Forum Husdjur Katter
  • krocko­15
    Sun 29 Mar 2020 00:44
    2825 visningar
    7 svar
    7
    2825

    Älskar min katt FÖR mycket

    Jag älskar min katt över allt annat, han är mitt liv kan man säga och om jag så bara är borta 1 h hemifrån börjar jag sakna honom extremt mycket. Jag gör verkligen allt för honom, mer än jag någonsin gjort för en människa, men det är ju bara för att han är mitt "barn" och ej kan göra saker själv. Jag menar han har ju ingen mamma som tar hand om honom så det är ju min uppgift. 

    Märker att en del stör sig på detta och tycker att jag bryr mig för mycket om honom och inte om andra människor, det kanske är sant men som sagt är jag hans mamma.

    Problemet är att relationen inte känns så hälsosam för mig, han är utekatt och vad som helst kan ju egentligen hända honom. När jag är borta från honom, vilket jag måste vara pga jobb så mår jag dåligt och kan inte fokusera på det jag gör. 

    Vad är lösningen på detta problemet? Jag känner ju att jag blir begränsad och missar mycket i mitt liv pga att jag ej kan vara borta från honom (han har andra som tar hand om honom när jag är borta) så inte det som är problemet. Dock känner jag ju att jag tar bäst hand om honom såklart och känns därför som jag sviker honom om jag är iväg. 

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Älskar min katt FÖR mycket
  • Caliot
    Sun 29 Mar 2020 23:02
    #1

    Hej. Känner igen mig mycket i det du skriver. Har varit mer eller mindre likadan.

    En tanke är om en lösning kan vara att skaffa en kattkompis? Beror ju lite på hur gammal din katt är om han accepterar en ny medlem såklart. Men jag har 4 och även om det känns hemskt att lämna dem även om de bara e några timmar så känns det bättre att veta att dom har varandra.

    Innan vi hade kattlucka va ja alltid noga med att om nån va ute när ja skulle iväg så släppte ja alltid ut en till så de va 2 ute å 2 inne, så dom inte skulle bli insamma, haha.

    Hoppas det löser dig.

  • Vildkv­inna
    Wed 1 Apr 2020 09:11
    #2

    Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit i samma situation.. Det va fruktansvärt. Jag blev så himla begränsad och det går inte ens att förklara kärleken jag kände till den katten. Han var mer som en hund. Min allra bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans.. Han satt till och med på min axel när jag plockade bär i somras från vinbärsbuskarna. Han sov runt mitt ansikte om nätterna, följde efter mig ute vart än jag gick. Har aldrig träffat en sån klok katt, kändes verkligen som att vi var menad för varandra. Det låter kanske konstigt men jag har svårt att släppa in folk på livet, så det blev bara så himla skönt att ha någon som verkligen ville vara med mig på allt, vi åkte till och med bil på kvällarna ibland och tog en lite skogstur, han älskade de också. Han va verkligen med på allt bara jag va där. Har aldrig haft ett sånt stark band till någon förut. Men som du också beskriver.. Man blir väldig begränsad. Så fort jag skulle åka nånstans och stängde in honom hemma så försökte han följa med ut genom dörren i desperation nästan. Och jag som är rätt blödig kände ju nästan att bara de va hjärtskärande. Fast jag visste att jag skulle ju komma tillbaka om några minuter (men de visste ju inte han). Lika så om han var ute medans jag for, då satt han alltid och kollade efter bilen tills jag var borta. Jag va så rädd att han skulle tro att jag lämnade honom. Om jag varit borta länge och jag visste att han va ute då körde jag löjligt fort hem, och ibland tog tankarna över och jag kunde sitta och grina i bilen för jag va så rädd att nånting kanske hade hänt honom. Jag tyckte faktiskt det va riktigt jobbigt...kände att jag tappade mitt eget liv lite, när jag fick springa till bilen efter jobbet varje dag för att skynda mig hem till katten. Och till och med ställa in vissa saker ibland då jag inte ville åka ifrån honom.

    Jag kan berätta att en dag på jobbet fick jag ett meddelande att det låg en liten svart katt, påkörd en bit från våran väg. Att de kanske va min.. Och jag förstod direkt att de va han. Jag tog bilen hem och sprang allt jag kunde för att leta honom, och mycket riktigt så låg han i diket påkörd och död. Det här hände i höstas, och jag gråter när jag skriver det här. Jag har inte kunnat prata om honom sen dess, för jag bryter ihop men det känns skönt att få berätta. När jag bar hem honom i mina armar så ville jag inte längre leva. Jag har aldrig kännt mig så ensam någonsin. Det är det värsta jag varit med om någonsin, även fast jag har varit med om rätt taskiga saker. Jag tror jag grät i tre veckor.. Jag kunde inte göra nånting, inte äta, inte sova. Det va sån sjuk omställning. Ingen som satt innanför dörren när jag kom hem, ingen som satt nedanför bordet när jag åt, ingen att se på tv med, ingen som följde med ut, ingen som satt på sängen på kvällen och väntade på mig, ingen som låg runt ansiktet på natten när jag vaknade, ingen som pussade mig på morgonen när han vaknat före mig. Det låter säkert brutalt men jag ville verkligen inte leva utan honom.

    Nu när det gått en tid så känns det bättre, men jag tror ändå aldrig att jag kommer älska någon så mycket som jag älskade honom. Det va något speciellt. Jag har aldrig haft en sån vän. Idag har jag två nya katter men det är absolut inte på samma nivå. Och det va också de som va meningen..kände inte att jag skulle kunna ersätta honom och de ville jag inte heller. Nu ville jag bara ha en vanlig katt som inte brydde sig så mycket om mig. Och det har jag. Jag tog två syskon som redan va 2 år. Och jag ät jätte tacksam att jag har två "vanliga" katter nu haha. Dom har varandra, klarar sig själv osv. Jag behöver inte ställa in saker jag tänkt göra eller åka hem så fort jag kan efter jobbet. Och det känns väldigt skönt. Så jag förstår din situation och jag avundas dig inte.. Den oron och ansvaret man känner för en katt, känns inte rimligt. För som sagt, man vet aldrig vad som händer.. Kram

  • krocko­15
    Fri 3 Apr 2020 22:00
    #3
    Vildkvinna skrev 2020-04-01 09:11:34 följande:

    Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit i samma situation.. Det va fruktansvärt. Jag blev så himla begränsad och det går inte ens att förklara kärleken jag kände till den katten. Han var mer som en hund. Min allra bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans.. Han satt till och med på min axel när jag plockade bär i somras från vinbärsbuskarna. Han sov runt mitt ansikte om nätterna, följde efter mig ute vart än jag gick. Har aldrig träffat en sån klok katt, kändes verkligen som att vi var menad för varandra. Det låter kanske konstigt men jag har svårt att släppa in folk på livet, så det blev bara så himla skönt att ha någon som verkligen ville vara med mig på allt, vi åkte till och med bil på kvällarna ibland och tog en lite skogstur, han älskade de också. Han va verkligen med på allt bara jag va där. Har aldrig haft ett sånt stark band till någon förut. Men som du också beskriver.. Man blir väldig begränsad. Så fort jag skulle åka nånstans och stängde in honom hemma så försökte han följa med ut genom dörren i desperation nästan. Och jag som är rätt blödig kände ju nästan att bara de va hjärtskärande. Fast jag visste att jag skulle ju komma tillbaka om några minuter (men de visste ju inte han). Lika så om han var ute medans jag for, då satt han alltid och kollade efter bilen tills jag var borta. Jag va så rädd att han skulle tro att jag lämnade honom. Om jag varit borta länge och jag visste att han va ute då körde jag löjligt fort hem, och ibland tog tankarna över och jag kunde sitta och grina i bilen för jag va så rädd att nånting kanske hade hänt honom. Jag tyckte faktiskt det va riktigt jobbigt...kände att jag tappade mitt eget liv lite, när jag fick springa till bilen efter jobbet varje dag för att skynda mig hem till katten. Och till och med ställa in vissa saker ibland då jag inte ville åka ifrån honom.

    Jag kan berätta att en dag på jobbet fick jag ett meddelande att det låg en liten svart katt, påkörd en bit från våran väg. Att de kanske va min.. Och jag förstod direkt att de va han. Jag tog bilen hem och sprang allt jag kunde för att leta honom, och mycket riktigt så låg han i diket påkörd och död. Det här hände i höstas, och jag gråter när jag skriver det här. Jag har inte kunnat prata om honom sen dess, för jag bryter ihop men det känns skönt att få berätta. När jag bar hem honom i mina armar så ville jag inte längre leva. Jag har aldrig kännt mig så ensam någonsin. Det är det värsta jag varit med om någonsin, även fast jag har varit med om rätt taskiga saker. Jag tror jag grät i tre veckor.. Jag kunde inte göra nånting, inte äta, inte sova. Det va sån sjuk omställning. Ingen som satt innanför dörren när jag kom hem, ingen som satt nedanför bordet när jag åt, ingen att se på tv med, ingen som följde med ut, ingen som satt på sängen på kvällen och väntade på mig, ingen som låg runt ansiktet på natten när jag vaknade, ingen som pussade mig på morgonen när han vaknat före mig. Det låter säkert brutalt men jag ville verkligen inte leva utan honom.

    Nu när det gått en tid så känns det bättre, men jag tror ändå aldrig att jag kommer älska någon så mycket som jag älskade honom. Det va något speciellt. Jag har aldrig haft en sån vän. Idag har jag två nya katter men det är absolut inte på samma nivå. Och det va också de som va meningen..kände inte att jag skulle kunna ersätta honom och de ville jag inte heller. Nu ville jag bara ha en vanlig katt som inte brydde sig så mycket om mig. Och det har jag. Jag tog två syskon som redan va 2 år. Och jag ät jätte tacksam att jag har två "vanliga" katter nu haha. Dom har varandra, klarar sig själv osv. Jag behöver inte ställa in saker jag tänkt göra eller åka hem så fort jag kan efter jobbet. Och det känns väldigt skönt. Så jag förstår din situation och jag avundas dig inte.. Den oron och ansvaret man känner för en katt, känns inte rimligt. För som sagt, man vet aldrig vad som händer.. Kram


    Jag förstår verkligen hur du känner och tycker inte alls att det låter överdrivet eller konstigt. Jag har varit med om EXAKT det du pratar om. Katten jag har nu hade en syster som blev överkörd i höstas, precis som din katt. Och det var verkligen som du säger, en sådan extremt stor sorg. Jag grät när jag läste ditt svar för jag känner igen mig så otroligt mycket, det känns nästan som att jag har skrivit det själv. En lång tid efter hennes olycka fortsatte jag titta ut genom fönstret för att se om hon var utanför. Jag varken kunde eller ville tro på det som hade hänt. Varje gång jag såg hennes bror blev jag dock påmind om att hon var borta och han var ensam kvar, han letade efter henne och skrek vilket gjorde smärtan ännu större. 

    Det är också därför jag är så rädd om honom nu, jag vill göra allt för att han ska vara lycklig och sakna henne så lite som möjligt. De älskade varandra så mycket och när jag ser honom ensam så gör det så ont i mig. Så ont att hon inte fick bli äldre. Jag har funderat på att skaffa en kompis till honom, men det känns som att jag ersätter henne då och att hon kanske tar illa upp även fast hon inte finns längre. Det låter konstigt men ibland känns det som att hon kanske ser oss även fast hon inte är här. Efter olyckan, började hennes bror sätta sig i hörnet på rummet, titta upp i taket och skrika. Han försökte även hoppa upp så att han satt så högt upp som möjligt och bara titta upp i taket och skrika. Det var verkligen konstigt, jag har berättat detta för en del vänner, som säger att katter brukar göra konstiga saker, men jag tror inte det, han hade aldrig gjort så tidigare. Det kändes som att hon var däruppe någonstans och att han kunde se henne och ville ha tillbaka henne. Det var hjärtskärande, det var den största smärtan någonsin att se honom skrika efter henne och veta att han saknade henne. 

    Det är bättre nu med honom, han skriker inte längre efter henne. Men jag kan se att han känner sig ensam ibland. Det är bättre med mig också, men gör fortfarande så ont så ont att tänka på henne. Hoppas att vi en dag kan se tillbaka på de fina minnena vi har med dem och slippa smärtan. Stor kram till dig. 

     
  • krocko­15
    Fri 3 Apr 2020 22:01
    #4
    Vildkvinna skrev 2020-04-01 09:11:34 följande:

    Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit i samma situation.. Det va fruktansvärt. Jag blev så himla begränsad och det går inte ens att förklara kärleken jag kände till den katten. Han var mer som en hund. Min allra bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans.. Han satt till och med på min axel när jag plockade bär i somras från vinbärsbuskarna. Han sov runt mitt ansikte om nätterna, följde efter mig ute vart än jag gick. Har aldrig träffat en sån klok katt, kändes verkligen som att vi var menad för varandra. Det låter kanske konstigt men jag har svårt att släppa in folk på livet, så det blev bara så himla skönt att ha någon som verkligen ville vara med mig på allt, vi åkte till och med bil på kvällarna ibland och tog en lite skogstur, han älskade de också. Han va verkligen med på allt bara jag va där. Har aldrig haft ett sånt stark band till någon förut. Men som du också beskriver.. Man blir väldig begränsad. Så fort jag skulle åka nånstans och stängde in honom hemma så försökte han följa med ut genom dörren i desperation nästan. Och jag som är rätt blödig kände ju nästan att bara de va hjärtskärande. Fast jag visste att jag skulle ju komma tillbaka om några minuter (men de visste ju inte han). Lika så om han var ute medans jag for, då satt han alltid och kollade efter bilen tills jag var borta. Jag va så rädd att han skulle tro att jag lämnade honom. Om jag varit borta länge och jag visste att han va ute då körde jag löjligt fort hem, och ibland tog tankarna över och jag kunde sitta och grina i bilen för jag va så rädd att nånting kanske hade hänt honom. Jag tyckte faktiskt det va riktigt jobbigt...kände att jag tappade mitt eget liv lite, när jag fick springa till bilen efter jobbet varje dag för att skynda mig hem till katten. Och till och med ställa in vissa saker ibland då jag inte ville åka ifrån honom.

    Jag kan berätta att en dag på jobbet fick jag ett meddelande att det låg en liten svart katt, påkörd en bit från våran väg. Att de kanske va min.. Och jag förstod direkt att de va han. Jag tog bilen hem och sprang allt jag kunde för att leta honom, och mycket riktigt så låg han i diket påkörd och död. Det här hände i höstas, och jag gråter när jag skriver det här. Jag har inte kunnat prata om honom sen dess, för jag bryter ihop men det känns skönt att få berätta. När jag bar hem honom i mina armar så ville jag inte längre leva. Jag har aldrig kännt mig så ensam någonsin. Det är det värsta jag varit med om någonsin, även fast jag har varit med om rätt taskiga saker. Jag tror jag grät i tre veckor.. Jag kunde inte göra nånting, inte äta, inte sova. Det va sån sjuk omställning. Ingen som satt innanför dörren när jag kom hem, ingen som satt nedanför bordet när jag åt, ingen att se på tv med, ingen som följde med ut, ingen som satt på sängen på kvällen och väntade på mig, ingen som låg runt ansiktet på natten när jag vaknade, ingen som pussade mig på morgonen när han vaknat före mig. Det låter säkert brutalt men jag ville verkligen inte leva utan honom.

    Nu när det gått en tid så känns det bättre, men jag tror ändå aldrig att jag kommer älska någon så mycket som jag älskade honom. Det va något speciellt. Jag har aldrig haft en sån vän. Idag har jag två nya katter men det är absolut inte på samma nivå. Och det va också de som va meningen..kände inte att jag skulle kunna ersätta honom och de ville jag inte heller. Nu ville jag bara ha en vanlig katt som inte brydde sig så mycket om mig. Och det har jag. Jag tog två syskon som redan va 2 år. Och jag ät jätte tacksam att jag har två "vanliga" katter nu haha. Dom har varandra, klarar sig själv osv. Jag behöver inte ställa in saker jag tänkt göra eller åka hem så fort jag kan efter jobbet. Och det känns väldigt skönt. Så jag förstår din situation och jag avundas dig inte.. Den oron och ansvaret man känner för en katt, känns inte rimligt. För som sagt, man vet aldrig vad som händer.. Kram


    Jag förstår verkligen hur du känner och tycker inte alls att det låter överdrivet eller konstigt. Jag har varit med om EXAKT det du pratar om. Katten jag har nu hade en syster som blev överkörd i höstas, precis som din katt. Och det var verkligen som du säger, en sådan extremt stor sorg. Jag grät när jag läste ditt svar för jag känner igen mig så otroligt mycket, det känns nästan som att jag har skrivit det själv. En lång tid efter hennes olycka fortsatte jag titta ut genom fönstret för att se om hon var utanför. Jag varken kunde eller ville tro på det som hade hänt. Varje gång jag såg hennes bror blev jag dock påmind om att hon var borta och han var ensam kvar, han letade efter henne och skrek vilket gjorde smärtan ännu större. 

    Det är också därför jag är så rädd om honom nu, jag vill göra allt för att han ska vara lycklig och sakna henne så lite som möjligt. De älskade varandra så mycket och när jag ser honom ensam så gör det så ont i mig. Så ont att hon inte fick bli äldre. Jag har funderat på att skaffa en kompis till honom, men det känns som att jag ersätter henne då och att hon kanske tar illa upp även fast hon inte finns längre. Det låter konstigt men ibland känns det som att hon kanske ser oss även fast hon inte är här. Efter olyckan, började hennes bror sätta sig i hörnet på rummet, titta upp i taket och skrika. Han försökte även hoppa upp så att han satt så högt upp som möjligt och bara titta upp i taket och skrika. Det var verkligen konstigt, jag har berättat detta för en del vänner, som säger att katter brukar göra konstiga saker, men jag tror inte det, han hade aldrig gjort så tidigare. Det kändes som att hon var däruppe någonstans och att han kunde se henne och ville ha tillbaka henne. Det var hjärtskärande, det var den största smärtan någonsin att se honom skrika efter henne och veta att han saknade henne. 

    Det är bättre nu med honom, han skriker inte längre efter henne. Men jag kan se att han känner sig ensam ibland. Det är bättre med mig också, men gör fortfarande så ont så ont att tänka på henne. Hoppas att vi en dag kan se tillbaka på de fina minnena vi har med dem och slippa smärtan. Stor kram till dig. 

     
  • Hola66­6
    Sat 4 Apr 2020 07:33
    #5

    Till och börja med sluta släpp ut katten så den blir överkörd om du nu bryr sig så mycket. Själv bor jag i ett ganska lugnt villa område men har ändå valt att göra en kattgård där dem går ut och in från fönstret varje dag (bor i hus) hade jag haft lägenhet går de näta balkong. Jag är också extremt fäst vid mina katter och därför jag väljer att ha dem inne med tillgång att gå ut i gården. Har också svårt att åka bort men köpte en kamera där jag kan se vad dem gör från en app i telefon. Vilket har lugnat mig väldigt mycket.. Jag ser inga problem i att älska sina djur såpass mycket man väljer ju själv vart man vill lägga sin tid här i livet. Nu ska jag snart få barn så de lär bli en omställning men tål inte ungen katter så är det ungen som åker ut! haha.

  • Emmmy
    Fri 10 Apr 2020 11:13
    #6

    Vilken vidrig och kall kommentar till en människa som uppenbart bryr sig enormt mycket om sin katt! Kommer du spärra in ditt barn sen också så inget farligt ska hända? Det enklaste och bekvämaste för en själv hade ju varit att hålla katterna inne, men det bästa för katten är kanske att få gå ut och vara fri. Och jag tycker det är starkt att ge katterna som frihet även om det medför att man själv oroar sig. Personligen skulle jag hellre leva tre år fri än 20 år instängd.

    Tack ni andra för att ni delade era berättelser! Jag har också ett sånt band till min katt. Han följer efter som en skugga! Vi kan ta långa skogspromenader på flera timmar. I land när han jamar vid dörren går han inte ut när jag öppnar, förrän jag följer med :) Beklagar eran förlust, jag förstår eran sorg! <3

  • Hola66­6
    Fri 10 Apr 2020 19:10
    #7

    Sanningen svider visserligen men kall och vidrig kommentar? Har själv varit med om katter jag älskat otroligt mycket som blivit överkörda och tagit flera år att komma över. Men man lär sig en läxa..

Svara i tråden
Svar på tråden Älskar min katt FÖR mycket

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies