Ångest över att vara gravid! Någon som känt/känner likadant?

Jag har lite liknande känslor. Vi försökte ungefär lika länge som er, stor frustration och ibland kände man också någon slags lättnad när mensen kom, väldigt motsägelsefullt så klart. Det är liksom lite skrämmande att gå in i den där karusellen igen (vi har ett barn redan). Vi vet vad vi har men inte hur det blir, det var lättare med första för vi visste absolut att vi ville ha barn. Samtidigt är jag lättad och glad över att vara gravid, och samtidigt är jag lite orolig för sånt som hur man kommer att må under tiden, hur förlossningen blir, hur relationen till det första barnet påverkas... Lite så. Jag är i vecka 5 nu förresten :)

Illamåendet kommer förresten att gå över, antagligen. De allra flesta mår mycket bättre efter första trimestern ungefär.

Vila så mycket du kan just nu, det är din kropps signaler att ta det lugnt.

Och ha inte dåligt samvete, det är ok att ha en massa tankar snurrande, allt är ju så nytt och man vet inte hur framtiden blir. Någonstans är det väl ändå så att du i grunden är glad att du är gravid? Annars hade ni ju inte behållit barnet. Utöver det får du väl vara hur orolig du vill, det är normalt.

Jag vet inte vad du tycker att du behöver avstå nu, och längre fram, men graviditeten är bara en kort tid i livet och det finns ofta lösningar så du kan göra vad du känner för sedan också.

Är i exakt samma situation som du, men inne på vecka 8. Hann vara glad en vecka, sedan blev det helvetiskt med illamående etc. Det här är riktigt tufft tycker jag, värre än jag hade kunnat föreställa mig och framkallar mycket ångest. Funderar på abort för att slippa det här tillståndet, vet inte hur jag ska stå ut flera veckor till så här. Finns inget utrymme i mig för glädje över huvud taget.

MEN. Det är en jättestor hormonell omställning som pågår just nu och den sätter allt ur spel. Jag försöker att ha en viss distans till alla känslor av panik, ångest och tvivel som kommer för jag vet att det inte är mitt riktiga jag som tänker allt detta. Det är helt normalt att få de här känslorna nu. Lyckas ibland, men ofta så övermannas jag helt av de negativa känslorna. Men vi får stå ut.

Vet inte om det hjälper dig men du är i alla fall inte ensam om att känna så. 

Ja, har känt så varje graviditet från vecka 5 till vecka 25 ungefär. Nästan så jag inte velat fullfölja graviditeterna, men det har alltså berott på det sinnessjuka illamåendet jag drabbas av. har fått ligga på sjukhus flera gånger, inte kunnat sova pga illamående, inte kunnat jobba, kräks av mannens lukt, kan helst bara ligga ner och äta salladsblad. 

Tror du inte att det är illamående och trötthet det beror på?

Får jag fråga hur du har kunnat bortse från allt det du nämner och accepterat att genomlida samma sak en gång till? Just nu tänker jag själv "ALDRIG IGEN", men vill ju egentligen ha fler än ett barn. Blir det liksom värt det ändå sedan eller hur har du känt?

Får jag fråga hur du har kunnat bortse från allt det du nämner och accepterat att genomlida samma sak en gång till? Just nu tänker jag själv "ALDRIG IGEN", men vill ju egentligen ha fler än ett barn. Blir det liksom värt det ändå sedan eller hur har du känt?

Va skönt att höra att det inte bara är jag! Känns som att allt man läser och gör är hur glada alla är och att de inte känner av så mycket symptom. Eller så kanske man ser det så när man själv mår så dåligt.

Ja de sägs ju att det värsta ska vara över efter de första 12-13 veckorna, för de flesta. Så får hoppas på detta. Ja det tror jag att jag är. Men det känns inte så nu. Men jag brukar tänka på hur mycket jag har längtat under tiden vi försökt och intala mig sj att detta bara är för att jag mår dåligt och alla hormoner som spökar.

Jag har fyra barn och jag har känt så av och till under samtliga graviditeter. Alla barnen har varit mycket efterlängtade och graviditeterna planerade. Men ändå har jag haft mycket ångest och blivit tveksam när jag väl har blivit gravid. Värst var första graviditeten, när jag inte riktigt visste var det var att vara mamma. Det gick ju inte att föreställa sig den enorma kärlek som man har till sitt barn. Med andra/tredje/fjärde barnet så visste jag att det inte hade med önskan om ett barn till att göra. Troligtvis är det en blandning av hormoner, en stor förändring i livet, brist på kontroll och sen som du skriver illamående och trötthet.

Jag mådde väldigt illa under alla graviditeterna och det är svårt att glädjas när man känner sig magsjuk. Jag tyckte att ångesten släppte mycket när illamåendet avtog i första graviditeten. Med de andra barnen i magen kände jag ändå en glädje trots illamåendet, för jag visste ju att det var min älskade bebis därinne. Men samtidigt fick jag ibland ångest ändå.

Min kloka barnmorska sa att det är normalt att vara rädd/ha ångest och oro när man väntar barn. Det visar att man förbereder sig på att bli förälder.

Vill avsluta med att säga att jag ÄLSKAR att vara förälder. Det är helt fantastiskt. Men att vara gravid är rätt jobbigt! Så var inte orolig för att du känner som du gör. Det är normalt!

Precis så satt jag och funderade innan i dag, hur ska jag klara av detta i flera veckor till? Å tänk om det fortsätter hela graviditeten!!?

Jag försöker också tänka, jag vill det här! Jag har längtat efter det här! Precis allt jag tänkte och planerade innan jag blev gravid. Men det är kämpigt. Speciellt när tjejkompisen är gravid och hon har bara lite ont i svanken och är trött. Har vart så under hela hennes graviditet (hon är i vecka 27)

Man blir avundsjuk...

Har du några knep på att lätta illamåendet? Eller hur man tänker på annat? Å är positiv?

Glömde skriva att du kan be din barnmorska om medicin mot illamåendet. Jag har ätit både Postafen, Calma och Lergigan som gravid. Lergigan hjälpte mig bäst. Det är helt ofarligt för barnet. Verkligen synd att lida i onödan! Och när du inte mår så illa kan det hända att ångesten släpper. Tänk på hur du mår när du är magsjuk, då är du säkert inte heller så glad och positiv och ser fram emot saker. Det enda man kan tänka på är att få må bra igen! Kram!

Jag vet, man kan verkligen få panik vid tanken på att man ska vara i det här tillståndet flera veckor.

Tycker också precis som "Samma här" att du ska prova Lergigan. Själv får jag påfrestande biverkningar av det, men det är nog ett undantagsfall. Tror medicinen fungerar bra för många.

Finner tröst i att kvinnor i alla tider har haft det så här, att det är vår lott och att jag nu ingår i den erfarenheten och att jag kommer att klara mig genom det precis som kvinnor före mig gjort. Får verkligen oerhörd respekt för alla kvinnor genom historien. Det stärker mig. 

Trots att jag redan varit gravid så läser jag på nu igen om vad som händer i de olika veckorna, det tycker jag är spännande! En sak som stod i förra veckan var att det är vanligt att få ångest pga hormonerna som stiger i kroppen nu, så det kan vara en anledning till att man har lite oroade tankar.

Jag kom förresten att tänka på en grej, som jag kan skratta lite åt nu nästan, men när jag var flera månader gravid, kanske halvvägs eller så, var jag supernojjig för att vi skulle få inbrott! Fattar inte varifrån det kom, jag smög i huset och lyssnade på konstiga ljud och var jätteorolig där ett par veckor. Vi bor i ett gammalt hus, och de kan så klart låta, men hör man då något man inte är van vid är det lätt att tro att det kan vara något särskilt. Vi hade inte heller så bra lås till två av dörrarna in i huset, så det kan ha bidragit en del.

Oj det lät verkligen som om att dina graviditeter har varit tuffa! Hur klarade du av det? Å hur klarade du av detta mer än en gång?

Jo jag tror att det är därför, så försöker tänka på allt jag tänkte på innan jag blev gravid. Alltså, hur jag längtade, funderade och verkligen ville vara gravid.

Jobbigt att du spydde av sin mans lukt. Jag tycker inte min sambo luktar illa men däremot klarar jag inte av hur våra hundar luktar. Klagar hela tiden på att dom luktar för j*vligt och min sambo bara luktar på dom och skakar på huvudet haha.

Jadu, undrar lite själv över det, men det hade gått fem år mellan gångerna och jag hoppades väl på att det skulle vara skillnad nästa gång- vilket det inte alls var för min del iaf.

Jag vet inte hur det gick, än idag får jag lite lätt ångest av att tänka på det, men barnen är ju värt det :)

Jag fick en annan medicin än nämnda här vid min andra graviditet, nu minns jag inte riktigt vad den hette, men den hjälpte något i alla fall i en kvart så man kunde få i sig något litet ibland. 

Jag försökte verkligen bara äta när jag än kände att jag var lite sugen på något och när som helst. Dvs mådde jag någon gång lite bättre tre på natten och det var frysta hallon jag ville äta så gjorde jag det.

Ja, det var verkligen hemskt, men är glad att jag klarade det.

Känner absolut igen mig! Men det är bara när jag mått lite bättre (nu vecka 19) som jag inser hur illa jag mått och hur förjävligt det är! Glädje och illamående går inte ihop, inte för mig i alla fall. För mig är det omöjligt att inte lida om jag mår illa. När man är trött kanske man dessutom gör misstaget att tro att man är lat eller har dålig karaktär, vilket också ger ångest. Så är det inte! Mitt råd är att bara försöka stå ut, släpp alla krav på dig själv. Det går över, men det är inte kul just nu.

Med första barnet hade jag även tankar om att något måste vara fel när jag mår så skit, både fysiskt och psykiskt. Allt gick ändå perfekt, på pappret var allt som det ska vara. Därför oroar jag mig åtminstone inte om det denna gång, det ger en liten lättnad. :)

Jag tror också på att vila under graviditeten om det känns rätt. Strunta i alla råd och lyssna på din kropp. Hang in there!

Jag känner likadant. Är gravid snart i v 11, vill ju ha barnet men har ett barn sen tidigare som fyller 12 i år. När jag fick honom sa jag "aldrig mer", tiden efter förlossningen var så kämpig. Psykiskt. Och en dålig relation jag borde ha avslutat långt innan. Vi separerade också väldigt tidigt. Och nu står jag här, 11 år senare, har träffat mitt livs kärlek (äntligen) och har bara tänkt på en karriär (som aldrig riktigt fick sitt genombrott) och är förvirrad och ångestfylld över hur jag ska klara detta; förlossningen, relationen till 2 barn och inte 1, om jag kommer ångra mig, om karriärmöjligheter kommer försvinna iom 2 barn (fick inge vidare support av mitt ex). Men mest så har jag ångest över testerna om 2 v. Jag har mått illa i 6 veckor i sträck nu. Från morgon till kväll, det tär. Är 39 och håller dessutom allt hemligt tills testerna blir gjorda. Är jättenervös och rädd. Och dessutom är boendesituationen lite krånglig. Tänk om barnet har fosterskador? Hur kommer jag må då, hur kommer jag reagera? Så jag har jättesvårt att glädjas åt det fantastiska att jag är så fertil att vi blev gravida direkt när mensen blev regelbunden efter att jag lagt p-pillrena åt sidan. Helt otroligt. Så det känns som att det är meningen på något vis.