Barn som får tassa på tå för förälder?

Dåligt och kommer upprepade gånger även i vuxenlivet bli påverkad av det.

Det har jag gjort och det har präglat hela mitt vuxenliv och har inte kunnat ha en vettig relation med en partner eftersom jag har fortsatt anpassa mig och tassa på tå. Hamnat i våldsamma och dysfunktionella förhållanden

Påminner om att växa upp med en missbrukande eller våldsam förälder. Där man blir väldigt bra på att känna av situationer och anpassa sig.

Har man tur kan man vända det till något bra, men påverkad blir man absolut!

Som barn trodde jag det var normalt tyvärr .... mådde jättedåligt av det ont i magen och orolig jämt.

Allt blev bättre, för båda föräldrarna också, när de skiljdes.

Men skadan var redan skedd tyvärr och det har påverkat hela mitt liv negativt.

Jag hade det precis så och idag är jag en vuxen som inte vågar göra mig hörd, ha en egen åsikt. Jag vill göra alla till lags och är livrädd för att göra fel.

Minsta fel hemma ledde till att man inte kunde sitta på en stund.

Jag hade det precis så och idag är jag en vuxen som inte vågar göra mig hörd, ha en egen åsikt. Jag vill göra alla till lags och är livrädd för att göra fel.

Minsta fel hemma ledde till att man inte kunde sitta på en stund.

Vill förtydliga mig lite: Menar inte där ett barn blir misshandlad fysiskt utan att barnet får tassa på tå så inte föräldern blir arg? Hur påverkas barnet av det?

Precis så som jag skrev... fanns ingen fysisk misshandel när jag växte upp...

Får jag fråga på vilket sätt har det påverkat dig?

Svårt att knyta an till personer

Kan inte lita på någon

Underlägsen i relationer

Är rädd för konflikter

Ständigt problem på jobb, byter ofta

Orolig jämt än idag

Plus en massa olika saker

Min bror är så osäker att han dövar sig med alkohol för att fungera.

Man mister hela sin trygghet man borde fått som barn tyvärr .... irrar mest runt och hittar inte rätt.

Skapat ett flyktbeteende och osunda relationer med människor över lag

Det går inte att säga med så lite information. Givetvis mår barn bra av kärleksfulla, stabila, trygga och tålmodiga föräldrar. Men samtidigt så händer livet: även föräldrar blir sjuka, deprimerade, eller behöver hantera svåra livssituationer. Det måste inte vara en katastrof för barnet.

Det kan finnas andra vuxna i barnets liv som kompenserar och barn är förstås olika känsliga och har olika förmåga att hantera sådana situationer. Att ta hänsyn till en förälder och tassa på tå, kan i rätt situation och med rätt stöd, vara en berikande och lärorik situation som bygger starka och motståndskraftiga individer. Tyvärr kan det lika gärna vara en toxisk och destruktiv upplevelse. Oftast ligger det väl någonstans mitt emellan.

Det påverkar på så sätt att man blir väldigt försiktig. Man blir expert på att läsa av stämningar, men ibland kan föräldern bara explodera av ingenting och då är det svårt att läsa av. Man lägger band på sig själv, i värsta fall blir man hämmad i sin egen känslomässiga utveckling. 

Vet en person med psykisk ohälsa (blev av med vårdnaden till slut), där barnen reagerade olika. Ett av barnen blev väldigt osams med föräldern till slut och vägrade bo där över huvud taget. Deras relation är för evigt skadad, men barnet var i alla fall så pass starkt att hen vågade säga ifrån. Yngre syskonen har reagerat med att tassa på tå, det yngsta barnet har i princip aldrig vågat säga vad hen tycker eller vill, utan checkar av på föräldern först, vartåt det blåser, innan hen svarar. Oftast svarar hen att det inte spelar någon roll (om det fanns ett val) för det blir ändå det föräldern vill i alla fall. Tack och lov har dessa barn nu enbart begränsat umgänge med denne förälder. 

TS, du skulle kunna gå in och läsa på kuling.nu, ett forum för barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Där man kan läsa berättelser från barn, så får man en bild av hur en del har det. Väldigt intressant. 

Bland mig och mina tre syskon:

Dåligt självförtroende
Konflikträdsla
Manipulativ
Sociala problem
Häver ur sig dumma saker för att bli sedd
Svårt att få något gjort (eftersom vana att få kritik för allt)
Inga barn i vuxen ålder
Inga vänner
Alkoholproblem
Ätstörningar
Kriminalitet
Förhållanden med misshandel
"Sälja" sex mot att ha en vän
Svårt att få jobb trots fin utbildning ( sociala svårigheter- anställningsintervju).

Alla mådde psykiskt dåligt på olika sätt och var mer eller mindre störda när vi flyttade hemifrån och kommer vara det livet ut (men inte lika mycket)

Måste bara säga att jag aldrig lagt någon skuld på mina föräldrar... jag tror de gjorde sitt bästa efter förmåga. Känner heller ingen bitterhet mot dem.

Nu är båda döda men vi hade sporadisk kontakt genom åren som fungerande bra.

Däremot såg jag till att mina barn inte var ensamma med min mamma en sekund. För att skydda dom i alla fall

Det är oerhört skadligt för barn att behöva tassa på tå hela tiden. Då lär de sig inte att ta för sig och blir lätt överkörda senare i livet. Detta är inte samma sak som att lära barn hänsyn. Det ska man göra. Det är heller inte samma sak som att föräldrarna förlorar tålamodet ibland. Trygga barn kan ta sånt. Men barn som ständigt måste gå på tå, eller har oberäkneliga föräldrar, eller föräldrar med psykisk ohälsa, blir otrygga.

Det hämmar också barnens utveckling. Barn som ständigt måste anpassa sig för att föräldern inte ska bli arg, som har föräldrar som blir arga för minsta lilla, vågar aldrig pröva sina vingar. Vågar kanske aldrig ha en egen åsikt. Precis som många har skrivit här. För att inte tala om hur mycket det skadar barnens självkänsla.

Uppväxt så och det har skadat mig ENORMT! Att inte känna sig trygg och säker i sitt eget hem leder till en rad problem både då och senare. Det är minst lika skadligt med psykisk misshandel som fysisk, om inte värre. Emotionell omsorgssvikt kallas det.

Känslor av rädsla och efterföljande hämningar stora delar av mitt liv, speciellt under uppväxtåren. Trivdes inte hemma och ville inte ta hem vänner.

Oro i magen, nervositet.

Depression.

Ätstörning.

Känslomässiga svårigheter i relationer till andra och till mig själv.

Dålig självkänsla.

Svårt att hävda egna behov/är automatiskt andra till lags om ej ser upp.

Om ett barn tvingas växa upp med att tassa på tå p.g.a en misslyckad förälder har det inte fått rätt stöd.

När jag växte upp vad jag livrädd för min pappa. Han slog mig aldrig och skrek nästan aldrig heller. Jag vet däremot att han använde ironi och förminskning varje gång jag inte höll med honom eller som jag uttryckte en åsikt eller gjorde val han inte höll med om.

Det blev alltid en tystnad där det var meningen att jag skulle skämmas, en tystnad som var det värsta visste.

Jag blev expert på att känna av stämningar. Så fort jag kom hem från skolan kunde jag känna i luften att han var på dåligt humör eller arg. Innan jag sett honom, innan jag hört honom prata. Det var något med vibrationerna i luften och fortfarande kan jag känna av ilska eller irritation innan personen gett uttryck för det.

Högkänslighet.

Jag höll allting i mitt liv hemligt. Jag var jätterädd att göra folk missnöjda eller besvikna. Jag undvek att säga vad jag tyckte eller kände. Jag ljög JÄTTEMYCKET för att slippa negativa reaktioner.