• Mon 11 May 2020 08:14
    775 visningar
    6 svar
    6
    775

    Sambon längtar efter barn

    Det vanliga är väl att det är kvinnan i förhållandet som längtar efter barn. Själv har jag alltid tyckt att dethär med barn är väldigt skrämmande. Vet inte om det dels beror på min stökiga uppväxt utan trygghet och nära relationer till mina föräldrar eller vad som satt spåren. Jag gillar att ha kontroll, planera och ha koll på saker. Dethär med barn har ju förändrats genom åren för mig. Från att jag inte vill ha till att känna, jo men det är klart jag vill... Någon gång. Självklart. En egen familj. Den familjen som jag aldrig fick ha och uppleva när jag var liten. Kan känna en liten sugande längtan men detta förändras från ena dagen till den andra. Ena dagen kan jag känna mig så säker, medan jag nästa dag kan hitta alla anlendingar till varför jag inte borde.. eller inte kan. 


    Jag har bra jobb, utbildning. Gott ställt och likaså min sambo som också är trygg som partner. Han står stadigt när jag inte gör det och är en enorm trygghet i mitt liv. Han längtar efter barn och har gjort det i flera år som jag förstått det. Vi har nu varit tillsammans i 1,5 år och varit sambos sedan början av 2020. Han har tjatat om barn redan sedan innan vi bodde ihop. Nu bor vi ihop och det finns inget som hindrar oss. Men jag känner mig inte redo. Jag känner mig inte mer redo nu än för 5 år sedan. Och jag tror att jag nog aldrig kommer känna mig riktigt redo eftersom detta går utanför min comfortzone och är något otroligt stort för mig. Jag är 32 år gammal iår. Sambon är tre år yngre.

    Känner väl att man kanske växer in i rollen och man blir redo när det väl är skarpt läge och man tittar på plusset på stickan? Vad är era erfarenheter? Alltså ni som känt på samma sätt som mig. Ni som kanske känt att ni inte vill ha barn- till att ni känt med åren att jo men någon gång vill jag. Men att oavsett hur gamla ni är så känner ni er aldrig riktigt redo trots att det inte finns något hinder? 

    Lär ju säga att det är en enorm trygghet att min sambo vill ha barn så gärna. Den tryggheten bör jag ju dras med i lite mer och mer allt eftersom (tänker jag).

  • Svar på tråden Sambon längtar efter barn
  • Anonym (S)
    Mon 11 May 2020 08:22
    #1

    Alla vill inte ha barn, och det är helt okej. Känner man sig aldrig redo kanske det finns en mening med det..?

  • Anonym (W31)
    Mon 11 May 2020 08:29
    #2

    Jag har känt precis som dig och min man har velat ha barn i flera år. Vi har varit tillsammans i snart tio år och är över 30 båda två.

    I fjol började jag gå hos en psykolog för att prata om och reda ut mina rädslor inför att ha barn, och då med mycket fokus på en trasslig barndom själv. Personligen känner jag att det har hjälpt mig väldigt mycket och jag har börjat tillåta mig att ibland känna längtan efter en familj med honom.

  • Mon 11 May 2020 08:51
    #3
    Anonym (S) skrev 2020-05-11 08:22:33 följande:

    Alla vill inte ha barn, och det är helt okej. Känner man sig aldrig redo kanske det finns en mening med det..?


    Säger ju att jag vill ha barn men har aldrig känt en riktig barnlängtan. Jag har gått från att jag inte gillar barn alls till att "någon gång vill jag". Men fast jag är 32 känner jag mig inte riktigt redo. För vissa är det självklart från början, andra inte och tanken behöver mogna.
  • Anonym (S)
    Mon 11 May 2020 08:58
    #4
    Findus12 skrev 2020-05-11 08:51:17 följande:

    Säger ju att jag vill ha barn men har aldrig känt en riktig barnlängtan. Jag har gått från att jag inte gillar barn alls till att "någon gång vill jag". Men fast jag är 32 känner jag mig inte riktigt redo. För vissa är det självklart från början, andra inte och tanken behöver mogna.


    Men vänta några år till då och se om du faktiskt känner dig redo? Hellre en lite äldre mamma som verkligen vet att hon vill och är redo, än en något yngre som sedan ångrar sig... Det blir ju inte alls bra om du ångrar dig när barnet faktiskt är här, då är det bättre att vänta tills du faktiskt är redo.

    Du ska ju inte skaffa barn förrän DU är redo för att en partner vill - du förtjänar att vilja, längta och känna dig lika redo. Framförallt förtjänar barnet det!
  • Anonym (Kvinn­a 39)
    Mon 11 May 2020 09:07
    #5
    +1

    Du måste fundera lite med dig själv, vad du vill, vad som är viktigt. Om du ser framåt tio, femton år och tänker dig med eller utan barn, hur känns det?

    Du får vara beredd på att relationen inte kommer att hålla om du absolut inte vill ha barn, då är det bättre för båda att gå vidare på en gång. Men först tycker jag du ska gå i terapi och reda ut dina rädslor.

    Det kan vara svårt att känna sig "redo" att skaffa barn, för en del kommer inte den känslan förrän under graviditeten och andra kvinnor går omkring som rena barnmaskinerna från en graviditet till en annan. Vi är alla olika. Och som sagt, en del vill inte ha barn alls och är lyckliga ändå.

    Det känns ändå som att du vill ha viljan till att skaffa barn, så jag tycker det finns goda möjligheter för er om du vill gå vidare den vägen. 

  • Mon 11 May 2020 09:22
    #6
    Anonym (Kvinna 39) skrev 2020-05-11 09:07:49 följande:

    Du måste fundera lite med dig själv, vad du vill, vad som är viktigt. Om du ser framåt tio, femton år och tänker dig med eller utan barn, hur känns det?

    Du får vara beredd på att relationen inte kommer att hålla om du absolut inte vill ha barn, då är det bättre för båda att gå vidare på en gång. Men först tycker jag du ska gå i terapi och reda ut dina rädslor.

    Det kan vara svårt att känna sig "redo" att skaffa barn, för en del kommer inte den känslan förrän under graviditeten och andra kvinnor går omkring som rena barnmaskinerna från en graviditet till en annan. Vi är alla olika. Och som sagt, en del vill inte ha barn alls och är lyckliga ändå.

    Det känns ändå som att du vill ha viljan till att skaffa barn, så jag tycker det finns goda möjligheter för er om du vill gå vidare den vägen. 


    Jag har ju kommit dit att jag vill ha barn. Men med det kommer massa orosmoment om: hur kommer det bli? Kommer sambon dra sin del av "lasset" eller kommer det bli en min egen uppväxt nr 2 där pappan är totalt frånvarande då det är viktigare att jobba å tjäna pengar? Tänk om jag inte kommer orka. Hur kommer jag må? Kommer jag spricka sönder och få men av en förlossning? 

    Jag är helt övertygad om att det kommer vara det absolut mest överväldigande jag kommer vara med om att bli mamma och ha sitt biologiska barn där. Någonstans har jag drömt om en egen familj eftersom jag aldrig upplevt det på riktigt och blev utsatt för en hel del skit och behövde ta ställning till en hel del saker och konsekvenstänk som inte ens hör hemma hos små barn.  Jag lever idag med en avståndstagande relation till min egen familj som aldrig riktigt brytt sig.Har alltid känt ett hål i mitt eget liv som jag med tiden känt att det enda som kommer fylla detta tomrum är när jag i framtiden har en egen familj att ge all den kärlek jag aldrig själv fick. Det är en märklig känsla jag känner att det nog kommer vara det som kommer laga mig och ge mkt en mening.

    Många gånger har jag känt att mitt liv inte har någon större mening. Jag har jobbat hårt. Jag har utbildat mig. Jag har skaffat bra jobb. Jag har varit och är egen företagare och brunnit för det. Satsat på min fritid. Tävlat och tränat inom ridsport. Jag skulle nog säga att jag har haft det bättre än många. Har aldrig dragits med ekonomiska problem och vet att många människor hade gärna bytt plats med mig. Men det finns en tomhet i kroppen som aldrig lämnar mig som ja dragits med sedan jag var liten. Och jag tror det är den familjära situationen där jag har en stor bit som saknats för mig. Visst glider in på ett litet sidospår nu men.. 

    Dethär med barn känns ändå så otroligt skrämmande.  Och jag tror inte jag kommer komma närmare än vad jag är nu. I att känna sig redo. Vissa vet från tonåren att dom vill bli mamma och som varit deras "kall" eller vad man ska säga.


    Mitt har väl istället varit att skapa mig ett eget liv, en egen karriär och en egen trygghet. Tankarna har vuxit fram med åren. För innan barn ska man vara trygg på alla andra punkter för att ha rätt förutsättningar bland annat.. Men nu när jag verkligen har allt det där så känner jag mig ändå osäker- å samtidigt så finns det ju ingenting längre som jag borde "vänta på". Och jag vill verligen inte vara barnlös i slutänden. När jag ser framåt så ser jag ju det där med familj..

Svar på tråden Sambon längtar efter barn