Vad gör man när man blivit lämnad?

Hej! Tråkigt att du blivit lämnad. Vill du utveckla lite vad det är du ber om ursäkt för? Det låter som att du tar på dig ansvaret för att han gjorde slut. Det var hans beslut och vad som än har hänt hade er relation förmodligen nått sitt slut.

Det bästa men också det jobbigaste man kan göra är att bryta kontakten. Jag vet att du inte vill göra det för du vill hålla kvar i det lilla du har av honom. Men man kan inte läka i den miljö som gjorde en sjuk. Det känns bättre just nu att ha kontakt då du inte förlorar honom helt. Men er kontakt hindrar dig från att gå vidare. Jag vet det är tufft. Jag har varit i sin sits och skrev också här. Dem flesta gav rådet att bryta kontakten. Tanken på det gav mig först panik. Det var inte ett alternativ för mig då. Jag argumenterade med att dem inte förstod, vi är vänner och det är annorlunda för oss osv. Men efter några veckor insåg jag att det är det bästa för mig. Det var först efter det som jag kunde börja gå vidare.

Dem första veckorna efter uppbrottet var tuffast. Jag pluggade och var där med hemma mycket med mina egna tankar. Ibland orkade jag inte ta mig till föreläsningarna. Men att vara ensam med sina egna tankar gör det bara värre. Jag analyserade hela vår tid ihop. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad gjorde jag för fel? Med tiden insåg jag även de fel han hade gjort och det fyllde mig med en ilska. Dels över att han behandlade mig så och dels för att jag inte stog upp för mig själv. Jag gick ofta ut på promenader, det lättade mitt humör. Men så fort jag kom hem så kom alla tankar igen. Jag skrev mycket här och pratade även med vänner och familj. Att skriva här hjälpte mycket så rekommenderar att du fortsätter.

Jag började även träna regelbundet och bokade in mig på gruppass. Det var skönt att ha en tid att passa och något att se framemot. Inget socialt krävande men som ändå gav socialt.

Allt du gör i början kommer bara få dig att må tillfälligt bra. Men med tiden kommer den bra känslan hålla i sig längre och längre. Fokusera på dig och något du vill göra. Testa något nytt och utmana din comfortzone.

Förträng inte dina känslor utan låt dig känna vad du känner men låt dem inte äta upp dig.

Ta avstånd från ditt ex. Ni kan återuppta kontakten senare men just nu måste du läka. Tro mig du vill inte se honom gå vidare medan du fortfarande är på botten.

Han sa att han inte kunde släppa vissa saker, han hade blivit sårad över allt jag berättat. Det visste jag om. Så han sa att saker gnager fortfarande och att han inte tror att han kan släppa det. Plus att han tyckte att båda två av oss måste ändra för mycket av vår egen personlighet för att vi ska passa varann, vilket jag håller lite med om. Han måste släppa lös och prata mer än han vill och jag måste stänga in och prata mindre än vad jag vill. Då kunde vi mötas... Vi förstår att man i ett förhållande måste ibland kompromissa men han tyckte det blev för mycket och för ofta.

Och det jag har svårast med nu då är hur sårad han blev av alla sakerna jag berättade för honom. Han har sagt orden ?jag tror inte att du förstår hur sårad jag blev?... Och jag har så svårt med det nu när det är slut och han har lämnat. :(

En liten tanke jag tröstar mig med är dock att även om jag aldrig gjort ett enda misstag så hade vi ju fortfarande varit olika, eller hur..?

Tack för all dina tips du gav mig. Och som du verkar förstå eftersom du varit där själv, det är ju jätte svårt att tänka att jag skulle bryta kontakten med honom helt.... Idag har vi inte haft någon kontakt alls och det känns som att jag kämpar med att inte skriva något, och det är bara en dag...

Det du skriver i första stycket var typ det mitt ex "skyllde" på också. Enligt honom hade jag berättat för mycket (om tidigare relationer, sex och sånt). Han kunde inte glömma vad jag sagt. Han hade även svårt för att jag var vänner med killar som jag dejtat eller legat med. Det jag vill säga till dig är att det egentligen inte har något med dig att göra. Det är enkelt att lägga över ansvaret på den andra varför man gör slut och skylla på det än att ta tag i det egentliga problemet. Det är deras osäkerhet som ligger till grund.

Jag lärde mig dock att alla kanske inte är lika öppna som mig. Jag tycker det är intressant att prata om tidigare erfarenheter.

Du gjorde inget fel i att berätta dina tankar men jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete över dina tankar. Man kan inte styra vad man tänker men man kan styra det man väljer att göra. Du valde att inte agera på dessa tankar. Jag kan ha sjukt störda tankar som ibland skrämmer mig men jag skulle aldrig utföra dessa tankar. Jag kan lova dig att alla upplever tankar dem inte vill ha. Det är inget konstigt.

Som du skriver så hade ni ändå varit för olika även om du inte berättat allt. Nu fick han bara något att skylla på/anvönda som argument.

Det jag gjorde angående kontakt de första två månaderna var att först försöka bete mig som vanligt. Men jag märkte av en skillnad hos honom han svarade inte lika snabbt eller hörde av sig på samma sätt. Det var rätt rörigt. Jag insåg att jag inte mådde bra av det och skrev exakt hur jag kände. Att jag behövde tid och att vi kanske längre fram kan vara vänner. Min plan var då att inte ha kontakt på ca en månad och sen höra av mig på julafton. Tror att jag hörde av mig redan efter två månader med motivationen att jag mår bra nu och kan hantera det. Vi planerade att träffas innan jullovet. Ca en timme innan vi bestämt oss för att ses hör han av sig om att han råkat dubbel boka sig med sin kompis å kan inte träffa mig. (inte ovanligt för honom) Där och då tröttnade jag. Han ringde upp och ville boka in en annan dag men jag sa att jag inte kunde någon annan dag. Efter det hördes vi inte.

Jag hoppades lite att han skulle höra av sig och varje gång jag såg att han var online på messenger pirrade det i magen. Varje gång jag hörde plinget från messenger hoppades jag att det skulle vara han men blev alltid besviken. Jag insåg hur mobilberoende jag var och hur stressad jag blev av att höra min mobil. Efter juldagarna satte jag min mobil på ljudlöst och min messenger status på osynlig så att jag skulle slippa se han. (han hade bara messenger och inte fb)

Jag tänkte fortfarande på honom varje dag men att inte bli påmind honom hjälpte mig att sakta sluta tänka på honom.

Alla har sin resa som dem måste ta sig igenom. Resorna ser olika ut men målet är ändå detsamma. Är det menat att ni ska vara vänner som kommer ni att hitta dit. Men ni är inte vänner nu utan enbart haft en vänskaplig separation. Men man kan inte gå från ett parförhållande till ett vänskapsförhållande när den ena parten fortfarande är sårad av den andra.

Du måste inte bryta kontakten direkt, men minska den successivt. När jag skrev till mitt ex första gången jag bröt kontakten att jag behövde bryta så gav det en själv stärkande känsla. Jag stod upp för mig själv och vad jag behövde. Det var inte lätt, men det var rätt.

Mycket handlar om att hjärnan är van vid att man har kontakt och när det försvinner så säger hjärnan nej. Hjärnan vill vara där det känns tryckt och familjärt. Det är en överlevnadsinstinkt, men vi behöver inte våra ex för att överleva. Så lyssna inte på din hjärna i detta fall. Den vet inte vad den pratar om. ;)

Vad roligt, eller vad man ska kalla det, att höra att vi t.o.m. haft liknande problem, inte bara att vi båda blivit dumpade. Måste dock säga att jag inte alls beskyller honom för å inte kunnat släppa saker å ting, jag är en osäker själ och vet inte om jag heller kunnat släppa saker han fick höra från mig...

Du har rätt i att man inte kan styra över vad man tänker, det blev inte lättare när jag fick höra att han aldrig har sådana tankar som jag nångång haft. Så jag fick lov att försöka styra mina tankar för dom var ju fel... Inget han sa åt mig att göra liksom, men blev att jag kände så.

Men ja, han hade iallafall väldigt svårt att släppa sakerna och det kom upp igen och igen i olika situationer...

Tack för din story. Vad stark du var som vågade säga att det inte passar någon annan dag. Jag är nu lite som du skrev, varje gång jag får en notis från snapchat så hoppas jag att det är han. För det var där vi pratade mestadels... Det sista om hjärnan låter vettigt, att det är för att det är känt och bekvämt som man vill prata och ha det, det är ju väldigt obekvämt att söka sig bort... Dock är det ju också saknad förstås. :/

Det är inget fel på dina tankar. Kanske han inte tänkt något liknande eller så vågar han inte erkänna. Han har säkert andra konstiga tankar som ploppar upp. Sätt inte ett mindre värde på dig eller anpassa dig efter andra för att dem inte förstår dig. Rätt kille hade hanterat din tankar på ett bättre sätt.

Att ert förhållande tog slut var inte ditt fel. Ni var inte rätt för varandra och det är inte någons fel.

Tid kommer att lätta på saknaden. Så ge dig lite tid att sörja det som varit och kunde ha blivit. Men stanna inte kvar där för länge. Risken är att du fortfarande kommer sörja om ett år om du inte jobbar aktivt för att gå vidare.

Har du någon hobby eller något du vill bli bättre på så gräv ner dig i det. Jag hade som sagt träning. Kollade mycket youtube och lärde mig massor om styrketräning. Att lära sig något skiftar fokus från att tänk för mycket på exet. Jag kollade även mycket på klipp om självutveckling och psykologi. Lärde mig mycket om mig själv.

Hej "Sorg"

Jag känner så för mig. Gick igenom precis samma sak för några månader sedan. Vi hade det bra och helt underbart. Planerade barn osv. Visst var det inte problemfritt, men det var bra. Hade precis rustat vårt hus lite, och tänkte att våra tjafs skulle försvinna när huset blev klart, och vi skulle börja försöka bli gravida vilket vi sagt när vi hade renoverat klart.

Helt plötsligt blev han frånvarande och omysig och börja dra upp gamla grejer från förr, och började tveka på oss. Efter många om och men så lämnad han mig. Nu har jag skäl att tro att han lämnade mig för någon annan... Hur är din situation nu? Har du börjat ta dig vidare, och hur är er relation nu?

Idag känner jag mig ledsen. Jag blev lämnad för bara nån vecka sedan och idag känns det svårt. Vad gör man nu egentligen? Idag saknar jag honom. Jag är ledsen att jag sårat honom för det var aldrig min mening, hur går jag vidare med det? Vi har fortfarande kontakt, ska jag be om förlåtelse? (Igen). Känns som att jag behöver bli förlåten men kanske det handlar mera om att man behöver förlåta sig själv nu?

Jag märker att jag nog bara vill skriva av mig, ut med mina tankar... Det känns bättre att prata med honom, det känns lite som att då finns han kvar ändå. Vi är vänner nu och kan ha kontakt på telefon. Men att skriva till honom är väl mera som att dricka lite vatten när man är törstig. -Du kommer bli törstig igen så småningom. Det lindrar för stunden alltså. Jag vill skriva och prata med honom, det gör mig glad så misstolka mig inte. Men ni förstår säkert hur jag menar...

Vad gör man nu? Jag är medveten om alla de vanliga sakerna som folk säger... Umgås med vänner, utöva någon hobby, håll dig upptagen, träna, vadsomhelst... Men det är ju samma sak? Lindrar för stunden? Hur gör man när man kommer tillbaka till alla känslor och tankar, som idag? När det är ett konstigt hål inom sig som man känner.

Jag har lämnat en relation av liknande skäl och eftersom vi bara har din version är det svårt att veta vad som fick honom att gå. Mitt råd till dig är att låta honom vara.

Om du hör av dig kommer han bara att associera det till allt dåligt i er relation. Om du låter honom vara får han tid att tänka och skulle han sakna dig sedan så hör han av sig.

Det är bra att du vill jobba med dig själv. Då kommer du kanske att se er relation mer neutralt i stället för ur den emotionella bergochdalbana din osäkerhet innebar. Du kanske kommer fram till att ni faktiskt inte passade ihop och att sorgen du känner nu handlar om något mer djupgående än er relation, som du själv är inne på.

Jag har också varit den som förstörde en relation med min osäkerhet, inte genom otrohet, utan bekräftelsebehov. Nu flera år senare av arbete med mig själv så inser jag att det mest handlade om min egen historia. För ett tag sedan hörde jag av mig till honom och hade ett jättebra samtal som bara handlade om oss, fritt från mina nojor.

Jag berättade om mina insikter och sade förlåt utan några baktankar om att det skulle få honom att vilja gå tillbaka. Jag ville bara ge honom den upprättelsen och jag märkte att det var bra även för honom. Vi hörs fortfarande ibland och var på väg att ses helt förutsättningslöst men sedan kom pandemin emellan och han bor på andra sidan landet.

Jag skriver inte det för att ge dig falska förhoppningar utan för att understryka hur viktigt det är att verkligen jobba med sig själv. Det tog flera år för mig och det pågår fortfarande. Nu kan jag se honom mer klart, både det jag gillar och sådant som får mig att tveka. Skillnaden är att mina känslor handlar om honom och inte mig. Skulle vi inleda något nu blir det inte en fortsättning utan en helt ny relation.

Vad är det som du vill? Vad är det som han vill? Jag förstår inte varför folk avbryter allt med det minsta hinder.. Va det relation som borde inte avslutas?