ofta så vi är sällan borta från varandra, men när vi väl är det så tycker jag mest att det är tråkigt att vara ensam och känner att jag vill ha närhet och kärlek, men jag saknar inte just honom i sig. När jag tänker på honom blir jag oftast bara irriterad/ledsen. Jag ser det inte som en självklarhet att just vi två är tillsammans, men det har ju som ändå blivit det nu och därför är jag rädd för att lämna.

Kärlek är tillit, respekt, förtroende, gemenskap, tålamod, förståelse, man vill varandras bästa, kamratskap, uppmuntran, man ställer upp för varandra, förtrolighet, man har lika värdegrund att utgå ifrån, attraktion, samhörighet ..

Jag kan berätta vad jag tycker kärlek är för mig, och hur kärleken är till min man.
Detta är ett etablerat förhållande, inte någon nyförälskelse, vi är gifta och har barn tillsammans.
Min man är mitt livs kärlek. Jag vet det, utan minsta tvekan. Han vet också. Det har vi vetat sedan första början.
Jag älskar honom, för den han är, hela hans person. Jag tänker ofta "wow" över hans sätt att resonera och hans mångfacetterade hjärna (han är mycket intelligent). Vi kan prata om allt, och vi förstår varann även om vi inte alltid tänker och tycker lika.
Han är också mycket kärleksfull, omtänksam och generös som person, och visar sin kärlek på så många sätt.
Vi är tillsammans så ofta vi kan med hänsyn till vardagslivet, gör enkla saker ihop som att laga mat eller jobba i lagården. Det viktiga är att vi får vara tillsammans, han och jag.
När vi inte är tillsammans längtar jag efter honom, och det är en bra känsla. Jag bär honom i mitt hjärta och vet att det inte är så lång tid tills vi ses igen.

När du beskriver din kille och er relation tolkar jag det som att han är en random snubbe du råkar vara ihop med bara för att man "ska ha" ett förhållande. Slösa inte bort din tid på det! Du har det mycket bättre som fri singel än låst i ett halvtaskigt förhållande med någon du inte passar ihop med.

Jag tror inte att det du känner är kärlek och ni är rätt för varandra. och det faktum att ni inte är rätt för varandra har gjort det näst intill omöjligt att lära känna varandra och förstå varandra, och utveckla den ödmjukhet inför varandra som kärlek medför. Jag brukar jämföra det med att kärlek är en positiv cirkel (även om förhållande inte är perfekt) och när man försöker hålla ihop utan kärlek blir det en ond cirkel.

Jag tror att ni är i början av relation vad gäller attraktion och viljan att umgås, och har det mysigt när det är bra. Det kommer mer från ett själviskt perspektiv i början av alla relationer. Att man vill ha personen. Men därifrån brukar antingen känslorna djupna och bli mer fokuserat på att se den andra, uppskatta andra, se både det negativa och positiva men att respektera och vilja omfamna hela personen... man börjar fantisera och mår bra av tanken på hur ett liv skulle se ut tillsammans.

När denna utveckling inte sker, det är då man brukar avsluta. Tyvärr när man bråkar massa så leder det lätt till att man blir beroende av varandra just pga själva upp och nedgångarna. Highs and lows är inte kärlek men kan lätt förvirras med det. Enligt mig, OM de ändå va kärlek mellan er men att ni hade några saker där ni verkligen inte kan komma överens, så skulle ni ändå hittat en väg igenom det utan så många bråk. Och det skulle inte kännas sol enorma uppoffringar... för det skulle komma naturligt. Det är den positiva cirkeln. Relationen blir bättre för att båda jobbar på sidor hos sig själv, för man vill att det ska funka.... och vips så växer man även som människa.

Kärleken är något man inte kan beskriva i ord. Man kan säga så här - om du kan säga vad du älskar personen för (typ lista alla de saker du älskar personen för) så är det inte kärlek. Man älskar inte FÖR något utan man älskar någon TROTS ALLT.