Jag man på 26 år börjar känna avsaknad till att ha en bilogisk familj

Svårt att säga. Kanske t ex knäppa saker som sägs i kyrkan om vikten av en familj av i kombination att du då även ser hela familjer där barn är intecknade i sina föräldrars vanföreställningar? :)

Det är ju konstigt om du inte känner sig ensam annars. Men som 26-åring som lägger vikt på ett familjeliv är det kanske dags att skaffa sig en familj som faktiskt är "ens egen". Människor som du har fått dras med "bara för att" de råkade bringa fram dig i världen för att sedan b handla dig illa är ingenting att längta efter. Oavsett vad din kyrka tjatar om förlåtelse eller annat dumt.

Jag längtar inte efter min bilogiska familj. Men jag önska jag hade en bilogisk familj, en ordnetlig farsa t.ex som man kunde jobba i trädgården, mecka med bilden/cykeln. Lära sig saker m.m. Fiska och snacka.

Jag längtar också efter att bilda en familj. Men det är det där biologiska jag saknar. T.ex en farsa som skulle kunnat lära mig om en massa eller bara allmänt kärlek och prat.

Prata med en psykolog. Du behöver såklart bearbeta allt med någon..

Prata med en vän också kanske?

Förstår din sorg.

Jag har levt hela livet i en dysfunktionell familj men vi har kontakt idag. Jag har accepterat att dem har problem o tar inte åt mig som förut osv men visst kände jag en enorm sorg o grät nätter i ända när jag levde själv. Nu när jag lever ihop med min kille finner jag tröst i honom o livet är bättre.

Kram

Osykologiskt sett när man närmar sig 30 år i slutet av 20 åra åldern får många problem med just detta o det är för att man inte bearbetat tillräckligt sin barndom. Jag likväl som du fick allvarliga problem runt 26års åldern med panikångest som utvecklade sig till isolering osv .. frågade mig själv många nätter varför jag inte kunde ha fptt en normal familj osv det är trauma som kommer upp till ytan o du kännee helt enkelt saknad efter basisk trygghet/behov som alla barn förtjänar att få men som varken du el jag fått därav denna enorma saknad.. som ofta kommer i sen tonår

Det är fullt förståeligt att du vill ha föräldrar som du kan umgås med.

Jag förstår att det inte är samma sak, men glädjs åt dina vänner. De bjuder in dig till deras högtidsfiranden, och de gör det för att de vill ha dig där. De har valt att umgås med dig.

Tillåt dig själv att sörja att du inte har någon kontakt med dina föräldrar, men låt inte sorgen ta över.