När berätta för nära och kära?

Brukar berätta direkt. Mår så illa till vecka 12 att det inte går att dölja...

Risken för missfall är 14 eller 15% före vecka 12.

Jag tänker att om man inte känner att det är jobbigt att ens anhöriga vet om missfall. Man kanske tom föredrar att de vet om det för att kunna få stöttning, så kan man lika gärna berätta.

Själv väntade jag till vecka 20. Föräldrar som bor långt bort och obefintlig mage. Planen var att få överraska med tydlig gravidmage, men hade ingen alls i vecka 20 så blev inte riktigt som tänkt.

På jobbet blev jag däremot tvungen att informera chef och kollega så fort jag plussat.

Gör helt enkelt det som känns rätt för er och skit i om andra tycker att ni berättar för tidigt

Vi väntade till kub testet i vecka 12. Kändes skönare att vänta en stund.

Vi berättar inte alls. Folk blir ju som galna och ska börja tafsa, köpa saker vi inte vill ha etc. Så vi låter de märka det själva. En del utvalda människor vet, min syster och våra chefer.

@körsbärsdalen - Ja jag mår också fruktansvärt illa. Hela tiden!

Vill så gärna berätta men är så rädd för att det inte ska gå vägen .. samtidigt finns det ju fördel att ha berättat för att få stöttning om det inte skulle gå vägen.

Det finns inga rätt eller fel tycker jag. Det beror på hur man är som person. Vi har berättat tidigt, ibland samma dag som vi fått veta själva, delvis för att det vore hemskt att gå igenom ett missfall ensam och riskera att mitt i/efter missfall få en massa kommentarer om: Men är det inte dags för er att skaffa barn/syskon nu? osv.

Sen har jag också mått extremt illa tidigt som någon annan skrev, så jag har även känt mig tvungen att berätta varför för jag har känt mig riktigt sjuk och inte orkat vara social eller prestera på varken jobb eller fritid. Och sen har jag också tyckt att det har varit underbart att få dela glädjen med familj och vänner! Så roligt när alla vet!

Är man en människa som helst inte berättar om missfall så kanske man ska vänta till efter första ultraljudet. Och grattis!!

Berättade när det hade gått några månader.

Vi har gjort lite olika. Jag har mått väldigt illa i början med alla barnen så jag har berättat för ett par nära kollegor som har kunnat stötta och hjälpa på jobbet vilket jag har tyckt varit skönt. Annars har vi väntat till efter v 12 och berättat för nära vänner och familj. Övriga vänner och bekanta har fått veta ryktesvägen eller när vi setts efter v 12 och det inte har gått att dölja. Anledningen till att vi har valt att vänta med att berätta till efter v 12 har varit att vi inte har velat berätta om ett ev mf. Inte på en gång iaf. Får jag mf vill jag sörja i fred och välja själv att berätta om det när jag är redo. Även om jag vet att vänner och familj skulle stötta vid ett mf är det så jag fungerar. Jag vill berätta om jobbiga saker på mina vilkor, inte för att jag "måste". Andra gången jag var gravid frågade min chef om jag var gravid och jag var bara i v 6 (uppblåst mage och jag drack inte på personalfesten ett par dagar innan). Jag blev så paff över frågan och svarade ja för jag klarade inte av att ljuga mig ur den situationen. En vecka senare fick jag mf och det var hemskt att skicka ett sms till chefen och berätta det eftersom jag precis hade påbörjat en 10 veckor lång semester. När vi sågs igen efter semestern bad hon om ursäkt för att hon hade frågat.

Tredje gången jag var gravid väntade vi till efter kub som vi gjorde i v 13 eftersom vi ville vara säkra på att det var en levande bebis i magen. Förutom en av mina nära kollegor berättade jag för min mamma i v 8 eftersom hon undrade varför vi hade kräkpåsar i alla rum i lägenheten, haha!

Fjärde graviditeten fick jag mf i v 7 igen och då kändes det bra att det var så få som visste att jag var gravid. När mf var över och jag hade haft tid att landa och bearbeta det lite berättade jag om vad som hade hänt. Då kändes det skönt att få prata av sig.

Femte graviditeten var planen att vänta till efter kub som vi skulle göra i v 14 men eftersom vi hade kub lite mer än en vecka efter julafton berättade vi tidigare ändå. Jag hade ändå passerat v 12 och vi gav graviditeten i julklapp till blivande störebröderna och våra föräldrar. När vi sedan gjorde kub fick vi sämsta möjliga siffror och det var alltså hög risk att vårt barn hade en kromosomavvikelse. Då ångrade jag så mycket att vi hade berättat om graviditeten! Det tog tre veckor innan jag kunde göra fostervattenprov och sedan ytterligare en vecka att få svar och det var de värsta veckorna i mitt liv. Jag mådde jättedåligt och var så rädd att behöva avbryta vilket vi hade bestämt att göra om barnet hade trisomi 13 eller 18 och jag blev sjukskriven på halvtid. Jag tog avstånd från vänner och familj eftersom jag inte ville prata om graviditeten och inte heller ville berätta om det dåliga resultatet. Precis som vid mf ville jag få sörja och må dåligt i fred innan jag bjöd in andra i det. När vi äntligen fick svaret i v 18 visade det sig att vår lilla bebis inte hade någon kromosomavvikelse och då kunde jag sakte jobba mig vidare för att må bättre. Men det hade absolut känts bättre om ingen hade vetat om graviditeten!

Ni måste helt enkelt bestämma vad som känns bäst för er. Kommer ni berätta om ett ev mf för nära och kära direkt kan ni ju lika gärna berätta att ni väntar barn på en gång. Ni behöver ju inte berätta för alla på en gång heller. Ni kan t ex välja ut varsin person ni berättar för redan nu och som ni kan prata om graviditeten med och så berättar ni för resten senare när ni känner er säkrare.

Fundera över vad som känns bäst. Om det skulle bli eller inte bli missfall, skulle du/ni må bäst av att nära och kära visste? Hade det varit ett skyddsnät? Eller hade ni känt att det var en börda att omgivningen fick reda på det?

Jag själv har en underbar familj som skulle stötta, men jag personligen föredrar att hantera jobbiga saker själv. Så för mig hade det känts som eb börda att ha gått ut med det för tidigt. Så jag berättade först efter 12 veckor när den mest riskabla tiden var över.

Så många kloka svar i denna tråd <3

Tacksam för att ni delar med er av era erfarenheter!

Det finns som ni påpekat både fördelar och nackdelar med att berätta/inte berätta i ett tidigt skede. Just nu är det vår lilla hemlighet och det känns ganska mysigt det med!

Berättade för mina föräldrar någon gång mellan KUB och RUL. Tyckte det var skitjobbigt att berätta (är en privat person) så det var verkligen inte svårt att hålla sig.

Chefen fick veta i ca v. 21 och resten av kollegerna en månad efter. Men det var på gränsen, där i v. 25 hade det egentligen börjat synas.

Är nöjd med att ha väntat, särskilt på jobbet. Man blir liksom allmän egendom som gravid, folk ställer privata frågor och liksom kollar in en på ett annat sätt. Men det är ju så olika hur man är. Min kropp och min graviditet är liksom min ensak (och min partners) men andra tycker ju det är roligt att dela med sig mer av sin resa och det är också helt okej!

Mår man riktigt dåligt måste man såklart berätta på jobbet tidigare.