Ung och ofrivilligt barnlös

Vad tråkigt att du inte har lyckats bli gravid, men skönt att ni ska få komma på utredning nu och förhoppningsvis får ni veta om det är något fel och om ni behöver göra IVF-behandling. Ni är ju unga och har många år på er att försöka så försök att inte stressa. Fokusera inte för mycket på att göra barn utan ha sex för att ni vill och har lust, försök slappna av och tänk att händer det inte i år så kanske nästa år. Ni har tiden på er sida, vad skönt att ni har börjat nu redan och inte behöver upptäcka när du är 35 att du har svårt att få barn.

Jag är 47 år och drömmer om ett mirakel, jag skulle så gärna vilja ha ett tredje barn men har insett att nu är det verkligen en chans på miljonen att jag ska lyckas bli gravid på naturlig väg. Vi har ett par år på oss att göra äggdonation sen är det tyvärr kört.

Hej!

Förstår absolut dina tankar.

Jag och sambon började försöka när jag var 24, visst lite äldre än dig men jag möttes också (och gör fortfarande) av en del kommentarer. Idag är jag 28.

Ja, man behöver inte stressa för att man är för gammal, men man stressar ändå eftersom ens planerade framtid hela tiden blir försenad, det är stressande att inte veta. Den tar lite tid att bli sams med ovissheten. Men det går. Vissa dagar går lättare och andra inte.

Man måste bli sams med att hela resan är en just en resa, det kan bli tufft, det kan gå lätt. Bara man vågar vara i det och få utlopp för sina känslor på vägen, så klarar man allt.

Hoppas ni får bra hjälp och kanske svar på vad som kan vara fel, eller i bästa fall -att det löser sig självt.

I vårt fall visade det sig att min sambo helt saknade spermier i utlösningen när vi gjorde utredningen, därför hände aldrig något för oss. Som tur är kan man göra ingrepp på mannen och leta upp spermierna, med tur kan man hitta. (Det gjorde man hos oss).

Kram!

Tack för era gulliga svar. Det värmer verkligen! Ser verkligen fram emot utredningen trots att det är skrämmande. Det är ovissheten som tär på mig som mest. Jag vill veta om det är möjligt eller inte så jag vet hur vi kan planera framtiden. Köpa hus får ligga på is ifall vi inte blir fler än två i familjen ändå. Jag har läst lite och förstått det som att man inte blir tagen på allvar i min ålder på en utredning. Jag har läst om par som blir hemskickade för att fortsätta försöka. Jag hoppas hoppas hoppas att de verkligen tar oss på allvar. Jag har ju trots allt medeciner att återförenas med för att lindra min sjukdom när/om barnet väl är på plats. Är det någon som vet om man blir erbjuden att prata med någon kurator i samband med utredningen? Jag behöver lära mig att tänka på annat kan man lugnt säga.

Vi har bestämt oss för att diskutera fosterfamilj samt adoption efter utredningen vid negativa besked.

Återigen tack för era fina svar!

Bre på med känslorna vid besöket, tryck verkligen på vikten i att utredas. Man måste ibland överdriva.

Ja, ni blir erbjudna en kurator kontakt

Hej!

Jag var inte heller så gammal när jag och min numera man påbörjade vår utredning. Jag tror jag kan ha vart 24 och han 23. Är 27 nu. Vi hade försökt i 3 år själva och jag kände mig trygg hos vår klinik. Det har tagit oss väldigt lång tid att komma till vårt första försök och till vår besvikelse så tog det sig inte. Vi var väl ganska beredda på det men det gör inte mindre ont att se det där himla minuset ändå. Jag känner precis som du. Det finns INGEN som jag kan prata med för det finns väldigt få som förstår. De säger att de förstår, lyssnar första gången man pratar om det men efter att man ältat hos sina närmsta ett par gånger så slutar de lyssna. Talade om för min närmaste vän när vi skulle återföra vårt embryo, det var den 27/3 och hon har fortfarande inte frågat hur det gick. Så jag och min man bestämde oss helt enkelt för att inte berätta för någon mer. Men det blir så ensamt, jag känner mig så ensam. Sen hjälper det inte att min man har ADHD och autism, det gör hela den här grejen med att hantera och förstå känslor så mycket svårare. Det är inte lätt förstå varandra och ge det den andra behöver. Så jag är precis som du, desperat efter andra i samma situation att prata med. 

Önskar dig all lycka och hoppas verkligen att du hittar någon tröst i något forum. 
Kram

hej

har problem också försökt i 3-4år är 20år gammal inget pluss på stickan jag får panik och ivf säger att allt ser bra ut men de måste vara något för jag har aldrig blivit gravid försöker hela tiden o de säger också stressa inte klart jag ska stressa man får världens stress o tankarna snurrar runt det är en jobbig känsla jag vet :(