Har varit otrogen, sjuk ångest

Jag skulle inte råda dig till att skilja dig bara så. Men att prata med din man och var ärlig, se vad han säger, om det går att komma över, jobba tillsammans med det.

Vill han skiljas får ni väl göra det men ta inte ut saker i förväg om du inte vet hur han känner om din otrohet. Det går att förlåta sådant också, i vissa fall!

Jag vill ju tro att ärlighet varar längst. Älskar du fortfarande din man? Vill du fortfarande vara med honom? Om jag skulle skilja mig hade jag nog valt att inte berättat. Bara skiljt mig om jag inte känner någonting.Man har bara ett liv och ibland kan det vara bättre för hela familjen att skiljas än att man bor i samma hus men att allting inte är bra. Jag tror att om jag skulle stannat i relationen så hade jag haft för tungt samvete för att inte berätta.. Jag hade berättat och varit ärlig och förklarat mer hur jag känt ... Krypa till korset så att säga, så får man se. Du hade nog viljat att han var ärlig mot dig i motsatt situation? 

Tror du verkligen förändringen hos din man är bestående då? Det är inte ett ryck han fått när du sa att du vill skiljas som han inte kommer upprätthålla i det långa loppet?

Jag har ju funderat på att skilja mig innan. Men nu ser jag ändå att han KAN vara den man jag saknat och jag älskar vår familj, även om det ibland känns som ett familjeföretag. Och vi har ju så fina barn och jag tycker de förtjänar att vi håller ihop. Min ångest skulle inte minska för att vi skiljde oss, skulle bara splittra familjen och förstöra för barnen. Skulle jag lätta på samvetet och berätta skulle det också gå ut över barnen och hela familjen...

Jag vill egentligen inget annat än att berätta. Hade gjort det på en gång om det inte vore så att jag då även skulle förstöra den andra mannens familj och för våra barn. Det blir många barn och människor inblandade. Vet att jag skulle tänkt på det innan men... Hade vi inte haft barn hade jag berättat dagen efter. Just nu känns det tyvärr uteslutet.

Kan så vara, återstår att se. Låter kanske galet men det skulle ju göra att jag hade mindre dåligt samvete.

Jag tycker inte att du ska berätta om de ändå inte finns någon chans att de kommer fram på annat sätt. Om din man skulle kunna få reda på de på annat sätt än genom dig så tycker jag att du ska berätta. De är bättre att de kommer från dig än någon annan. Jag var tillsammans med en kille och vi var båda otrogna mot varandra men de kom inte fram förrens vi gjorde slut. Jag förstår att du har ångest men även solen har sina fläckar. Alla gör misstag och de är bra att du vet om vad du gjort. Hoppas att de ordnar sig eller vad man ska säga. Kom även ihåg att om du nu bestämmer dig för att berätta, att du tar upp om varför du gjorde de osv. Kämpa på även dom bästa gör misstag. Lycka till :)

Men man vill ju inte leva i en lögn heller. Det blir kanske rörigt ett tag. Men en sådan hemlighe skulle äta mig levande. Jag hade aldrig fixat att gå och hålla det hemligt för jag tycker att den man lever med förtjänar bättre än så :/ 

Och ett tillägg. Du är inte en dålig mamma för att detta nu hänt. De är inte mot dina barn du gjort något utan de är mot din man. Ett tips kan vara att testa ta en paus från varandra för att se om ni saknar varandra. Minst 2-3 veckor dock eftersom man alltid saknar varandra mest den första veckan. 

Stoppa undan otroheten som ett skönt minne, ingen orsak att berätta, om du nu inte vill använda den för att ta steget mot singelskapet.

Ja, jag måste nog försöka sluta älta detta, även fast jag vet att det blir tufft. Jag vill berätta men det går inte. Tycker även det vore värre eller vad man ska säga om det var hänt flera gånger. En gång, älskar min familj, ångrar mig något enormt. Det kanske går... som sagt om vi inte hade barn... Men vill ju inte att barnen ska veta att mamma förstörde för hela familjen...