Mammaledig i coronatider.

Till en viss del så gör jag det.

Jag har tre kämpiga graviditeter i bagaget. Vår son kom i v.25 2017 och dog efter 10 dagar. Graviditeten efter var jag sängliggandes från v. 15 pga risk för förtidsbörd och vår dotter dog i min mage i v.25.

Jag själv höll på att dö efter då jag fick en mycket allvarlig livmoderinfektion men tack och lov så återhämtade jag mig.

9 månader senare blev vi gravida och jag var sängliggandes från v.15 tills vår dotter kom. Hon föddes för tidigt i v.34+1 men mådde bra. Däremot höll jag på att dö dö jag fick en blödning i buken. Jag akutopererades och låg på IVA i tre dagar innan jag fick komma till neo och vara med min sambo och dotter.

De första månaderna höll vi oss hemma pga rädsla för RS och sen slog Corona till som vi även åkte på, men allt gick bra. Lillan blev inte ens dålig, lite feber men annars allt bra.

Jag har i princip vart hemma de senaste 2.5 åren och jag tyckte det skulle bli så skönt att få röra mig obegränsat, men ödets ironi när en pandemi slår till.

I början var vi mest hemma, eftersom vi även blev sjuka men nu när vi är friska så är vi ute mycket. Man får ju vara ute och utan promenaderna så hade jag blivit knäpp. Jag träffar vänner utomhus vid lekparker så deras barn som är äldre kan få leka. Däremot går vi bara på långa promenader om det är mycket folk vid lekparkerna.

Du känner inte att du kan vara ute mer och ta promenader med dina vänner ?

Det kan ju vara rätt skönt när man är nere också. Jag har ingen förlossningsdepression men jag hade en depression 2012 och promenader var som lite terapi, frisk luft och rensa huvudet

Oj jäklar vilken resa du har varit med om, beklagar att de två första graviditeterna slutade som de gjorde!

Ja det är verkligen ödets ironi minst sagt!

För min del så förstördes ju bilden av föräldraledigheten av förlossningsdepressionen och det som jag ändå liksom såg som en räddning i det var att jag skulle få träffa kompisar och komma hemifrån lite, att kunna åka hem till en kompis och bara umgås. För visst ses vi på promenad, men det har inte den där mysiga avslappnade känslan som att få krypa upp i soffan hos en kompis och bara slappa om bara för en stund.

Har en gammal jobbarkompis som är mammaledig också och vi hade ju tänkt att vi skulle kunna komma till varandra och fika och mysa, men ja det går ju sådär just nu, vi får köra på promenader.

På ett ungefär, minus depressionen. Fick min bebis för fyra månader sen och har väl egentligen mått bra hela tiden. Men känner inte så många i staden jag flyttat till utan hade tänkt att jag väl kommer lära känna någon i en fldgrupp eller på babysång eller i parken eller något annat... som är inställt nu...

Så atteh, isoleringen känner jag av. Träffar ingen förutom mannen och bebis, vilket man blir lätt galen av - jag sjunger eller pratar bebisspråk konstant haha.

Japp, samma här. Men inte heller depression. Min kille är 6 veckor. Har helt plötsligt blivit mer intresserad av grannarna haha

Man får vara tacksam över att det är sol så man kan gå promenader ute utan att det är hemskt jobbigt väder.

Promenader är ju ok, du kanske kan lägga ut på Facebook (brukar finnas områdets grupper där man bor) och fråga om det är andra som är lediga och vill gå på promenad ute med dig? Det tänkte jag göra snart. Vi behöver lite mer rutin bara!

Typ samma här, fast utan depression. Mitt barn är två och vi flyttade en månad innan coronans inträde, så vi känner inga här, barnet har inte börjat på förskolan än, finns inga föräldragrupper, vi bor rätt avsides, jag har inte körkort och vågar inte åka kollektivt... så jag märker kanske framförallt att mitt barn inte tycker det är så roligt att bara vara hemma/gå en promenad två-tre gånger om dagen, utan att träffa någon annan än sina föräldrar. Och att se hen vara så uttråkad gör att jag mår dåligt och bli stressad över det. Dessutom hade jag helt andra planer för min föräldraledighet (som började samtidigt som coronan) som alla gick i stöpet, så att bara gå hemma och känna dagarna gå ihop i varandra utan någon koll på veckodagarna är rätt trist.

Jag känner absolut med dig!

Jag håller på att bli galen hemma, har också kämpat med förlossningsdepression. Jag fick min dotter i december 2019. Hon är 7 månader idag. Jag har haft turen att varit frisk och kunnat träffa min föräldrar iallafall under den är pandemin. Vet ärligt inte hur jag hade klarat det annars. Mår bättre idag men kan få ordentliga dippar ibland då jag bara måste vara själv och få gråta ut. Det är inte lätt men det blir lättare har jag känt. Men inte kunde jag tänka mig att det skulle vara så här tufft. Förstabarnsförälder.

Jag saknar att få gå ut och träffa min vänner, att gå ut och äta, dansa, allt som jag gjorde innan. Men pga av pandemin så vågar ingen ses...

lycka till kram