Otroligt svårt steg
Hej
I en relation som inte fungerar, utan kommunikation o full av kränkningar, Sedan så länge att det är etablerad vardag. Två yngre tonårsbarn. Ett liv uppbyggt med fungerande bra ekonomi stort hus med bekvämligheter o allt materiellt och praktiskt på plats. I Stockholm där bostadssituationen är blä. Barn med särskilda behov så väldigt mycket praktiskt måste fungera som man normalt inte behöver väga in för att själv kunna ha ett fungerande arbete osv.
Praktiskt fungerar det väldigt mycket för att jag styr upp och planerar och ger mannen uppdrag typ. Infernaliskt trött på att ha den rollen och leva med en som inte tar ansvar. Och även riktar skit på mig i detta.
Relationen är paj och Kommer aldrig bli vad jag önskar.
Men kommer nog aldrig ta steget ut heller.
Hur kan det känna so bli så låst? Omöjligt känns det. Gillar allt i livet utom den lilla detalj att förhållandet är helt kaputt.
Lyssnar gärna om någon har tankar kring en sådan situation. Kanske kan ge någon annan vinkel än jag själv hittar. Vilse,