glimteniöga

Äldre 12 Apr 15:36

27 svar

Misstanke om särbegåvning - hos sig själv.

Jag läser specialpedagogik och just nu behandlar jag ämnet särbegåvning. Detta har åter fått mig att reflektera över min egen barndom och tiden i grundskolan, jag tror nämligen att jag var (är) särbegåvad men det var aldrig någon som gjorde någonting med det. Hörde redan i årskurs 1 eller 2 av läraren att jag var begåvad, men hen liksom viskade det till mig och vi pratade aldrig mer om det.

Kan ta det från början:

Jag lärde mig läsa och skriva tidigare än snittet, hade större ordförråd än jämnåriga. Jag klarade mig i skolan utan att göra läxor, i de ämnen jag tyckte om hade jag höga betyg och i de jag inte tyckte om hade jag medelmåttliga betyg. Ansträngde mig sällan i skolan, det gick lätt. I språken (särskilt svenska och engelska) kunde jag mycket och lärde mig resten enkelt.
Älskade dialekter och accenter.
Fick höra att jag hade en lite finurlig humor för att vara barn.
Emotionellt var jag klassad som intelligent, har alltid varit bra på att identifiera och hantera känslor samt förstå andra.
Är musikalisk.
Alltid haft speciellt band med och intresse för djur, lade EXTREMT mycket tid på detta intresse, kompisar var besvikna över att jag valde stallet framför att umgås med dem.
Har alltid känt mig annorlunda.
Troligen högre IQ än genomsnitt. (127 när jag gjorde mensas gratistest i tonåren, dock aldrig testad professionellt).
Löste t.ex. varje matematikproblem på olika kreativa sätt, trots att svaret var rätt markerade läraren alltid det som fel eftersom det inte var utfört som i skolboken -> jag tappade motivationen och började dagdrömma mig genom matematiklektionerna eftersom det kändes mer givande.
Mina diskussioner har många gånger tröttat ut folk, brukade prata och prata med mamma ända tills hon somnade om kvällarna.
Ifrågasatte saker åt lärare/vuxna till den grad att de ibland blev obekväma.
Om jag fick skäll upplevde jag det som VÄLDIGT jobbigt, det stannade kvar länge och jag kritiserade mig hårt när jag hade begått ett misstag, speciellt när jag visste att jag ''borde'' vetat bättre.

Mina föräldrar var aldrig aktivt engagerade i att lära mig dessa saker utan jag lärde mig på egenhand vartefter och snappade upp, tyckte väldigt mycket om att delta i de vuxnas diskussioner. Ibland när vi t.ex. firade midsommar satt jag hellre helt frivilligt kvar vid matbordet och lyssnade på vad de vuxna pratade om än att gå och leka med de andra barnen. De andra barnen var aldrig elaka mot mig, jag bara föredrog att få någonting ut av diskussioner istället för att leka.

Upp mot högstadiet drog jag mig allt mer undan, upplevde att de jämnåriga inte alls var på samma nivå mentalt vilket gjorde att de flesta uppfattade mig som introvert. Jag kände mig då malplacerad och oförstådd, varken av jämnåriga eller lärare, vilket gjorde att jag började slarva mycket med skolan. Det syntes på betygen som gick neråt, förutom just i de ämnen jag var mest intresserad av (kan dock nämna att jag aldrig i hela mitt liv fick en 10:a ens i de ämnena, antagligen för att läraren inte tyckte jag verkade motiverad nog eller ansträngde mig

det är ju lärarens uppgift).
Matematikläraren dumförklarade mig och satte mig på stöd med en klasskompis som faktist hade väldigt svårt för matematik och behövde få det förklarat typ 100 ggr, jag blev mest frustrerad över hela situationen och började tillslut tro att jag också var ''dum''.
Socialt generellt otillfredsställd genom hela högstadiet och upp i gymnasiet.
Träffade psykolog(er) och försökte verkligen låta dem göra sitt jobb men upplevde aldrig att någon av dem heller, tyvärr, förstod mig. Allt gick enligt skolboken och färdiga metoder.

Nu som vuxen har jag blivit kallad socialt geni ??INTE för att skryta??, vilket jag hela tiden känt att jag skulle behöva lägga till om jag mot förmodan skulle berätta om någonting jag är bra på) och skulle klassa mig själv som mer extrovert än introvert, men väldigt avkännande och inte sådär socialt påträngande.
Jag antar att min chans att forsätta utvecklas och ta igen kunskap som jag gått miste om p.g.a. skolsystemet, lärarna och min obefintliga motivation inte är slopad, men jag är besviken på hur obildade folk är angående särbegåvningar, och hur svårupptäckt det verkar vara. test var endast för att detektera de svaga eleverna, medan jag fick höra: ''Oj! du är så duktig så dig behöver jag inte träffa på länge!'' Aldrig en tanke på att kanske fundera över nya utmaningar och upplägget av undervisningen. Jag vet att arbetsbördan för lärare ökar med särbegåvade barn, och kanske är det därför

glimteniöga

Äldre 12 Apr 15:41

#1

*forts.*... de medvetet inte uppmärksammar särbegåvade elever. Snopet fick jag avundas uppmärksamheten som gavs till eleverna som var begåvade i idrott, för de fick minnsann massvis med särbehandling.

Är du eller ditt barn särbegåvat? Dela hemskt gärna era upplevelser. Det vore intressant att höra om positiva upplevelser av lärare som hanterat det bra?! Vad har de gjort?

VillaVillerkulla

Äldre 12 Apr 15:48

#2

Många särbegåvade är besvikna på den skolgång de haft och på bristande engagemang hos lärare mfl. Som högst ordinärt utrustad, så ser jag det lite annorlunda. Från mitt perspektiv fick det intelligenta barnet i klassen massor av tid och uppmärksamhet (det tycker inte han) som vi ?i mellanspannet? aldrig fick (vi klarade oss, och med det behövde vi ingen uppmärksamhet). Kanske är det mest så att vi tenderar att bara se vårt eget perspektiv?

Idag står det inskrivet i skolplanen att ALLA elever ska ha stöd att nå sin fulla potential, något varken du eller jag då fick när vi gick i skolan. Om det är görbart vet jag däremot inte.

Hursom. Jag råder dig att släppa bitterheten angående det du inte fick, och istället fokusera framåt. Har du en särskild begåvning är du bättre rustad än de flesta av oss. Grattis!

glimteniöga

Äldre 12 Apr 16:12

#3

VillaVillerkulla skrev 2020-04-12 15:48:58 följande:

Många särbegåvade är besvikna på den skolgång de haft och på bristande engagemang hos lärare mfl. Som högst ordinärt utrustad, så ser jag det lite annorlunda. Från mitt perspektiv fick det intelligenta barnet i klassen massor av tid och uppmärksamhet (det tycker inte han) som vi ?i mellanspannet? aldrig fick (vi klarade oss, och med det behövde vi ingen uppmärksamhet). Kanske är det mest så att vi tenderar att bara se vårt eget perspektiv?

Idag står det inskrivet i skolplanen att ALLA elever ska ha stöd att nå sin fulla potential, något varken du eller jag då fick när vi gick i skolan. Om det är görbart vet jag däremot inte.

Hursom. Jag råder dig att släppa bitterheten angående det du inte fick, och istället fokusera framåt. Har du en särskild begåvning är du bättre rustad än de flesta av oss. Grattis!

Tack! och tack för ditt svar

jag upplevde det som att jag ''klarade mig'' medan de andra eleverna fick mer hjälp eftersom de hade svårt och de som verkligen visade att de hade motivation och var duktiga ''fjäsk-elever'' fick allt beröm. Jag vet mycket väl om att lärarna behövde ge den uppmärksamheten till dem, därför klagade jag aldrig. Jag var så van med att inte bli sedd för den jag var och då tyckte jag oftast att det var skönt, jag ville bli behandlad som en som klarade sig själv och på så sätt slapp jag ju göra jobbet och fick ägna mig mer åt egna intressen.

Jag går inte omkring och är bitter över detta, men som blivande lärare vill jag reflektera och ta del av andras upplevelser för att i mitt arbete kunna se till allas behov och dra mitt strå till stacken just för att läroplanens mål ska kunna uppfyllas.

Anonym (Mallan)

Äldre 12 Apr 23:42

#4

Jag arbetar som speciallärare och vi ska anpassa undervisningen inte vara till elever med svårigheter utan även till särskilt begåvade elever. De elever som jag har mött, som räknats som särbegåvade läser ofta ämnen flera årskurser över sina jämnåriga. Till exempel lågstadieelever som läser enligt högstadiets kursplaner eller mellanstadieelever som läser gymnasiekurser.

Anonym (Lärare)

Äldre 13 Apr 01:09

#5

Jag skulle tro att du är smart, men inte nödvändigtvis särbegåvad. Är det viktigt för dig att få den stämpeln? Ta mens-test i så fall.

Som lärare kan jag själv känna att begåvade elever blir lite förbisedda. Det är mycket krav på åtgärdsplaner och uppföljning av de som riskerar att inte nå målen, och det gör att det blir mycket fokus på de barnen.

Jag försöker stimulera de som behöver lite extra också, men ja, skolan har mycket att göra där.

Anonym (Jag)

Äldre 13 Apr 01:41

#6

Jag känner verkligen igen mig i din text och tror också jag är särbegåvad. Det värsta är väll att man inte ens kan bolla de tankarna med familj (som troligtvis? inte är det) eftersom det är så fult att säga att man är ?intelligentare? än snittet. (Men frågan är väll också- vad är intelligens? Iq-tester testar ju bara hur lätt man har för att se samband... det säger ju något men inte allt enligt mig) Jante-Sverige helt enkelt. Jag tycker det är skitsvårt att prata med andra om. Gjorde också ett iq-test och fick väldigt högt. Jag blev någonstans förvånad, stolt och imponerad av mig själv. Jag har väll anat att jag är lite ?skarpare? (i brist på bättre ord) än snittet, men inte hur mycket, och även ofta känt mig udda och annorlunda. Som en Alien, som att min hjärna fungerar lite annorlunda sån andras. Samtidigt som jag alltid fattar sociala koder m.m. väl. Bara en känsla av att folk tycker att jag är annorlunda. Detta gav svar på svart på vitt.

Något som jag känner att jag behöver bli bättre på är att sysselsätta mig på fritiden. Inget jobb ger mig stimuli nog hittills och jag känner att jag skulle behöva få utlopp/hjärngympa för att inte bli deppig. Svårt att veta hur bara. Läsa böcker, artiklar m.m. gör jag. Pussla är kul. Snöa in på ämnen man är nyfiken på är också kul. Har du några tips?

Jag är dock introvert. Älskar att diskutera när det är intressanta ämnen men har väldigt svårt för att prata med folk jag inte får något utbyte av samt typ kallprat om tråkiga saker. Har haft svårt med kompisar för har aldrig funnit någon hittills som ?ger mig något? men har en partner som jag älskar att diskutera med!

trash panda

Äldre 13 Apr 09:16

#7

Men varför gör du inte bara Mensas övervakade test om du undrar? Då får du det ju svart på vitt. Ingen här kommer kunna bekräfta huruvuda du är särbegåvad eller inte.

trash panda

Äldre 13 Apr 09:19

#8

Anonym (Jag) skrev 2020-04-13 01:41:22 följande:

Jag känner verkligen igen mig i din text och tror också jag är särbegåvad. Det värsta är väll att man inte ens kan bolla de tankarna med familj (som troligtvis? inte är det) eftersom det är så fult att säga att man är ?intelligentare? än snittet. (Men frågan är väll också- vad är intelligens? Iq-tester testar ju bara hur lätt man har för att se samband... det säger ju något men inte allt enligt mig) Jante-Sverige helt enkelt. Jag tycker det är skitsvårt att prata med andra om. Gjorde också ett iq-test och fick väldigt högt. Jag blev någonstans förvånad, stolt och imponerad av mig själv. Jag har väll anat att jag är lite ?skarpare? (i brist på bättre ord) än snittet, men inte hur mycket, och även ofta känt mig udda och annorlunda. Som en Alien, som att min hjärna fungerar lite annorlunda sån andras. Samtidigt som jag alltid fattar sociala koder m.m. väl. Bara en känsla av att folk tycker att jag är annorlunda. Detta gav svar på svart på vitt.

Något som jag känner att jag behöver bli bättre på är att sysselsätta mig på fritiden. Inget jobb ger mig stimuli nog hittills och jag känner att jag skulle behöva få utlopp/hjärngympa för att inte bli deppig. Svårt att veta hur bara. Läsa böcker, artiklar m.m. gör jag. Pussla är kul. Snöa in på ämnen man är nyfiken på är också kul. Har du några tips?

Jag är dock introvert. Älskar att diskutera när det är intressanta ämnen men har väldigt svårt för att prata med folk jag inte får något utbyte av samt typ kallprat om tråkiga saker. Har haft svårt med kompisar för har aldrig funnit någon hittills som ?ger mig något? men har en partner som jag älskar att diskutera med!

Men om du gjort ett riktigt iq-test (inte ett onlinetest) så VET du ju om du är särbegåvad eller inte och behöver inte "tro" att du är det. Definitionerna för särbegåvning är ju väldigt tydliga och inkluderar IQ.

Anonym (Jenny)

Äldre 13 Apr 09:58

#9

Anonym (Jag) skrev 2020-04-13 01:41:22 följande:

Jag känner verkligen igen mig i din text och tror också jag är särbegåvad. Det värsta är väll att man inte ens kan bolla de tankarna med familj (som troligtvis? inte är det) eftersom det är så fult att säga att man är ?intelligentare? än snittet. (Men frågan är väll också- vad är intelligens? Iq-tester testar ju bara hur lätt man har för att se samband... det säger ju något men inte allt enligt mig) Jante-Sverige helt enkelt. Jag tycker det är skitsvårt att prata med andra om. Gjorde också ett iq-test och fick väldigt högt. Jag blev någonstans förvånad, stolt och imponerad av mig själv. Jag har väll anat att jag är lite ?skarpare? (i brist på bättre ord) än snittet, men inte hur mycket, och även ofta känt mig udda och annorlunda. Som en Alien, som att min hjärna fungerar lite annorlunda sån andras. Samtidigt som jag alltid fattar sociala koder m.m. väl. Bara en känsla av att folk tycker att jag är annorlunda. Detta gav svar på svart på vitt.

Något som jag känner att jag behöver bli bättre på är att sysselsätta mig på fritiden. Inget jobb ger mig stimuli nog hittills och jag känner att jag skulle behöva få utlopp/hjärngympa för att inte bli deppig. Svårt att veta hur bara. Läsa böcker, artiklar m.m. gör jag. Pussla är kul. Snöa in på ämnen man är nyfiken på är också kul. Har du några tips?

Jag är dock introvert. Älskar att diskutera när det är intressanta ämnen men har väldigt svårt för att prata med folk jag inte får något utbyte av samt typ kallprat om tråkiga saker. Har haft svårt med kompisar för har aldrig funnit någon hittills som ?ger mig något? men har en partner som jag älskar att diskutera med!

Hej! Här har ni en till.

Känner igen mig väldigt i både TS och i din text.

Lärde mig att läsa och skriva vid 4-5 årsålder bland annat och jag minns inte att jag någonsin behövde studera särskilt hårt på fritiden för att klara mig och få minst 4 av 5 på proven. Dock blev skolan en lång plåga för min del. Kände mig konstant understimulerad i skolan och som att jag krockade mognadsmässigt med andra barn, även om jag inte har haft eller har några problem att förstå sociala koder.

Mina föräldrar var aldrig särskilt intresserade i mina studier och jag känner igen det du skriver att man inte kan bolla de tankarna med sin familj.

Det kanske är typiskt Jante att inte riktigt bejaka barn som sticker ut på ett positivt sätt?

Däremot minns jag att min mamma, vid något tillfälle, sa att skolan inte riktigt tycktes stimulera mig och att det var svårt för mig att känna mig hemma bland alla ?coola? klasskamrater som hellre rökte, skolkade, snattade på lokala mataffären och var uppstudsiga mot lärarna.

För min del blev det mer tid med hobbies och bl a musik. Tog lätt ut en melodi på egen hand och utan att se noter, till musiklärarnas stora förtret. ?Man SKA läsa noter!!? (Samma sak med matematiken, som TS beskriver: egna lösningar på talen som inte följde given mall)

Jag blev och blir ofta (än idag) lite syndabock när jag uppmärksammar sånt som för mig är uppenbart (och som påverkar min vardag).

Bl a hade vi en lärare som betedde sig väldigt olämpligt (vill inte gå in närmre på hur)

Men istället för att beakta varför (!) jag och andra barn lyfte detta så klagade skolan på att vi var elaka. Idag har samma person blivit sparkad från att arbeta vid skolor och har domar i bagaget.

Samma fenomen har jag tagit del av när det har kommit till oegentligheter vid utbildning eller arbete. Direkt blir man stämplad som en kverulant.

Men jag har senare fått bekräftelse på att jag hade rätt.

Kallprat om väder och vind ger mig ingenting.

Men skippar man detta kallprat, inte håller tyst och inte rättar i sig i ledet så blir man den där udda kufen.. Det är tråkigt tycker jag och jag kan inte vara mig själv i en sån kultur...

Anonym (Alvis)

Äldre 13 Apr 10:00

#10

Jag har också alltid haft extremt lätt för mig i skolan. Jag lärde mig själv att läsa i 3-4års ålder. Älskade djupa samtal, Pluggade aldrig inför prov, skrev 2.0 på högskoleprovet utan att förstå varför det skulle vara nåt svårt, blir galet uttråkad och tillslut deprimerad om jag inte har tillräckligt utmanande jobb osv osv. Och så har mina barn också varit och haft det. Och jag fattar ändå ännu inte det där behovet att klassificera sig som särbegåvad?

Jag upplever att en av de viktigaste sakerna jag fick lära mig redan som barn. Och som jag faktiskt förstod på ett kanske djupare plan än mina jämnåriga (just pga min "begåvning") var mitt eget ansvar. För att lära mig saker. För att anpassa mig efter skolans och samhällets krav. Att leverera det jag skulle leverera. Och hitta mina egna utmaningar utifrån det. Oavsett om jag tyckte att det var för enkelt eller rigit. Och det är vad jag lär ut till mina barn. "Ja jag förstår att det där kan verka absurt men om det nu är ett krav att man ska ljuda bokstäverna i ettan trots att man redan kunnat läsa i tre år ja men då gör ni så där och så fortsätter ni läsa Harry Potter hemma sen" "ta bara diskussionen med läraren om det är viktigt. Värdera era strider. Ingen mår bra av att känna sig dum. Inte helker vuxna" osv

Att så sent som på högstadiet skuldbelägga lärare för att man själv inte orkar engagera,sig trots att man har den intellektuella förmågan tycker jag inte nödvändigtvis är ett tecken på intelligens.

Misstanke om särbegåvning - hos sig själv.

INNEHÅLL