Oplanerat gravid - han vill inte

Vi kom fram till att abort var rätt beslut då även vi blev oplanerat gravida. Jag pluggade fortfarande och vi bodde för tillfället på olika orter. Vi ville vänta några år med barn och få leva några år fritt med fast jobb och hus och ha pengar över till nöjen. Familjeplanering är en väldigt bra sak vi har här i Sverige. För oss gjorde det så att vi slapp ha det kämpigt ekonomiskt och att jag skulle leva på minsta föräldrapenningen. Och att vi kunde leva våra liv som vi ville. Sedan var det en svår sak att göra, men det var ändå rätt för oss. Vi kände att ett barn ska vara efterlängtat och älskat från första stund. Inte något man behåller bara pga av att man blev oplanerat gravid. Men det är ju våra känslor. Det är ju du själv som bestämmer.

Blev gravid med min pojkvän för några månader sedan. Det var planerat, men när jag väl var gravid så ändrade vi oss. Vi insåg att vi har varit tillsammans alldeles för kort tid och att vi är så unga och inte har hunnit utbilda oss än eller jobbat tillräckligt. Samt att den ekonomiska delen inte är nog stabil för ett barn och inget bra boende heller. Vi insåg helt enkelt att vi var för unga och att vi inte är redo på något sätt alls för barn än. Jag vet inte ens hur vi kunde inbilla oss att vi skulle skaffa barn. Typ allt talade för abort.

Vi funderade ändå i några dagar, för att liksom tänka igenom allt ordentligt. Vi beslutade oss ändå ganska snabbt för att göra abort så ringde och bokade en tid för det. Ville inte dra ut på det, för det var väldigt viktigt för mig att göra aborten så tidigt som möjligt. Annars hade jag aldrig klarat av att genomföra det, rent mentalt.

Gjorde abort i vecka 6 och min pojkvän följde med. Fick sedan ta resterande tabletter med mig hem och göra en hemabort. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag trodde att det skulle droppa ut en minimännsika, att jag typ skulle se armar eller något läskigt, men ingenting sådant och det är jag glad för. Hade bara ont en kort stund efter de första tabletterna hemma. Smärtan var ändå hanterbar och den gick över ganska fort. Sedan hade jag inte ont något mer alls, utan bara blödde i lite över 2 veckor.

Kom lite småklumpar då och då men inte speciellt mycket för att vara en abort. Trodde ett tag att graviditeten inte hade avbrutits, eftersom att jag också hade mått illa och kräkts en vecka efter aborten, då jag fortfarande blödde. Ett graviditetstest visade dock senare att graviditeten hade avbrutits.

Jag kan säga att jag var orolig, ledsen och grät innan jag skulle genomföra aborten. Dagarna innan. När jag väl hade gått igenom det så försvann allt sådant och jag har inte varit ledsen eller något efteråt. Visst har det väl känts lite grann, men inte mer än så. Så för mig var oron och ledsamheten som störst innan jag ens hade gjort aborten, sedan försvann det. Trodde ändå aldrig att det skulle gå såhär bra.

Det här är ju dock bara min erfarenhet och mina känslor. Du måste själv besluta vad du ska göra. Om det går, försök ta ett gemensamt beslut med pappan. Går det inte så är det du som beslutar helt hur det blir. När jag läser det du skriver så låter det inte riktigt som att du egentligen är sugen på ett till barn, du vill bara slippa göra abort. Jag tycker att man ska behålla ett barn för att man verkligen vill, inte bara för att man vill slippa göra abort.

Blev oplanerat gravid när vi nyligen träffats. Abort var enda alternativ enligt honom, och mig med. Men när jag snart skulle sövas (vägrade medicinsk abort efter att ha läst massa skräckhistorier om smärtan, och jag var rädd för ptsd från en våldtäkt), fick jag panik och ångrade mig. Vi behöll barnet. Är idag gifta med fjärde barnet påväg. Båda utbildade med bra jobb. Villa. Årliga resor. O.s.v. Men när jag blev gravid var han timmis och jag student... Men då var vi i alla fall ett par och hade planer på att flytta ihop, ingen hade barn sedan innan. Men nej, behålla var inte alls första tanke för någon av oss.