Hur våga prova igen?

Beklagar ditt missfall! I första skedet är det kroppen som ska läka. Det går ju ganska snabbt trots allt. Psyket och det känslomässiga är en annan sak. Lite beror det på om det var ens första barn, första missfall eller om man har barn eller haft flera missfall. Och hur mycket man kämpat för att ens få ett barn och hur gärna man vill ha ett barn.

Jag fick missfall v.11 med mitt första barn. Då hade vi försökt nästan 2 år och gjort IVF. Det var ingen tvekan om att vi skulle försöka igen för vi ville så gärna ha barn. Jag sörjde enormt mycket, kunde inte se gravida efter det som hänt och tyckte livet var allmänt orättvist.  Men ett missfall är ju normalt tänkte jag och vi fortsatte kämpa. Det tog 8 år och 3 missfall till innan vi fick barn. Då var jag rätt blasé vid sista missfallet. Gången därpå jag blev gravid hoppades jag inte ens på barn. Att ens hoppas gjorde för ont. Vi ändrade dock en del mediciner och tänk- det blev barn!   Jag trodde dock inte på det förrän ungen föddes levande. Oron fanns där hela tiden. Även med andra barnet som vi körde med samma mediciner. Men det var värt att fortsätta försöka och kämpa vidare.

Du kanske känner annorlunda. Det kanske inte är värt kampen och oron att bli gravid en gång till bara för att ev. få barn. Och det är okey att känna så! Men vill du ha barn/fler barn så försök igen när du känner att du orkar. Var det ditt första missfall så är det ju tyvärr väldigt vanligt. 2 missfall är lite ovanligare och 3 mycket ovanligt. Chansen att det ska gå bra ökar för varje gång.

Det finns mediciner man kan prova som kan förhindra missfall så du kanske kan prata med en läkare om det innan du fattar ett beslut. Just nu måste du inte bestämma dig åt nåt håll.

Nu ska du låta kropp och själ återhämta sig så gott det nu går. Sörja, gråta, vara arg, prata med nån kurator eller nån annan du känner förtroende för om du känner att du vill prata av dig.

Beklagar ditt ma, vet hur det känns att förlora det som aldrig blev. Jag fick ma i min första graviditet. Upptäcktes på ultraljud i v 13, dog ca en vecka tidigare. Kändes så orättvist och svårt. Sörjde enormt, och va livrädd att allt skulle upprepa sig igen och igen. Dock blödde jag ut det utan komplikationer fysiskt.

För mig fanns det aldrig ett alternativ att inte försöka igen och 4 månader efter va vi gravida igen. Kände en enorm oro. Men nio månader senare föddes vår dotter. Efter det har jag även fått två söner utan missfall/ma imellan. Så värt allt nu när man ser tillbax på det. Men att njuta fullt ut av en graviditet är omöjligt för mig, de första 12 veckorna är fruktansvärt jobbiga ( har även haft blödningar till och från). Men som sagt det har slutar bra 3 gånger av 4.

Se till att sörja klart, blicka framåt och tänk som ovan. Ett är vanligt, två ovanligt och tre ännu mer ovanligt. Ett barn är värt att vänta på.

Tack för era svar pch jag beklagar att ni behövt gå igenom samma <3

Detta är mitt första missfall och jag var i vecka 12 men fostret dog i vecka 9. Jag har flera barn redan och vi ville så gärna ge vår yngsta möjligheten att få växa upp med ett syskon nära i ålder men just nu är jag bara livrädd och vet inte alls om det ör värt att riskera detta igen. Jag känner mig så ledsen hela tiden och jag vet inte om det är det som gör att jag inte ens orkar stå på benen eller om det är att jag tappat mycket blod, kanske en kombination

Ge det lite tid, ät järntabletter, vila och fundera så kommer du kunna fatta ett beslut sen.