Ensam och deppig mamma
Hej!
Jag har en bebis på 4,5 månader och vill väl mest ha stöd och höra era erfarenheter. Min flicka är underbar. Glad och livlig. Energisk. Fantastiska egenskaper och jag älskar henne innerligt. Men det blir också dränerande. Jag har inte sovit en hel natt på sex månader så är ständigt trött. Min tjej vill vara på min kropp konstant (helt normalt, jag vet). Kan inte lägga ner henne ens för en sekund, då skriker hon bara. Ibland när hon är proppmätt kan hon ligga i sitt babygym ca två minuter, men jag får inte lämna rummet, då skriker hon efter mig. Pappan och min sambo jobbar mycket. Träffar henne typ 15-30 min innan hon går och lägger sig. Om jag försöker gå iväg och t.ex. duscha skriker hon hos honom tills jag kommer tillbaka. När jag kommer tillbaka blir hon lugn igen. Hon vill alltså ha mig hos sig konstant, helt normalt för en så liten. Och jag vill inte direkt själv vara ifrån henne heller men jag skulle önska att få ta en dusch i fred då och då eller få i alla fall 30 minuter egentid... Börjat känna mig helt slut och utbränd, deppig. Jag fixar allt hemma eftersom sambon jobbar så mycket. Att bara låta hemmet förfalla och bli stökigt orkar jag inte då mår jag bara ännu sämre. Plockar absolut inte undan saker jämt men det går åt den lilla tid som hon kanske sover. Oftast sover hon bara i vagn när jag promenerar.
När blir det lättare? Jag älskar henne som sagt men jag är så trött och känner mig så ensam. Ingen fattar hur jag har det, folk som har egna barn verkar bara haft lugna icke energiska barn som kunnat ligga i babygym i all evighet och somnat av sig själva. Ingen förståelse från någon, de tycker bara jag skämmer bort henne med närhet (vilket man absolut inte kan göra).
Så less att höra alla bekantas teorier när hon börjar skrika (åh hon kanske har ont i magen, hon kanske är hungrig, kanske dags att byta blöja?). Jo tack för alla tips men oftast skriker hon när hon är övertrött och vill snutta sig till sömns i ett lugnt rum utan massa ljud runt omkring. ?Ska jag hålla henne åt dig så du kan äta?? - Tack för omtanken men hon skriker bara hos andra och jag får ingen matlust av att sitta och hetsäta mat för att kunna ta henne tillbaka. Det har gått så långt att jag nu känner att jag inte orkar träffa folk. Vi har våra rutiner varje dag, äta, leka, omvårdnad, sova, promenad. Vi har det bra ihop och jag älskar att leka med henne, hon skrattar mycket. Men ibland kommer det bara över mig, vantrivseln. Är vanligtvis en glad, positiv och aktiv person och innan vår bebis föddes var jag i stallet och på gymmet varje dag, är högutbildad och älskade mitt jobb. Saknar jobbet nu. Ändå vet jag ju att jag gör det viktigaste i livet just nu med att ge min dotter en god första tid i livet och en trygg anknytning. Jag är hennes trygghet och den enda hon har en riktigt god anknytning till så här långt. Hur länge pågår detta att endast mamma duger? När blir pappa mer accepterad? Vad har ni för erfarenheter? Tips för att må bättre?