Siden skrev 2020-04-20 10:33:42 följande:
Tack för ditt råd. Jag tycker också att det är som om han har lovat mig ett till barn men bara förhalar det hela. Och jag älskar honom och vår familj så det är verkligen inte ett lätt beslut att lämna bara för att jag vill ha ett till barn. Det är som du skriver så att man tackar nej till sex månader om året med sitt äldsta barn, bara för att eventuellt få ett yngre barn. Och det äldsta barnet blir lidande. Det är ju inte ett helt lätt beslut. Tack för att du ger input på hur man kan lägga fram det för sin man. Jag fastnar lätt i något sorts surt anklagande när jag ska prata om det. Vågar inte ta upp det längre. Nu har vi haft det ganska så dåligt de senaste månaderna så nu känns det som ett ännu sämre läge att ta upp ett till barn. Men när är det ett perfekt läge?
Jag och min man har varit i samma sits. Jag ville så gärna ha ett barn till men han var nöjd och ville inte. Jag kände att mitt hjärta skulle gå sönder om jag inte fick försöka skaffa ett barn till. Det var riktigt jobbigt att ta diskussionen för när jag väl sa att: nu måste vi bestämma oss, så kom det fram att för honom var det ett definitivt nej. Jag hade hoppats på att han åtminstone var öppen för diskussion.
Vi pratade om det en halv dag. Först sa han att han absolut inte ville och att han hade bestämt åt oss att vi inte skulle ha fler barn. Men då sa jag som jag kände, att det för mig skulle bli en sorg som helt säkert skulle följa mig livet ut, om vi inte försökte skaffa ett barn till. Jag ställde inga ultimatum, men jag frågade honom varför hans nej vann över mitt ja? Jag sa att jag tyckte att det var viktigt att vi tog beslutet gemensamt så att ingen efteråt kände att den har blivit överkörd och tvingad. Vi pratade också om varför det är den som inte vill ha fler barn som oftast får bestämma. I slutänden är det väl ändå sällan man ångrar ett barn man har fått, men många går däremot runt och ångrar att de inte fick ett till barn. Jag vände också på det och frågade honom hur det hade känts om jag hade lyckats bli gravid och behållit barnet trots att han sa nej, och sa att det är ju samma sak som det han gjorde egentligen. Han ville ju tvinga mig att inte skaffa fler barn.
Jag sa också att om vi inte var överens i frågan så vill jag gå i parterapi, så att vi får professionell hjälp att lösa krisen i relationen. Inte för att tvinga honom att skaffa ett barn till utan för att hans beslut skulle påverka mig väldigt negativt och för att jag inte ville bli bitter utan kunna leva vidare på ett bra sätt i vår relation.
Sen avslutade vi diskussionen. Efter några dagar kom han till mig och sa att han var ok med ett barn till. Han kunde lika gärna ha sagt att han fortfarande inte ville, men jag tror ändå att det hade blivit bra för oss i slutänden oavsett fler barn eller ej, om vi hade fått gå till en terapeut och verkligen prata ut tillsammans.
Det är ju en enorm grej att önska barn och inte få barn. Så att man bara ska acceptera ett blankt nej tycker jag är hårt. Ett gemensamt beslut är definitivt viktigt.
Det blev för övrigt en bebis av försöken sen. Han är åtta månader nu och både maken och jag tycker att det var helt rätt beslut att ta. Ingen ånger alls från något håll.
Stor kram till dig, hoppas att ni kan enas om än det ena eller andra. Så hemskt när olika åsikter gör att man får problem i relationen :(
