Tror han misstolkat begreppet offerkofta
På senare tid har min mans argumentationsteknik i mångt och mycket gått ut på att hävda att jag bär offerkofta. Jag har börjat att noga tänka igenom vad jag säger och känner att han helt misstolkat begreppet.
Som exempel. Han gör efterrätt. Det skulle bli bottnar över efter att han skurit ut det han skulle ha. Toppen, tyckte jag och meddelade att jag ville ha dem för att göra dammsugare. Strax efter bestämde han att ändå göra mindre bottnar. "Aha, men då blir det inget till mig att göra dammsugare med", svarade jag. Genast bemöttes det med OFFERKOFTA!
Om jag säger att jag upplever att han attackerar mig som person mer än det jag gjort, svarar han OFFERKOFTA!
Om jag tröttnar på kritik och klargör att han får sköta vad det nu är, svarar han OFFERKOFTA!
Om vi pratar om något som jag upplever jobbigt utanför vår relation, bemöts också det med OFFERKOFTA!
Han tycker att det är jätteskoj att skämta om min så kallade offerkorta. Frågar ofta om den inte kliar eller hur många jag har i garderoben egentligen.
Jag vet att jag lätt tar åt mig av kritik personligen, men jag försöker verkligen att inte hamna i "jag är så dålig", eller "jag är så dum", eller liknande.
Så hur bemöter man nån som fastnat i att vråla offerkofta hela tiden?
