Hur mycket umgås ni?
Hej! Jag har ett problem som jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Jag känner mig ensam. Jätteensam! Jag flyttade från Stockholm till en annan landsände, tillbaka till min födelsestad. Ungefär så här ser min sociala situation ut: Träffar ett par för detta kollegor som nu är mina vänner på aw eller filmklubb en gång varannan månad, promenerar med en före detta kollega en gång i veckan, tränar två gånger i veckan med densamma, träffar en barndomskompis på lunch hemma hos henne tre gånger om året, blir inbjuden till en barndomskompis, tillika granne tre gånger om året på födelsedagsfika eller söndagsfika. Tycker bra om dem jag träffar men saknar livet jag hade i Stockholm. Det gamla barndomsgänget vill bara ha mig med i grupp ? aldrig ensam. De tillställningar jag blir bjuden på är pubrundor och fester ? alltid planerat på förhand och sedan hör de av sig om jag kan tänkas hänga på. Så dem har jag faktiskt lagt på hatthyllan.
Skillnaden är att i Stockholm träffade jag de vänner jag har/hade ensam. Vi gick på operan, Wallmans salonger, promenerade, brunchade, hade playdates med barnen i parken, besökte museer, gick på träningskonvent, shoppade, gick på konserter, sålde saker på loppis, gick på restaurang, fikade, åt middag hemma hos varandra? Eftersom jag känner att jag har en mer jämställd relation med dessa kompisar lägger jag mycket tid (och pengar) på att träffa dem. Det blir säkert fem resor per år för att besöka dem.
Jag håller på att spricka. Till problemet: Sambon tycker att jag ställer för höga krav på livet. Att alla människor i min ålder (43) för det mesta är hemma och att det är normalt att ha ?bara? kollegan från förra jobbet att träffa lite då och då. Och att de där tre träffarna per år är vad man kan förvänta sig. Men det vänder sig i magen på mig. Mitt liv pågår här och nu. Jag är inte ute efter flashiga saker som att gå på dyra konserter även om det lät som det. Jag älskar att göra grejer, uppleva kultur och framförallt att uppleva saker tillsammans. Han tycker bara att jag beter mig som en fjortis.
Till frågan: Hur mycket hittar ni på? Ni som liksom jag har barn i åldrarna 4-10, är i min ålder och jobbar heltid. Är jag helt galen? Är jag rentav en bortskämd ungjäkel som borde nöja mig med de kontakter jag har?
Sist men inte minst: Jag HAR försökt att bjuda till. Det gamla kompisgänget kommer jag ingenstans med. Trots att jag berättat hur jag känner och vid flera tillfällen försökt få till en aktivitet på tu man hand och som inte alltid omfattar ett gäng på puben. De två barndomskompisar som jag nämnde har det 8 av tio gånger varit jag som föreslagit saker. Nu har jag tagit ett steg tillbaka och därför ser det ut som det gör vad gäller frekvensen på träffarna. Så har det varit de senaste två åren.
Snälla hjälp mig! Vilket socialt liv kan ses som normalt för en heltidsjobbande, småbarnsförälder, frisk, i en större stad boende 43-åring?
/desperat