Min son på nästan två månader (född 7veckor förtidigt) är i behov av mycket närhet, har varit de från start.
Han vill vara i famnen väldigt mycket, ligger ofta i våra (min å pappans) famn och sover.
Men på nätterna sover han antingen i sin säng eller mellan oss. Men nu har bekanta börjat påpeka att vi måste öva bort de, att inte alltid ha honom nära.
Blev sjukt ledsen av de, är de verkligen fel att ge barnet närhet när han vill ha det?
Dina bekanta är elaka och inte smarta. Man kan inte "skämma bort" ett barn med närhet förrän efter 1,5 års ålder. De behöver det för att skapa en trygg anknytning och växa! Det är bra för deras tillväxt, blodtryck, humörreglering, ja ALLT!
Dina bekanta är elaka och inte smarta. Man kan inte "skämma bort" ett barn med närhet förrän efter 1,5 års ålder. De behöver det för att skapa en trygg anknytning och växa! Det är bra för deras tillväxt, blodtryck, humörreglering, ja ALLT!
I den åldern ska ni självklart ha honom nära er om han känner sig trygg av det. Vissa försöker bara spela duktiga med att vänja av barnen så tidigt som möjligt. Gissningsvis för att kunna skryta på sociala medier om att lille Petter sover redan själv.
Den dagen kommer då han vill upptäcka världen tills dess: kör!
Sen kommer de när det passar dem.
DIn bekant är en idiot.
Självklart ska din son få så mycket närhet han vill. Han kan inte få för mycket närhet och kommer inte vänja sig och alltid behöva vara så nära. Tvärtom så kommer han känna sig trygg och kommer säkert att sova själv på ett lugnt och tryggt sätt om några år. Vår äldsta, 3,5 år, sov också i vår säng och hon kommer fortfarande på nätterna men det gör ingenting. Hon sover större delen av natten i sin säng och kommer över till oss på morgonkvisten och ibland sover hon hela natten i sin säng. Så småningom kommer hon säkert att sova hela nätterna i sin säng för det mesta. När hon var bebis resonerade vi också som så att det sättet som alla fick mest sömn på var det vi skulle köra på. Och eftersom dottern sov bäst när hon sov i vår säng så gjorde vi så.
Nästa gång någon påpekar för er att ni borde vänja sonen med att sova själv så kan du bara svara ?ok, det tycker du. Vi tycker att det här funkar bra. Skulle det inte göra det längre fram så tar vi det då.?
Eller bara kort och gott ?Ok?. Finns inte så mycket som man kan diskutera vidare vid dessa svar vilket brukar få många att bli lite osäkra/obekväma :P
Han ska btw såklart få så mycket närhet han vill även dagtid. Så lyssna på din magkänsla och kör på med det som funkar för er. Ett barn behöver mycket närhet för att bli trygg. De kan ALDRIG få för mycket oavsett vad andra säger.
Han är inte bortskämd! Barn har olika behov! Vår dotter har vägrat att sova annat än PÅ mig de första 6 månaderna. Jag har burit henne konstant dagtid! Fanns inga alternativ. Hon accrepterade ingenting annat och det hade INTE gått att träna bort.
Hon var så från dag ett. Redan på bb gick det inte att lägga ifrån sig henne. Vi lade ner henne i "plastbaljan" i en halv minut innan hon var skogsstokig. Vi fivk helt enkelt acceptera det på en gång.
NU 17 månader gammal sover hon i sin egen säng NÄSTAN hela natten. Hon kommer kravlandes vid tretiden. Med egen säng menar jag spjälsäng som står med avtagen sida i höjd med våran. Så det hon gör nu som 17 månader som hon inte gjprt tidigare är helt enkelt att inte ligga KLISTRAD bredvid mig som tidigare.
NI känner erat barn. Era bekanta har troligtvis barn utan samma närhetsbehov. De FÖRSTÅR inte att detta inte går att öva bort och heller inte BÖR övas bort.
Men nu har bekanta börjat påpeka att vi måste öva bort de, att inte alltid ha honom nära.
Bland det dummaste jag hört! Får bara hoppas de inte har egna barn.
Struntprat! Klart att bebisen ska gosa!
Han är två månader. Dessutom född för tidigt. Såklart att han behöver närhet!
Ett stort barn kan behöva lite distans emellanåt för att växa, men en bebis behöver bara närhet.
Min 3-åriga son sover i min säng bredvid mig för han vill ha den närheten. Han har också stort behov av att ofta sitta i knä och vara nära. Fattar inte varför jag skulle neka det. Även min äldre son på 9 var likadan då han var yngre men är nu väldigt självständig. Han blev det av sig själv när han växte till sig. Man ger barn en grundläggande trygghet om de får den närhet de vill ha.
Lyssna inte på era bekanta. Ett så litet barn kan inte få för mycket närhet. Ju mer närhet ni ger nu, desto tryggare och mer självständig kommer han att bli när han blir äldre. Försöker ni avvänja honom nu kommer han i värsta fall att bli otrygg till och med som vuxen (fråga mig hur jag vet...)
Så ge han så mycket närhet han behöver, dels för hans skull men också för er egen skull i och med att ni kommer att få ett tryggt och självsäkert barn längre fram.
Barn behöver närhet. Dina bekanta skulle väl tycka att jag är galen som inte protesterar när mina barn ibland kommer in för att sova med oss i "stora" sängen. Har tvillingar på snart 7 år. Den ene har i princip slutat komma in, det är väldigt sällan det sker. Den andre kommer fortfarande in så gott som varje natt för att han behöver det! Det kommer att växa bort även hos honom. Förut var det någon form av närkontakt konstant som gällde för den sonen, nu räcker det med att vi ligger i samma säng.
När de var pyttiga och skulle sova så var det på mig (båda två) som gällde. Så det var bara att vara ok med helt enkelt. Nej, det blev inte alltid så mycket samvaro med deras pappa men det var liksom så det var. Annars sov de även i vagnen, så länge den var i rörelse (inte bara fram och tillbaks utan när man gick).
Så skit i att lyssna på de som säger att ni ska vänja av bebisen vid närhet. Lyssna på magkänslan och låt avvänjningen komma i barnets takt.
Du kan aldrig skämma bort en bebis med närhet. Fortsätt ge närhet när barnet behöver det. Ditt liv blir enklare och du får en nöjd bebis.
Med tanke på att de flesta VUXNA par delar säng är det helt sjukt att öva bebisar på att sova själv.... Vi komprommisade genom att ha sonen i mjuklift mellan oss. Han var nära, men ändå mer skyddad. När han blev lite större stod spjälsängen precis bredvid min sida sängen, så jag kunde ha en hand på honom men han inte kunde falla ur sängen/krypa över kanten.
En gång i tiden gjorde man experiment med barnhemsbarn. De fick ingen närhet alls. Det visade sig att det var dåligt för deras hälsa, både fysiskt och psykiskt. Några av barnen dog.
Självklar har de fel.
Ett barn kan aldrig få för mycket trygghet och närhet.
Barnet är 2 månader. Vi har våra skolbarn fortfarande i sängen mellan oss.