Orolig och osäker

Jag blir iår fyllda 32 år. Jag har aldrig drömt om barn utan har väl gått ifrån att inte vilja till att känna ?någon gång?.. klart jag vill ha barn. Men känner jag mig redo fast jag snart är 32? Nej för tusan...

Jag har sedan ca 1,5 år tillbaka träffat en kille på distans. Vi kom i kontakt via en kontaktannons på sociala medier och han visste redan innan vi träffats att jag är hans ?hon? som han vill leva med. Han är världens underbaraste. Klok. Ekonomisk. Arbetssam. Seriös i allt han gör. Ordning och reda. Bra ekonomi. Han har involverat mig i allt sedan vi blev ett par för ett år och tre månader sedan. Han pratar alltid oss. Vi hade en distansrelation till en början och jag pendlade de ca 70 mil mellan oss om helgerna. Oftast jag eftersom han hade fullt upp med sina jobb och jordbruk. Japp han har jordbruk med köttdjur med ca 100 köttdjur tillsammans med fadern. Jagar och har jakthund.. och alltid fullt ös från morgon till kväll. Han har väl eg tjatat om barn sedan i början av vår relation men det har ju inte riktigt varit aktuellt eftersom vi inte var sambo.

I slutet av 2019 blev jag varslad från mitt jobb pga arbetsbrist. Flytten blev av och nya jobb söktes på nya orten. Vi bestämde att sluta med p piller, inte försöka utan ta det som det kommer. Sedan kom Corona epidemin, jag fick ett jobb på en supervettig arbetsplats där jag börjar om en par dagar. Min mens blev försenad och när jag städade sophinken ramlade ett av graviditetstesten ur som visade ett mkt svagt andra-streck... men nog tusan var det ett till streck där... tog ett nytt graviditetstest och visst kom där ett svagt streck som jag missat. Så otydligt men ändå där... panik... jag ska snart börja en visstidsanställning på sex månader med tanken att därefter bli överrekryterad.. men om jag nu blir gravid kan jag nog se mig i himlen efter den anställningen eftersom dom lär ju inte vilja anställa någon som precis ska gå hem på ?mammaledigt?... och som om det inte vore nog har sambon tingat en valp, en till jakthund... jag har precis varit hemma med en valp och det är krävande... å sambon har knappt tid att ta hand om den han redan har å ska nu ha en till... å barn på det för han blev givetvis helt överlycklig av det positiva graviditetstestet....

Nu står jag här med blandade känslor... jag har ju knappt hunnit landa här i mitt nya hem... jag fick även nyligen för några dagar sedan hem min skadade häst som varit ute hos fodervärd där tanken var att han skulle bo kvar- innan han skadade sig.. just för att vi planerade familjeliv framöver... men nu känner jag att det är så mkt. Å jag skulle aldrig fixa en graviditet eller vara hemma på heltid utan mkt stöd från partnern... det känns förjävligt att jag högst troligt kommer bli av med jobbet som jag längtat efter å som känts så bra... om graviditet inträffat om sex månader hade saken varit en annan femma.. men nu blev det så olägligt mitt i all röra ???? sambon vill såklart behålla men det är inte hans tillvaro som blir totalt förändrad.. för han är knappt hemma.. å jag litar inte på att han kommer vara hemma mer sen heller... och en valp till i samma veva när vi redan har en valp hemma på 16 veckor... hjälp. Vad ska jag göra???

Jag har dessutom varit gravid en gång tidigare. 2017. Utomkvedshavandeskap... så det finns ju också en risk att detta är ett utomkvedshavandeskap... det vet jag ju inte riktigt ännu.

Känner sån jävla beslutsångest... nya jobbet... min skadade häst.. valpen vi redan har hemma... valpen som min sambo tänker släpa hem om några månader... och det faktum att han har så jävla fullt upp hela tiden ???? hur hade ni gjort?

Han är för övrigt världens underbaraste man också... omtänksam, givmild. Säger att vi klarar oss bra även om jag inte har ett jobb å menar att vi inte kan planera allt. Åh ????

-> gameofthrones

Jag är mest orolig för min egen situation. Att förlora det jobb som är så otroligt viktigt för mig på en ny plats. Vem väljer att överrekrytera en anställd som vid tidpunkten ska gå hem på mammaledigt? Å samma där att sambon har så fullt upp och drar på sig mer saker. Det kommer inte finnas tid för honom att engagera sig i familjen och barnet... å jag tycker verkligen inte att vi behöver en till jakthund... han är rätt van med att nära och kära hjälper till... men jag tycker inte det är rimligt att skaffa sig saker som någon annan ska ta hand om.. och i läget för familj är mitt fasta jobb en viktig del av mig. Samt att jag har någon som drar halva lasset med att vara närvarande med familjen och har det fysiska ansvaret. för att jag ska vilja ha barn är det viktigt att partnern drar 50% av omvårdnad, uppfostran mm. Jag själv är uppvuxen i en familj där pappa aldrig var hemma.. jag vill inte hamna i en sådan situation igen... ???????? annars är han som sagt underbar på alla sätt... men jag blir så orolig att jag ska bli ämnad att inte ha något eget liv.. ensam och fast i hem och hushåll med barn och allt det som har varit jag kommer inte existera längre... ???????? sjukt orolig...