Vad göra i situation med bonusbarn...

Ja, du borde nog överväga att lämna.

Din son ska inte behöva ha det som han har det, en dag blir han vuxen och han kommer minnas. Och har du otur så kommer han att ställa dig mot väggen och fråga VARFÖR,
Utöver det kan hans självförtroende gå totalt i botten och det kan resultera i att han antingen blir en försiktig, osynlig liten själ eller att han tar revansch med buller och bång. Vilket kan innefatta droger, eller andra destruktiva saker.

Låt inte detta fortgå.

Ja det har verkligen eskalerat på senare tid och är rädd för att barnen är för stora och att skadan redan är skedd :( har tänkt hela tiden att "syskonbråk" förekommer alltid men nu när min son börjat uttrycka sig så förstår jag att situationen är annorlunda. Jag försöker att i princip ALLTID ta min sons parti men då blie bonusbarnen sura och vänder situationen emot mig och ställer mig mot väggen och blir arga/ledsna över att jag "alltid" tar min sons parti, deras mamma kan tex diskutera med mig att jag inte får göra skillnad på barnen m.m. Det är synd om dom som måste bo vv-vecka. Har inget stöd från mannen förutom att jag ska prata med hans barn och reda ut varför dom är ledsna medan mannen tycker han kan gå in och uppfostra min son för han måste ju lära sig..som mannen kan uttrycka sig.

När jag skriver det här inser jag hur hemsk situationen är :(

Mannen tycker också att min son har ju sina vänner ifred vv-vecka så när hans barn kommer måste ju dom också få tid med vännerna....

Jag håller med, är förhållandet med mannen inte på topp bör du lämna, för din sons skull. Han ska inte behöva må dåligt i sin hemmiljö.

Ni kanske ska prova på särboförhållande om du och mannen inte vill göra slut direkt? Då kan ni träffas enbart hans barnfria veckor och ni kan välja om han ska besöka er eller du honom.

Hur är relationen mellan din son och din sambo?

Ja tanken har slagit mig att skaffa en lägenhet också som fristad på nått vis. Vi bor i hus nu. Men det blir så mycket kostnader då vi står på olika delar i vårt gemensamma hem så alternativet är i princip att vi säljer huset eller att han köper ut mig. Ingen har råd att bo här ensam..

Relationen mellan mannen och min son är bra, han är den enda pappan han har. Men vv-vecka betyder han i princip ingenting för mannen liksom våra gemensamma barn. Han har så dåligt samvete för de två äldsta att det drabbar oss alla.

Hur gamla är dessa styvbarn?
Din son är 12?

Hur länge har ni varit ett par? Hur gamla är era gemensamma barn? Finns din sons pappa med i bilden?

Se det inte som syskonbråk, din son är inte syskon med de äldre barnen. Även om det var er förhoppning att det iaf skulle kännas så. 
Var din son med i deras gemenskap i början? Eller har han alltid varit utstött? (Förlåt att jag är krass, men jag tror det är nödvändigt.)

Så hans barn ställer dig mot väggen för att du försvarar din son, och din man håller med dem. Och som att det inte vore nog så kommer deras morsa och ställer krav på dig???
Deras mamma ska bara tiga. Punkt fucking slut.

"Barn" i tonåren väljer själva om de vill bo vv eller inte. Så det är inte synd om dem.

Åh herregud så upprörd jag blir när jag läser det du skriver!!!

Din man verkar vara född utan innehåll där hjärnan brukar sitta. Förlåt mig, men hur orkar du leva så???

Har frågat sonen rätt ut om han vill att vi flyttar till eget och då svarade han att han vill att dom ska flytta för dom är så elaka.. :( han älskar huset och sitt rum, sina syskon och familjelivet vi alla lever vv-vecka men något händer när dom kommer. Det är som att hela livet omkullkastas och dom kommer i första hand. Oavsett liksom. Var till och med tvungen att hämta hans ena barn som missat bussen hem när jag var på stan så jag missade mer än halva min sons fotbollsmatch. För inte kunde hans son vänta med kompisarna eller gå till mamma. Det var ju pappas vecka och han var borta på jobb..

Tack! Började gråta av ditt svar. Mår så otroligt dåligt över detta och känner mig såå låst :(

Ska försöka svara så gott jag kan..

Bonusbarnen är 14 och 16. Min är 12, ja. Våra gemensamma är 5 och 3. Vi har varit ett par i 10 år. Min sons pappa finns inte i bilden.

Det har gått och går i perioder med att vara utstött. När det inte finns kompisar i bilden så funkar dom bra ihop, sover med varandra på helgerna och delar intressen. Vilket också gjort att jag tvekar på vad detta egentligen är.. Men det är egentligen hans mellersta och min som klickar bäst. Nu hade dock min sons flickvän blivit kär i mellersta bonusen vilket såklart kändes oerhört traumatiskt för min son, att bli bortvald. Finns liksom inga gränser i något. För mellersta sonen är då väldigt snabb på att "paxa" henne på nått sätt som för mig är oerhört motbjudande. Som att markera revir på nått sätt. Den äldre är väldigt mycket för att märka ord, påpeka fel och ifrågasätta typ ALLT min son säger för han vet ALLT och enligt honom är min son en lögnare vilket han också kan skrika om de bråkar och jag försöker medla. Hans attityd gentemot min son är inte bra alls. Det är väldigt elaka kommentarer och tillrättavisningar. Han får också sonens vänner att haka på.. Det blir bara värre ju äldre dom blir. Mannen är knappt delaktig i det som sker. Ibland brukar jag tyvärr tänka att dessa 2 barn kommer få det riktigt tufft i livet med deras approach, som att de saknar empati och världen kretsar kring dem..

Har sagt till min man att han får ta diskussionen med deras mamma men det händer inte mycket där heller så jag har försökt att bara ignorera henne. Men hon stärker ju såklart dem i deras åsikter vilket leder till att min man försöker vara barnen ännu mer till lags för att dom inte ska flytta till mamma på heltid. Vilket jag tror att allt detta bottnar sig i. Mannen ser det som en förlust mot mamman om dom flyttar härifrån. Det har aldrig varit på tal med något annat än vv-vecka för dom trivs ju såååå bra här..

Ta kontakt med socialtjänsten är mitt råd. Din son kommer inte att klara att hålla masken och anmäler inte du så kommer skolan att göra det. Kanske inte nu, men det kommer ske.
Din pojke mår skitdåligt!

Du var INTE INTE tvungen att hämta hans unge. Din sons match var viktigare än en tvär unge som inte kunde vänta. Gör aldrig om det. För din sons skull. Han kände garanterat att du valde bort honom. Och (FÖRLÅT) det gjorde du. För att inte stöta dig med en sur styvunge. Eller en tjurig man... eller för den delen hans ex.Det förvånar mig att du kallar dem för bonusbarn när de är allt annat än en bonus i ditt liv.
De är en pina i din sons liv. 

Det där med flickvännen.. jag vet inte vad jag ska säga. Visste inte att barn hade romantiska förhållanden..antar att jag är passé när det kommer till det. (Mina barn är vuxna och jag är 50+) Men jag lovar dig, jag har stor erfarenhet av när barn mår dåligt i en familjekonstellation.

Dina styvbarn är elaka mot din son. Det är inte ok någonstans. Så kan han inte ha det.
Din man kommer inte ta någon diskussion med deras mamma... det vet du nog.

Stackars dig, stackars din son framför allt.

Som jag skrev från början... detta kan förstöra hans liv. När sanningen kommer ikapp honom när han blir äldre vet du inte vilket sätt han kommer att döva sin ångest på.
Droger är ett helvete, fråga mig... jag vet.
Droger är ett effektivt sätt att lindra ångest.

Se till att din son inte tar till det.

Jag har inga barn själv men jag bodde med en man som har två barn varannan vecka och även vi hade problem. Problemet där var att pappan, precis som din partner, hade så dåligt samvete att han satte barnen på en piedestal och lät dem bete sig hur som helst utan konsekvenser (exempelvis slå min hund med pinnar). Jag sa åt honom att han måste säga till barnen, men han var för feg för att ta den fighten då han var rädd för att de skulle vilja flytta till mamman. Således var han gränslös med 4- och 6-åringen. Eftersom jag inte fick något gehör fann jag ingen annan lösning än att lämna. Jag skulle aldrig kunna låta min hund fara illa för att han inte kunde ta ansvar som pappa och uppfostra sina barn.

Med det sagt - vad jag vill komma fram till är att du borde ställa ett ultimatum. Antingen får han se till att sätta gränser för sina barn och inkludera sitt barn även varannan vecka (precis som han säkerligen ställer krav på att du ska inkludera hans barn när de är hos er), eller så får du lämna honom. I detta fall är det faktiskt han som gör skillnad på barnen, så fråga honom hur det hade känts om det vore omvänt och om det var du som gjorde skillnad på dina och hans barn (ibland behöver man sätta saker i ett annat perspektiv för att de ska förstå problemet). Är han inte villig att möta dig halvvägs och i alla fall se till att hans barn inte behandlar din son illa - säg då att du tänker flytta. Förklara att du inte kan acceptera att din son far illa i sitt eget hem.

Jag förstår att en sepration kan vara jobbig både praktiskt och emotionellt, men det i förhållande till din sons och ditt lidande om ni blir kvar i denna situation. Jag hoppas att du har ork att stå på dig. Annars får du finna ork för din sons skull.

Som andra säger, gör vad du kan för att skydda ditt äldsta barn. Hur är relationen mellan vv-barnen och deras småsyskon? Hur är relationen mellan din son och småsyskonen?  Hur påverkas de små av stämningen i familjen?
Ingen mår bra av att växa upp i en sån miljö. De små ser och hör hur de äldre behandlar varandra, de ser och hör hur ni vuxna hanterar konflikter. 

Familjeterapi kan vara en del av lösningen för er, oavsett om ni separerar eller inte. Du och din man måste ju kunna samarbeta även då. Hur tror du att relationen mellan din son och din man kan bli om ni separerar, han är ju den enda pappa han har. Kommer din man att strunta i honom då, kommer din man ge din son skulden för separationen?

Jag förstår inte varför du tvekar. Ditt äldsta barn mår skit, du mår tydligen inte heller så himla bra, klart du ska lämna honom, nu. Sätt dig under helgen och gör en plan för vad du behöver, antagligen inte mer avancerat än att hitta ett annat boende. Ta vad som helst till att börja med, du kan alltid flytta en gång till sedan när du hittar något bättre. Men du måste prioritera ditt barns och ditt eget mående!

Jag blev själv mobbad i mitt eget hem, hade ont i magen när jag gick hem från skolan. Sommarloven var vidriga och jag bara längtade efter den fristad som skolan var för mig.

Jag höll mig hemifrån så mycket jag bara kunde, tillbringade hela kvällarna på det lokala biblioteket, tog cykeln ut i skogen där jag låg på en filt och läste. Jag gömde mig helt enkelt från min familj.

När det blev dags att söka till gymnasiet valde jag inte efter vad jag egentligen ville läsa utan sökte en linje som innebar att jag skulle vara tvungen att flytta till annan ort. Allt för att slippa min familj.

Nu är jag vuxen och har två egna barn. De känner knappt sina morföräldrar och sina mostrar och morbror träffar de kanske två gånger om året. 

Så ja, jag tycker att du ska lämna din sambo och ta din son ur denna giftiga miljö innan det är alldeles försent. Låt honom få ett hem där han kan känna sig trygg. Han ska inte behöva bli mobbad i sitt eget hem. Hemmet ska vara en fristad.

Nu verkar det ju dessutom som att styvbarnen håller på att ta hans kompisar ifrån honom, du inser väl vilken ångest det innebär för din son? Inte nog med att han ska ha ont i magen inför att dessa individer ska göra honom illa varannan vecka, nu ska han oroa sig för att bli lämnad av sina vänner! Stackars barn!!!!

Missade att det finns gemensamma barn med i bilden. Det komplicerar ju det hela till viss del men faktum kvarstår: du måste skydda din son!

Min dotter bodde med sin pappa efter vår separation, när hon var nio år flyttade han ihop med en ny kvinna som hade två barn. Den nya kvinnan var korrekt men kall mot henne, hon prioriterade sina egna barn och tog alltid deras parti. Tyvärr var hennes pappa svag och försvarade inte henne. Hon kände sig ensam i familjen och började må dåligt. Jag anade att det inte stod rätt till men visste inte att min dotter hade det så jobbigt som det faktiskt var hemma, hon är blyg och tystlåten och dessutom lojal mot pappan så hon berättade inte. Hon började skära sig själv och utvecklade svår social fobi, när hon var 15 flyttade hon till mig och sedan dess har vi haft en lång svår väg att få hennes liv tillbaka. Hon var nära att lyckas med ett självmordsförsök förra året. Hon kommer kanske att lida av psykisk ohälsa resten av sitt liv pga sin kärlekslösa barndom och jag ångrar bittert att jag inte gjorde mer för att rädda min dotter.

Din son har bara dig, du måste prioritera honom! Ta med småsyskonen och skapa en egen liten familj, huset får säljas, ni kommer att må så mycket bättre i en lägenhet där ni kan känna er trygga och han slipper bli kränkt. Du har ett stort ansvar som mamma att skydda din son, svik honom inte!

Min dotter bodde med sin pappa efter vår separation, när hon var nio år flyttade han ihop med en ny kvinna som hade två barn. Den nya kvinnan var korrekt men kall mot henne, hon prioriterade sina egna barn och tog alltid deras parti. Tyvärr var hennes pappa svag och försvarade inte henne. Hon kände sig ensam i familjen och började må dåligt. Jag anade att det inte stod rätt till men visste inte att min dotter hade det så jobbigt som det faktiskt var hemma, hon är blyg och tystlåten och dessutom lojal mot pappan så hon berättade inte. Hon började skära sig själv och utvecklade svår social fobi, när hon var 15 flyttade hon till mig och sedan dess har vi haft en lång svår väg att få hennes liv tillbaka. Hon var nära att lyckas med ett självmordsförsök förra året. Hon kommer kanske att lida av psykisk ohälsa resten av sitt liv pga sin kärlekslösa barndom och jag ångrar bittert att jag inte gjorde mer för att rädda min dotter.

Din son har bara dig, du måste prioritera honom! Ta med småsyskonen och skapa en egen liten familj, huset får säljas, ni kommer att må så mycket bättre i en lägenhet där ni kan känna er trygga och han slipper bli kränkt. Du har ett stort ansvar som mamma att skydda din son, svik honom inte!

Men herregud, separera! Usch, jag fixar verkligen inte bortskämda snorungar...

Din son vantrivs.
Vad du måste göra är att skaffa ett eget boende för dig och din son. Din son ska inte behöva bo med bonusbarnen
Om du ska lämna relationen har jag ingen åsikt om.

För det första så måste du sluta upp med att hjälpa din man att curla hans barn. Du skulle inte åkt och hämtat hans barn överhuvudtaget utan du skulle spydigt sagt åt din man att hans unge dööööör inte av att vänta. Samma sak när det kommer till allt annat. Nu kanske mitt råd inte är det mest konstruktiva i boken men jag känner lite när jag läser lite mellan raderna att du är för mesig. Du borde bli mycket mer bitchig, stå upp för din son och era gemensamma barn och det med råge. Ingen ska mobba ditt barn och gör dom det så ska du hugga, beter sig hans barn illa mot din son så ta konflikten. Håller barnens mamma på och muckar så be fanskapet att dra dit pepparn växer.

Förstår verkligen om du vill separera och det måste du kanske göra för dina barns skull men om man ska hitta en mellanväg innan det. Det här med att hitta en egen lägenhet är väl också en bra idé men samtidigt så kan jag bli lite trött på att det hela tiden är dom sk snälla som ska fly med svansen mellan benen. Spontant så borde väl en mamma med två små barn plus en ung tonåring som bor på heltid ha ett större behov av en villa än en lam farsa som har två stora tonåringar varannan vecka? Du kan inte sabba deras umgänge men vem är det som säger att dom måste komma och bo hos er? Det kanske är din karl snarare som borde skaffa sig en liten lägenhet där han varannan vecka kan sätta sig med dom och curla på bäst han vill istället? En tanke bara.