Jag skäms över att min pappa är alkoholist
Har tänkt på det här väldigt längre, undrar om det är någon annan som känner samma sak.
Jag älskar mitt liv trots att det har varit lite tufft men det är så jobbigt att alltid ?bära sorgen? hela tiden. Min pappa blev alkoholist när jag var sådär kring tio-elva år och det blev bara värre och värre med tiden. Det har ju förändrat mig både till de bättre och sämre, har alltid varit avis på andra som har två föräldrar. Även om det är hemskt att säga så har de ibland känns lättare om han inte fanns för då hade man aldrig behövt oroa sig över fler problem med honom. Han har varit jätte jobbig, bråkig, bra ena dagen men inte den andra, lovat en massa saker för att sedan inte hålla de osv.. jag skäms också så himla mycket. Jag tycker att det är så pinsamt när någon frågar mig vad han gör eller vem han är och så är det ju en otroligt känsligt punkt. Brukar ofta fråga mig själv varför, varför blev jag tvungen att ha de såhär? Liksom är det för mycket begärt att ha en normal pappa. Han har inte slutat kontakta mig men jag har fått sluta ha kontakt med honom eftersom att jag inte klarar av det. Började må betydligt mycket bättre när jag slutade prata med honom, han tar energi, ljuger och tänker bara på sig själv. Blir man någonsin av med att känna såhär? Eller kommer man behöva skämmas och vara orolig hela livet. Avundas andra som har en fin relation med sin förälder.
