Jag har aldrig blivit dumpad, igår blev jag dumpad
Det har alltid varit jag som velat dumpa alla mina dåliga förhållanden, fylld med skrik, bråk, psykisk misshandel och även inpå fysisk. I 10 år har jag haft sådana förhållanden, från 15 år till 25.
När jag var 26år (Mitt senaste förhållande) hittade jag en man som inte hade dessa egenskaper men då var det jag istället som var förstörd. Jag hann aldrig bearbeta det jag varit med om innan jag hittade honom, min plan var att hinna göra just detta innan jag träffar någon ny men jag råkade hitta denna man och allt gick så snabbt. Jag började gå hos psykologen iallafall under tiden vi var ihop men det var för sent.
Jag hade hunnit prägla relationen med svartsjuka och kontroll. (Även andra saker är orsak till uppbrott men största delen detta). Väldigt svartsjuk och väldigt kontrollerande. Han gav mig flera chanser men jag lyckades inte att förbättra mig tillräckligt för att han skulle vilja stanna. Jag bönade och bad honom om en allra sista chans men jag fick ingen. Han hade bestämt sig att han tror det är bäst att vi lämnar detta.
Jag är så ledsen nu. Aldrig har jag blivit dumpad så jag visste inte hur det var, jag ville ju alltid lämna alla andra förhållande jag har haft, det var skönt. Men nu ville jag ju ha honom kvar, ville inte såra honom men jag såg ibland hur tungt han hade det pga mina många frågor som kom från mitt kontrollerande beteende och ni som aldrig har upplevt svartsjuka/kontroll kanske inte förstår men jag kan lova er att det är en kraft som är svår att hejda själv, du bara MÅSTE ställa vissa frågor för att lugna ditt inre... Är så ledsen. :(
Det värsta är att jag VET att han tycker om mig, det är bara vissa saker han inte orkar med, det gör en ännu ledsnare för att man tänker att man ju kunde fixa det själv, men nu blivit lämnad istället pga det. Han sa att han får väl komma tillbaka och be om förlåtelse och säga att han hade fel om det är så att han känner att detta är värt det igen, känns som att jag nu har förhoppningar att han ska komma tillbaka snart. Vi hade svårt att säga hejdå men i vårt första hejdå så grät han, det betyder väl också att han ju gillar en men lämnar bara för att han ansåg det vara bäst för oss båda. :(
Men... Inte var det alltid guld o gröna skogar från mitt håll heller. Kändes som jag inte blev förstådd utav honom ibland, som att jag inte nådde honom. Han hade väldigt svårt att prata om känslor men han försökte för min skull. Han var en sådan som gärna stoppade huvudet i sanden och hoppades att saker var lösta när han tog upp det igen, medans jag ville faktiskt försöka lösa saker. Ibland tyckte han att jag var jobbig utan att jag ens visste om att jag var jobbig, trodde att jag pratade normalt men då hade jag tydligen tjatat, t.ex. Det kändes inte så roligt...
Ibland hade jag förmågan att förklara för mycket när jag försökte lösa saker så det blev mycket upprepningar och det kan jag förstå om han tyckte var jobbigt, jag insåg inte alltid att jag upprepade mig.
Sen är jag en känslig person och det har jag alltid varit, har också dåligt självförtroende vilket jag också alltid haft och detta i kombination gör att jag har ibland svårt att ta sarkasm/ironi som bygger på personliga skämt. Han gillade att skämta men han tyckte det var jobbigt att jag inte kunde ta skämt som alla andra kan.
T.ex. om det har tagit länge för mig att förstå något, han säger *grattis*, och då tar jag illa upp och tycker att han var lite dryg. Berättar att jag känner mig korkad när han säger så. Men han förstår inte riktigt den grejen från mitt håll, han tycker att *vad gör det om man är korkad ibland då?*. Jag vet inte om någon förstår mig men jag gillar inte attityden att få detdär *grattis* när man äntligen förstod...
En gång sa han att *så du ska få säga att jag är dryg men jag ska inte få vara sarkastisk*... Det han menade, tror jag, är att han anser det inte snällt och säga att han var lite dryg så då borde ju sarkasm(inte snällt heller) vara ok också. Jag kommer ihåg att när vi hade detta problem så sa jag som exempel *A säger till B att fyfan vad fula kläder du har. Då säger B att nu var du lite taskig, är det A då som gjort något fel?* Och så försökte jag förklara att från mina livserfarenheter så är det ju A då som gjort något fel och får be om ursäkt...
Det känns inte som att han förstod riktigt dethär med att om jag blir sårad av något och säger *jag känner såhär när du säger så, eller detdär var lite taskigt eller du va lite dryg* elr vad det kan vara, att då vill jag ha en förklaring och/eller en ursäkt. Det hjälpte inte som det står i alla böcker att inte anklaga honom, utan utgå från dig själv och säga *jag känner såhär när du gör så...*. Jag försökte... men ibland kändes det som att när det dök upp något så *visste* jag att det inte skulle vara nån vits att säga till, även om jag typ alltid gjorde det ändå, för det skulle ändå vändas till mitt fel i slutändan även om det var jag som blivit sårad av något, men kanske jag inte alltid tänkte på vad jag själv gjorde heller, så var det säkert ofta...
Jag vet att han kände sig ohörd, kritiserad och som att jag körde över honom iallafall. Jag får väl erkänna att jag ibland trodde mig veta bättre i vissa diskussioner och var snabb på att döma men jag fattar att jag ju måste låta han säga sitt också, fattade det dock för lite antar jag sålänge jag hade honom... Dåligt samvete för det. Men ibland blev jag bara så jätte paff på hur han kunde vända något jag sa. Men kanske var det så han tog det jag sa då...
Vi hade det väldigt svårt i diskussion och jag vet inte om det är bara mitt fel eller lite bådas... Jag ville dock diskutera lite för mycket, små saker blev till diskussion vilket han avskydde, förstår honom, jag var så noggrann, det bottnade i min kontrollerande sida att jag skulle *veta allt*...
Sen var han också en jätte svårt knäckt nöt överlag, men det var bara hans personlighet men jag kunde ibland ha svårt att tolka honom. Han var medveten om detta själv och tyckte själv att han är *svår* och ansåg att någon förstår nog inte honom, inget han krävde heller utan han menade att han bara är sån liksom. T.ex kunde han bli tyst, verka sur/nere eller nåt. Men ofta var det inget utan det var bara så han va. Men jag kunde ha väldigt svårt med detta och trodde alltid att det var något och blev sur själv ibland när han blev så...
Men, när allt var bra var han världens gulligaste man. Den finaste mannen jag haft vid min sida. Han avgudade mig och kunde stå med mig framför spegeln och hålla om mig och fråga om jag ser hur fin jag är. Han var så fin mot mig när allt var bra.