Bebis som kämpar mot sömnen

Fy så jobbigt!

Ni verkar ju testat en hel del och eftersom det inte verkar spela någon större roll vad ni gör så är mitt råd att välja en metod hålla fast vid den.

Ta t.ex. ät gröt, ta på pyjamas, läs saga och sov.

När min äldsta dotter var bebis-1,5 år så låg vi tillsammans i vår säng och den som nattade fick ofta hålla fast henne för att hon skulle komma till ro. Hon blev arg först men bara några få minuter för att sedan bli lugn och somna. Vi la då över henne i spjälsängen.

Ett annat tips är att se till att börja i tid så det inte övergår i övertrötthet. Tycker inte att man märker på bebisar när de är trötta, förens de börjar gnälla och då är det typ för sent. Så med bebisen vi har nu lägger jag efter klockan. 19.30 vet jag att hon är trött, det märks sällan, men hon somnar alltid.

Lycka till!

Tack för din kommentar! Undrar om det skulle funka för oss? Det känns som att vår kille verkligen eldar upp sig och blir hysterisk. När ni gjorde detta, höll hon sig mer ?vanligt? arg/ledsen, eller fanns det stunder med mer än så? Funderar också på hur många minuter kan en tänkas behöva försöka innan man kan ana om det har effekt eller inte, tog det bara ett par minuter för er även de första gångerna?

Det fanns absolut gånger då hon var argare än vanligt och att det kunde ta närmare 20 minuter. Men vi lärde oss ganska snabbt att skrek hon längre än 5-10 minuter så var det bättre att bryta och gå upp och göra nytt försök senare.

Något som kom till mig nu...vad händer om ni inte nattar sonen? Alltså att ni låter honom vara uppe med er så länge han orkar, utan ambition att försöka lägga honom. Eftersom han är så liten än så går han ju inte på förskola så det finns väl inget måste i att ni måste upp på morgonen och att han därför behöver somna ?tidigt?. Så kan man låta honom vara uppe och härja så länge han orkar och då låta honom somna i soffan hos er? Ifall nattning blivit något som han förknippar med något negativt och jobbigt så kanske det är bra att försöka bryta det mönstret.

God tanke, det är dessvärre också något vi har försökt men det slutar alltid på samma sätt - med att han blir dödstrött och helt förstörd, hans förtvivlan vet inga gränser.

Åh som jag hoppas att detta kommer gå över. Tyvärr vågar jag inte trösta mig med att det är en övergående fas, det känns mer som hans... grej. Får hålla tummarna att man kan resonera med honom mer vid läggningarna när han börjar prata och förstå, men det är ju ett tag kvar tills dess.

Äsch då :(

Har ni rådfrågat bvc? Förstår att det måste vara superjobbigt både för er och honom!

Både bvc och barnpsykolog på mödra- och barnhälsovård, har dock inte mynnat ut i något konkret som hjälper. Att undvika gråt i största möjliga utsträckning var nog den gemensamma linjen, både för hans och vår skull, men sömnen är hans fiende och han möter den med gråt oavsett.

Tack för dina tankar och idéer ändå, vi kämpar på!