Jag är 20 och min sambo 27 och vi väntar vårat första barn. Eftersom jag har studerat så har jag inte haft så mycket att bidra med ekonomiskt mer än det jag jobbat på kvällar och helger. Nästan allt jag har fått i lön har gått rakt in i hushållet så jag har bidragit med det jag har haft. Det är något vi kom överens om för att det skulle bli rättvist eller vad man ska säga. Jag har fått hjälp av mina föräldrar med kläder, mobil, glasögon och sånt. De har erbjudit sig att hjälpa till med boendekostnaden flera gånger men min sambo har tackat nej. Tjänade såklart mer i somras, men hade en årsinkomst på ca 63 000. Om jag har fattat rätt innebär det att jag hamnar på grundnivå vilket är 250 kr/dagen. Har du skyddat din sgi så får du ju det beloppet istället. Hittar du ett jobb efter du har studerat klart så hinner du antagligen jobba ett ganska bra tag.
Min sambo lät mig bestämma helt själv huruvida jag ville behålla barnet eller inte och var ganska noga med att inte försöka få mig att göra det ena eller andra. Självklart pratade vi om det men han kände att han inte ville tvinga mig till något. Han har alltid velat ha barn så han är såklart jätteglad. Är i vecka 33+4 idag. Vi diskuterade självklart ekonomin eftersom det hänger mycket på honom. Han har alltid sagt att detta är något han vill och att ekonomin inte är något problem. Han står ju för det mesta ändå så han ser det inte som något problem att han ska bli pappa. Han har utretts lite halvt och fått svaret att han antagligen inte kan få barn det naturliga sättet så för honom är detta jättestort. Barn har alltid varit väldigt viktigt för honom och han har levt med tron att han inte kan få några så att bli pappa väger tyngre än hur det blir ekonomiskt. Nu är det ju inte så att det finns någon risk att vi får det så knapert att vi inte kan överleva, mer att vi kanske inte kan planera ledigheten så som vi egentligen vill, inte kan lägga pengar på onödiga saker osv. Han vill gärna gå ner på deltid och vara föräldraledig några dagar i veckan, så han är t.ex hemma två dagar betalt och jag är hemma hela veckan men bara tre dagar betalt men det blir svårt ekonomiskt eftersom jag inte har så mycket. Vi har sparat lite iaf så det kanske går att göra så nån månad.
För oss har det alltid varit viktigare att vi har råd att leva, betala räkningar osv både innan och med barn, inte vem som betalar vad. Min sambo visste ju för flera år sen innan vi flyttade ihop att jag inte hade så mycket att bidra med mer än några tusenlappar i månaden. Men det är ju något vi kommit överens om, att jag bidrar så mycket jag kan.
Visst förstår jag att din sambo kan känna en stor press om han ser det som att han måste försörja både sig själv, dig och ett litet barn. Nu vet jag ju inte hur mycket du kommer få men det behöver ju absolut inte bli så om du har en ok sgi. Ni kan ju kolla upp ungefär hur det kommer se ut ekonomiskt så kanske han ändrar sig.
