Oplanerad graviditet

Du vill så gärna ha barnet, klart du ska behålla det. Jag antar att det var ett ärligt misstag att du ens blev gravid, men det händer även om man sköter sina piller prickfritt. Grattis till graviditeten! Men om han inte vill vara en del av barnets liv är det tyvärr så. Du får se det som biologisk insemination så länge, en dag kanske han ångrar sig men till dess verkar det som att han inte vill vara delaktig alls, inte ens sambos, kanske inte ens i en relation, och det kan vara för det bästa just nu att ni går isär om han inte kan stötta dig i det här. Jag förstår hans panik men ge honom tid så kanske han får andra tankar.

Jag och min partner har varit tillsammans i 7år. Vi har en jättefint förhållande och jag har en son på 8 år, ifrån ett tidigare förhållande, som tytt sig till min nuvarande partner.

Jag har alltid velat ha fler barn vilket jag sagt ifrån början, han har däremot tre barn sedan innan och varit tydlig med att han inte vill ha fler barn. Mitt misstag var att jag trodde vår kärlek kunde vända hans åsikt så jag gick ändå in i förhållandet med hopp om att en dag ...

Jag har hoppats och bett till gud om att jag ska bli gravid, trots p-piller. Skulle det hända är det meningen. I maj, på morsdag, hade vi vårt sista samtal angående barn där det en gång för alla gick upp för mig att vi aldrig kommer få några gemensamma barn. Jag sörjde i flera veckor, vi hade inte ens sex längre då situationen var så tung. Jag började istället kolla upp insemination och frågade om han skulle vara med på det..han ville tänka på saken. Det biologiska var störta hindret för honom.

Den 4 juni gick hans mamma bort. Vi hade äntligen sex efter flera veckor den 7 juni och den 30 juni plussade jag.

Helt plötsligt, när jag gett upp hoppet, planerat andra sätt att bli mamma på så blir jag gravid. Han blev helt panikslagen. Han vill att jag gör abort och planerar att flytta då han ser att han står i vägen för min önskan om barn.

Han mår så dåligt över detta barnet då han verkligen verkligen inte vill ha fler, medan jag sitter och känner att detta var det mirakel jag drömt om i så många år. Och nu ska någon tvinga sig över mig och döda vårt barn. Jag vet att detta barnet hade fått ett jättefint liv, bli älskat av alla runt sig. Men samtidigt ser jag min stora kärlek plågas av tanken och inte alls vill vara en del av detta. Barnet kommer alltså få allt utom en av de viktigaste sakerna, sin fantastiska pappa, som inte önskar hen till världen.

Jag vet och förstår var hans panik kommer ifrån, men jag kan inte förstå att han väljer att lämna sin familj som han själv älskar så mycket och som älskar honom mest av allt. Jag har så svårt att förstå kraften av denna ovilja han sitter inne med.

Vad fan ska jag göra?! :'(

Jo vi skyddade oss. Graviditet trots preventivmedel är inte helt ovanligt, hade jag inte skyddat mig hade jag väl inte skrivit ett sådant inlägg?!

Du skriver att han gång på gång på gång klargjort för mig att han inte under några som helst omständigheter vill ha fler barn, vad får du den informationen ifrån? Inte från mitt inlägg i alla fall. Att kommentera någons inlägg, lägga till förstärkande ord och skriva som om du satt med oss i vardagsrummet under dessa sju år är bara att provocera.. Varför ens kommentera överhuvudtaget? Klockan tre på natten också? Antar du är en av de som sitter och provoceras av vad folk har för problem i sina liv och du kan inte bärga dig att motargumentera, bara för att.

Att man drömmer om han ska ändra åsikt eller om en oplanerad graviditet trots preventivmedel är ingen konstig tanke när man önskar något väldigt starkt men har träffa den man vill leva resten av sitt liv med. Man gör inte bara slut för att skaffa barn med någon annan. Och trodde väl aldrig i mitt liv att en sådan händelse skulle skapa denna typ av panik i honom. Oplanerade graviditeter ser man hela tiden och man löser det, i alla fall som kvinna. Jag är inte man så kan inte yttra mig om vad som händer i en mans huvud när de hör om en graviditet.

Jag är ju den som sitter med det tuffa beslutet, antingen tar jag död på det liv jag önskat i så många år som äntligen dykt upp och försöka leva ett normalt liv med detta trauma på mina händer och den sorg det kommer ge mig. I tillägg till det ska jag vara en fungerande mamma till den son jag idag redan har och jag kommer med stor sannolikhet inte kunna fortsätta förhållandet med min partner på grund av den enorma förlusten.

Eller så behåller jag det mirakel som jag har i min kropp med stora risken att förlora mitt livs kärlek och att barnet växer upp utan närvarande pappa.

Ja jag var vaken vid 03 då jag hade svårt att sova pga att jag är hemma dunderförkyld. Nu vet du det.....

Jag har läst ditt inlägg om och om igen. Ja jag var lite för hård i tonläget inatt, det får jag medge, men jag förstår fortfarande inte varför man väljer att stanna kvar så länge och hoppas på och be till högre makter om ett oplanerat barn med någon som vid upprepade tillfällen trots att man diskuterat saken sinsemellan flera gånger (du skriver ju det själv) säger att han inte vill ha fler barn i sitt liv...

Det är klart att det är en sorg för dig att ni tycker och vill totalt olika där. Det har jag absolut inget problem med att förstå. Säkerligen även för honom parallellt med sorgen efter hans mor då båda sakerna nu kom så tätt.... Jag förstår absolut att du känner det som att det är ditt livs stora kärlek som nu riskerar gå förlorad. Samtidigt är det inte heller ovanligt att förhållanden förr eller senare spricker på just denna fråga då det ju är den enda frågan som man faktiskt inte kan kompromissa om... Antingen så blir det barn eller så blir det inte. Det är ju de val man har...

Ja det är bara du som kan välja om du vill behålla och föda eller göra abort. Risken att förhållandet spricker mellan er finns ju där oavsett vilket beslut du än tar... Det sägs ju att man ångrar aldrig ett barn men man kan ångra sätten de kom till på...

Ja jag var vaken vid 03 då jag hade svårt att sova pga att jag är hemma dunderförkyld. Nu vet du det.....

Jag har läst ditt inlägg om och om igen. Ja jag var lite för hård i tonläget inatt, det får jag medge, men jag förstår fortfarande inte varför man väljer att stanna kvar så länge och hoppas på och be till högre makter om ett oplanerat barn med någon som vid upprepade tillfällen trots att man diskuterat saken sinsemellan flera gånger (du skriver ju det själv) säger att han inte vill ha fler barn i sitt liv...

Det är klart att det är en sorg för dig att ni tycker och vill totalt olika där. Det har jag absolut inget problem med att förstå. Säkerligen även för honom parallellt med sorgen efter hans mor då båda sakerna nu kom så tätt.... Jag förstår absolut att du känner det som att det är ditt livs stora kärlek som nu riskerar gå förlorad. Samtidigt är det inte heller ovanligt att förhållanden förr eller senare spricker på just denna fråga då det ju är den enda frågan som man faktiskt inte kan kompromissa om... Antingen så blir det barn eller så blir det inte. Det är ju de val man har...

Ja det är bara du som kan välja om du vill behålla och föda eller göra abort. Risken att förhållandet spricker mellan er finns ju där oavsett vilket beslut du än tar... Det sägs ju att man ångrar aldrig ett barn men man kan ångra sätten de kom till på...