Forum Ung förälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Har någon varit med om liknande? (OBS LÅNGT)

    Sön 29 mar 00:36 Läst 0 gånger Totalt 3 svar
    Sön 29 mar 00:36

    Hej! Detta är min första tråd här så vet ej om denna kategori är bra eller vad man ska säga haha!

    Men jag måste måste bara ha svar på en sak.

    Låt mig förklara: jag är född hösten 2003, alltså är jag16 år just nu (fyller 17år). Jag har aldrig haft någon mamma då hon dog i cancer 2 veckor innan jag fyllde 8 (2011) och minns tyvärr inte ens att hon funnits. Har haft en ett väldigt turbulent liv.. var i ett otroligt destruktivt förhållande när jag var 13/14 (februari-oktober 2017) där jag blev slagen och i princip våldtagen x antal gånger (vaknade av att han hade samlag med mig flera gånger men blev helt fryst för gjorde jag något slog han mig). Jag vågade inte berätta för någon men när jag väl gjorde det och lämnade honom (oktober 2017) så polisanmälde jag även honom för allting (med bevis på misshandel samt hot) men det blev nerlagt (han visste om detta) , och en månad senare, dagen innan min födelsedag, så brann mitt hus ner helt. Ungefär 1,5 månad senare, strax innan jullovet, så blev jag och min pappa inkallade på ett möte hos socialtjänsten (visste inte ens vad det var för nåt) och dom har fått in en anonym anmälan om misstankar om att min pappa misshandlar mig och gjort länge samt har ett alkoholmissbruk -från ingenstans- (detta var mitt ex för att vara tydlig, då han berättade det på ett otydligt sätt, så jag ej hade några bevis, men så jag förstod). Och i maj 2018 kom socialtjänsten hem till oss och tog mig ifrån allt, förstod ingenting. Fick flytta 20 mil hemifrån för jag skulle få hjälp i skolan tydligen... slutade med att jag missade hela högstadiet. Och sedan dess har jag varit placerad på 6 olika ställen. Under ett år så gick jag på piss (lilla 14 åriga jag.. livrädd) men socialtjänsten var övertygad om att jag fuskade (vilket inte ens gick) så fick flytta till ett narkomanboende och gå återfalls skit och skulle va ren (???????). Detta var den 25 juli 2019. Allt handlade om knark, dag in och dag ut. Vi fick inte ha mobiler, nikotin, bankkort,busskort, dator eller teknik överhuvudtaget. Man fick ringa sin/sina förälder/föräldrar i 10 minuter om dagen (om man hade tur). Mitt i allt, den 24 augusti 2019, var vi på Skansen när jag får så fruktansvärt j?vla ont (!!!!), jag bara ramlar ihop och kan inte ens gå. Tjejerna på boendet slänger ut en massa hatiska kommentarer och jag ber om att ringa min pappa (som jag tack o lov fick) och han fick dom (hotade dom typ) att köra mig till sjukhuset då jag trodde jag hade njurbäckeninflammation (som jag nästan dog av innan. På sjukhuset så får jag vänta i 3-4 timmar innan jag får hjälp och jag bara spyr och har så ont och det känns som bucklor i magen. Var med en personal som knappt kunde svenska (inget illa menat mot något med utländskt ursprung!) och hade ingen telefon, ingen kontakt med min pappa eller någon. Dom tar urinprov på mig och jag hade urinvägsinfektion så dom frågar om dom får kolla på min mage, jag bah ahah okej (?). Hon tröck lite och magen sa typ ifrån o tröck tillbaka.. då säger hon det ingen 15 åring vill höra: ?jag tror du är gravid, får vi be om ett urinprov? jag blir helt stel i kroppen men jag kissar i koppen. Efteråt får jag en panikattack och vill bara försvinna eller träffa min pappa. Personalen (alltså hvb) började prata med mig och frågade vad jag ska göra om det är positivt och jag svarar ?jag ska göra abort, vad fan tror du?? och då säger hon ?ska du vara omogen att döda ett barn?? Hon har ju visserligen rätt i sin fråga för hade jag gjort abort hade jag ju dödat det men inget man vill höra.. så jag får ännu mer panik. Sen kommer dom in och säger att jag är gravid (hela min värld rasar och jag springer ut från rummet för o andas) väktare kommer och sätter handbojor på mig (Uhm jag låg bara o kämpa för o andas?) och trycker upp mig mot väggen för att senare ta mig till bup (hade varit på sjukhuset i 11 timmar då.. inte ätit/sovit på 48timmar. På bup blir jag inlåst i ett rum med den där j?vla idioten och inget nikotin. Dagen efter får jag ÄNTLIGEN (!!!!) träffa min pappa och han har redan blivit informerad fast jag har rätt till att berätta själv. Dom trodde jag var i vecka 14/15, om inte ännu lägre, för min mage var lika platt som den var innan (skojar inte) och blev informerad att abort är senast vecka 18 så jag hade tur (wtf ens). Men fick en ultraljuds tid 4 dagar efter (28 augusti) och där visade det att jag var i vecka 25 (24+5) o BF 21 december (nästan julafton, ånej) ... asså skämtar dom med mig eller???.

    Fick åka hem över helgen 2 veckor efter det och kontaktade mitt ex (vi var tillsammans 1 år + lite mer) och hans svar var: ?slå bah en dörr i magen så den dör? när jag berättade att det inte finns nån väg till abort. Vi två hördes inte av nå mer.

    Tiden gick.. började känna mer bucklor i magen (sparkar) och i vecka 30/31 fick jag mage och i vecka 33 hade jag riktigt ont, har andningssvårigheter sedan innan så var väldigt tufft. Jag fyllde 16 år i början av november och en månad senare, den 2 december 2019, så var det dags. Ringde pappa (bodde på familjehem sedan en månad tillbaka) och sa att han måste komma och hämta mig för att köra till sjukhuset (klockan var 04.00 på morgonen) och han kontaktade familjehemmet jag bodde hos och klockan 07.00 var jag på sjukhuset (vad tog sån tid??). Förlossningen va hemskt. Epidural (stav) hjälpte ej, inte syrgas.. kände ALLT. Familjehemmet stod uppskriven som min familj pga av soc och jag ville ha min familj där så efter typ 16 timmar av värkar så blev det omedelbart kejsarsnitt när jag var 9 cm öppen. 19.30 var min son ute. 3256g och 49cm lång. 21.44 träffade jag honom för första gången och tog en bild på oss (minns ej det), innan han försvann till familjehems mamman igen. Mitt HB (tror ja) låg på 58 så var tvungen att få typ 3 påsar blås genom armen (minns ej detta heller). Dagen efter vaknar jag upp och min son sover på familjehemsmammans bröst... en människa jag inte ens kände. Allt var hemskt ugh.. amningen funkade ej.. anknytningen var svår. Ville ej tillbaka dit så fick flytta 60 mil hemifrån till ett utredningshem, här har jag bott sen han var 11 dagar gammal. Han blir nu 4 månader om 5 dagar och vi har ett oerhört starkt band, bara varit mamma (hihi jag alltså) som får ta i honom.. eller morfar (min pappa då). Hans ?pappa? (fuck no) sa att han ville ha ungen (som förövrigt har ett namn..) men bara för att han fått information om att han måste betala o skit så han skulle söka full vårdnad o skit ????.

    Men ja lite för långt inlägg för en j?kla fråga! Haha. Detta var kul.

    Har någon här varit med om samma sak? (Det med graviditeten då) och hur hanterade ni all stress? Har tagit hand om honom i 4 månader HELT själv nu (min pappa kommer 2gånger i månaden o då får jag avlastning.. ingenting dock) och jag klarar mig, men nu kan jag inte ens titta åt ett annat håll och han gallskriker.. Går in i väggen snart.. nej men kämpar för min son ???????? Svårt dock.

    Förlåt för lång text. Ville ge lite bakgrund bara haha.

  • Mån 30 mar 20:14 #1

    Du fixar det här! Läste med tårar i ögonen och är ledsen för din och din mors skull att hon inte finns kvar. Men hon hade varit stolt över dig! Har du någon kvinnlig, äldre släkting som du kan anförtro dig åt? Mormor eller farmor? Moster eller faster?

    Du kommer att ta dig ur svårigheterna, kanske fick du en liten gosse som skulle hjälpa dig på vägen.

    Mitt råd är att se framåt, skaffa dig en stabil grund att stå på. Bryt med människor som inte är bra för dig och barnet. Umgås med bra människor, som lyfter ditt humör.

    Jag tror på dig! Lycka till!

  • Mån 6 apr 18:59 #2
    Avenia skrev 2020-03-30 20:14:11 följande:

    Du fixar det här! Läste med tårar i ögonen och är ledsen för din och din mors skull att hon inte finns kvar. Men hon hade varit stolt över dig! Har du någon kvinnlig, äldre släkting som du kan anförtro dig åt? Mormor eller farmor? Moster eller faster?

    Du kommer att ta dig ur svårigheterna, kanske fick du en liten gosse som skulle hjälpa dig på vägen.

    Mitt råd är att se framåt, skaffa dig en stabil grund att stå på. Bryt med människor som inte är bra för dig och barnet. Umgås med bra människor, som lyfter ditt humör.

    Jag tror på dig! Lycka till!


    Tack så mycket, vet inte riktigt om jag svarar på kommentaren nu men hoppas det vet inte hur det funkar.

    Har tyvärr inte det.

    Jag känner också att han är min räddning.. önskar han kommit Tidigare bara när min kämpaglöd var stark.

    Ja.. det är rätt svårt det där. Alltså jag har ju förlorat allt och alla runt omkring mig så kan ej bryta med någon. Men min socialtjänst har dragit igång faderskapstest och det ska upp i domstolen och har bett henne sluta dra in mig och sonen då fadern hotar om att vara våldsam mot mig samt sonen men hon säger att det är för sonens ?eget bästa. Önskar verkligen jag kunde umgåtts med bra personer och ta mig ur min jävla depression men det går ju e det heller:/ får träffa min pappa, som gör mig lycklig, 1-2 gånger i månaden och han bor 60 mil härifrån. Men tack!!
  • Anonym (X)
    Visa endast
    Tor 9 apr 21:37 #3

    Fy fan lilla tjej vad du varit med om. Jag hoppas du förstår hur stark du faktiskt är efter allt detta. Låt aldrig någon säga något annat.

    Jag förlorade också min mamma så jag vet hur det är när man behöver någon för råd och den personen inte finns. Var glad att du har din pappa iaf.

    Bor du kvar i familjehemmet nu? Får du hjälp med barnet eller är du helt själv?
    Du kan ju kräva att bli förflyttad närmare i din pappa i detta läge, att han finns 60mil bort hjälper dig inte. Vart i Sverige bor du?

    Hur har du det med skola/betyg och så. Jag antar att du är föräldraledig nu men hur ser det ut med skolan sedan? Har du tänkt något på det?

    När det gäller faderskapsutredningen så är det tyvärr så att soc måste, det är lag på det för regeringen har bestämt att det är "barnets bästa" sedan kan man ibland ifrågasätta vad fan de vet när de inte gått igenom det du gått igenom. Men det enklaste du kan göra är att bara få det på papper att han är pappan men ändå begära enskild vårdnad. Annars har han rätt att ställa massa krav och det kan göra det krångligt för dig om du vill flytta eller din lilla pojke ska börja på dagis.

    Jag vet fan inte om jag är bra på at peppa dig, men jag kan ju försöka.

    KRAM

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll