Flickor och kvinnor med autism.

Hej, jag är en kvinna som fått en sån diagnos som flicka, känner igen mig en hel del i mycket av det som du beskriver om dig själv..

Var det skolan eller dina föräldrar som upptäckte att något var annorlunda? Hur fungerar ditt liv idag? 

I mitt fall var det ingen som direkt märkte något i familjen, då det var en dysfunktionell familj, dock har min bror en autismdiagnos, kanske för att hans symptom var mer klassiska. Skolan däremot reagerade på att jag verkade ensam, och inte interagerade med andra barn på ett vanligt sätt.

Det var mina föräldrar + förskola som märkte att jag var annorlunda, hade problem, inte mådde bra etc. Utreddes och gick diagnos rätt långt innan jag började skolan.

Mitt liv fungerar inte speciellt bra som det ser ut i nuläget pga av psykisk ohälsa, utmattning osv. Sen om man ser till hela livet har det väl varit lite till och från, alltså att i vissa perioder har det fungerat bättre, andra sämre typ. Hoppas verkligen det blir bättre såklart.

Aha, var också mycket ensam under min skoltid, ibland självvalt för att jag hade stort behov av att vara ensam samt ibland med en önskan att umgås fast utan förmåga till det typ.

Här är kanske en till. Jag har ingen diagnos och kommer nog inte heller att söka en men har läst på en del om autism och Asperger i kvinnor senaste året och börjar starkt misstänka att jag har det eller är på spektrumet.

Stolpar upp lite saker så får ni se om ni känner igen er.

Väldigt ljud-och doftkänslig.
Fixar inte obekväma kläder, vissa material och måste alltid klippa bort lapparna. Har bara myskläder hemma som inte klämmer åt.
Lite svårt för det sociala, har aldrig passat in i grupper, umgås helst med 1-2 personer bara annars blir jag obekväm. Har blivit något bättre på det som vuxen men gillar det inte. 
Var ganska ensam i skolan, aldrig mobbad men tillhörde inte heller något gäng.
Ganska ensam hela livet faktiskt och har väldigt få vänner. Har oftare telefon/chattvänner än vänner jag träffar irl.
Är intelligent men kunde aldrig anstränga mig eller framhäva mig i skolan så fick mycket sämre betyg än vad jag är kapabel till. (ADD?)
Usel på att räcka upp handen och prata i klassen. Panikkänslor nästan.

Hatade när det skulle sjungas Ja må hon leva ändå sen jag var ett par år gammal. Hatade uppmärksamheten.
Upplevs säkert som lat men jag har svårt att komma igång med saker. (igen ADD?)
Älskar att vara ensam. Vill inte umgås eller vara ute på stan mer än några timmar för jag blir helt slut av alla intryck och av att behöva vara "på" för sällskapets skull. Kan lätt sitta ensam hemma i veckor utan att träffa någon.
Introvert.
Otroligt allmänbildad och vet mycket om allt möjligt.

Inser nu att jag hade ångest sen barnsben, sen jag var 4-5 år och framåt. (GAD?)
Väldigt rak på sak och svart och vit. Orkar inte hålla på att väga allt på silversked. Inte så att jag sårar folk med flit eller vill vara dum men jag säger vad jag tycker eller hur jag upplever en sak. Det har folk svårt för ofta. Dom upplever mig som hård och för ärlig, jag upplever dom som folk som vänder kappan efter vinden och att dom är oärliga.
Andra säger att jag är mer som en man till sättet än en kvinna. Inte pga utseendet för jag är väldigt feminin utan dom menar det här raka sättet och utan krusiduller. Har alltid haft lättare i kontakten med män än kvinnor sen barnsben.
Har otroligt mycket logiskt tänkande och lätt för att se en situation som den är utan att blanda in känslor.
Är väl dålig på känslor överhuvudtaget.

Det blev en lång början men jag kan skriva mer sen om vi kommer igång med ett samtal. Känner ni igen er alls? Hoppas ni vill prata vidare.

Jag känner igen det med att jag ville vara i en gemenskap men inte visste hur. Gjorde ofta lite knäppa saker för att få kontakt, något som fungerade bättre med killar än med tjejer. 

Nu har jag många perioder med depression och utmattning också, och då orkar jag ofta inte med sociala kontakter alls, även om jag inte vill förlora de jag har. Men jag har hellre få nära en ett stort umgänge än idag.

Ursäkta sent svar, iom jag är deprimerad just nu, så kan jag ibland vara långsam på att svara.

Ljudkänslig är jag ju. Har även samma sak som du när det gäller kläder, men det var värre när jag var liten, och då bara kunde använda en tröja som hade ett mjukt material, annars minns jag att jag tyckte att alla andra var obekväma, gillade heller inte den "bra" tröjan om den var tvättad. 

För mig blev nog mina betyg i grundskolan sämre pga mina svårigheter med sociala kontakter, på universitetet där jag har rätt till enskilda redovisningar och allt inte utförs i grupp, så har alltid bra betyg. Svårt att säga vad det är symptom på, men det finns även andra saker som stör mig tex under tentor, som ljud, andras rörelse, det sociala kan vara ett problem för mig även om det är en tenta där alla är tysta, då jag ändå måste fokusera på att själv vara korrekt. Typ.

Inte komma igång med saker kan vara flera saker, men jag har även det problemet. Skulle inte säga jag är extremt allmänbildad, men väldigt kunnig inom smala områden. Är väldigt påläst och utbildad inom dessa, som är rätt så ovanliga.

Mycket ångest i barndomen var enligt en föreläsning med en läkare som är kunnig inom området mycket vanligare hos flickor med autism än flickor med adhd. 

Jag föredrar också ärlighet i allmänhet, jag försöker dock dra vita lögner ibland för att inte göra andra så upprörda. :)

Mycket av hur jag beter mig socialt är inövat, och något som jag måste tänka på konstant för att göra rätt, så andra inte uppfattar mig som avvikande, vilket de ofta ändå gör efter ett tag. Ibland negativt, och ibland positivt.

Jag är ganska känslosam, men jag visar det ofta inte utåt. Har svårt för att förklara för andra när jag mår riktigt dåligt, folk uppfattar mig som lugn, när det inte känns så. Jag har även svårt att be om hjälp, backar hellre då jag inte tror att andra kommer att förstå varför jag inte riktigt klarar av min vardag.

Saker jag gör i vardagen som jag känner att jag måste undvika göra offentligt är väl lite ticsliknande saker som man kan ha både vid adhd och autism. 

Tips till framtiden: Alla trådar i Känsliga Rummet accepterar anonyma svar :)

Aha, är väl inte så van att skriva i känsliga rummet kanske.

I grund-och gymnasieskolan fick jag medelmåttiga betyg, säkerligen delvis pga svårigheter med det sociala, för att jag var blyg, introvert och inte var så bra på att ta för mig. Men när jag började på universitet som jag läste på distans så fick jag toppbetyg och det berodde nog på att det inte är socialt och att jag då bedömdes enbart på min kunskap. Och säkert på att jag inte heller behövde slösa energi på allt omkring som det sociala och det som stör som du också skriver om så jag kunde verkligen fokusera på pluggandet, tentan, PM och inget annat.

Jag är väldigt lugn och uppfattas så också tror jag. Mina känslor är väldigt jämna förutom när jag blir arg, haha. Tål inte orättvisor och står upp för rätt och fel på ett sätt som många andra inte gör. Jag har inga problem med att ta en fight som egentligen inte ens angår mig om jag anser att någon blir felbehandlad eller orättvist utsatt för något. Många är bara tysta i en sån situation men inte jag.

Förresten, jag tror att jag har ganska avtrubbade känslor överlag- är det något du känner igen?

Jag berättar aldrig för någon om jag mår dåligt, har aldrig gjort det, bar allt ensam som barn och ungdom också. Ber aldrig om hjälp och är van att klara mig själv fast jag egentligen har ett par personer omkring mig som säkerligen skulle hjälpa. När jag opererades så tog jag tåg och buss hem någon timme efteråt (fick inte köra bil efter operationen) för att ingen erbjöd sig att hämta mig och aldrig i livet att jag skulle be om hjälp och besvära andra. Jag är livrädd för att vara till besvär och känner mig inte värdig andras hjälp.

Har också tränat i många år på att bli bättre på det sociala och visst är det lättare nu än när jag var yngre då jag har mer erfarenhet numera men många svårigheter kvarstår och folk missuppfattar mig hela tiden och tror nog att jag är en person jag egentligen inte är för att dom inte kan läsa min ironi och tror att jag menar allvar när jag skämtar t ex.

Hur ofta kommer dina depressioner?

Tål heller inte orättvisor. Jobbar dessutom i ett yrke där mina klienter oftast är utsatta för orättvisor, vilket är både passande och ibland dåligt, då det gör att jag gärna lägger mycket energi på detta som jag egentligen behöver själv. Egentligen långt utöver vad som egentligen förväntas av mig.

Även jag har problem att be om hjälp. Det känns inte naturligt, kanske därför det tog så lång tid innan jag ens sökte psykiatrisk hjälp, då var allt kaotiskt och jag kunde inte själv reda ut alla mina problem. 

Just det där sociala är nog typiskt också. Jag upplever ju inte att jag naturligt gör så mycket rätt socialt, utan att det mesta är medvetet och inlärt genom erfarenheter, inte att det liksom känns naturligt. Jag sätter dock stort värde idag på människor där jag helt kan vara mig själv, för jag har insett genom åren att det är få som förstår mig (och som jag förstår kanske.)

Jag har inte avtrubbade känslor när jag är i mitt normaltillstånd, utan det är mer om jag samtidigt är deprimerad eller utbränd. Däremot så reagerar jag oftast inte så dramatiskt, och jag blir nästan aldrig chockad över saker som andra gjort eller varit med om. Inte ens om det logiskt är helt fruktansvärda saker någon berättar. Och jag visar ofta inte mina känslor, eller vågar inte alltid uttrycka dem om de är negativa.

Känner igen det där med tydlig struktur, det fungerar alltid jättebra för mig när den finns, föredrar också exakta tillvägagångssätt som ska följas, än mycket frihet. Ändå är jag ganska flexibel när problem kommer upp på arbetet tex, men jag vill helst ha en tydlig mall för vad som förväntas av mig både praktiskt och socialt. Annars får jag kraftig ångest.

Mina depressioner kommer när något tar för mycket energi, och ett utåt sett normalt liv tar för mycket energi av mig i längden, skulle säga jag haft en djup depression ungefär vart tredje år.

Precis som du så uppskattar jag väldigt mycket människor som begriper sig på mig och som inte dömer mig när jag ibland säger eller gör något fel socialt.

Jag visar aldrig känslor heller och har otroligt svårt att sätta ord på känslor om jag måste försöka. Det är väl inte för inte som jag blir kallad isprinsessan, haha. Jag har känslor men visar det inte så mycket bara.

Jag blir inte heller chockad av nånting alls i princip. Tvärtom så blir jag isf mer förvånad när någon gör något snällt eller är trevlig jämfört med allt vidrigt folk ställer till med.

Jag är förresten lugn som en filbunke i kriser. Jag flippar inte ut och hyperventilerar som så många gör utan är lugn och sansad och ser vad som behöver göras och gör det. Jag är logisk och sätter bort känslorna i det läget. Många tycker att jag är känslokall för det men det är väl bra att kunna hantera en kris med kallt huvud tänker jag.

Jag är ganska rutinbunden. Är du det med? Inte så att jag inte kan frångå mina rutiner men jag gillar att följa rutinerna för det mesta.

Undrar hur mycket av det här vi skriver om som verkligen är karaktäristiskt för autism och hur mycket som är fullt normala karaktärsdrag?